Kristersson (M) i klorna på ”vilden” han trodde sig kunna tämja

Vi matas dagligen med nya opinionsmätningar vilket i sig är problematiskt. För det tenderar ta mer plats i nyhetsrapporteringen än den politik och de ideologiska vägval som vi står inför.

Men en sak står klart:

En Moderatledd regering 2022 kommer stå för en diametralt annorlunda politik än den Moderatledda liberala regering som styrde Sverige 2006-2014. Vad är den stora skillnaden? SD – som Kristersson naivt trodde sig kunna tämja för egen vinning…

 

Valet 2018 – dött lopp och en besvikelse för alliansen.

När valresultatet fastställdes stod det klart att Kristerssons allians fick se sig besegrad med ett enda mandat. Värre ännu, SD gick starkt framåt vilket innebar att ingen av de klassiska blocken kunde samla en egen majoritet.

Det var nu upp till Kristersson att lämna besked. Han kunde ha erkänt sig besegrad och låtit Löfven få fortsätta regera, samtidigt som han höll alliansen intakt. Då skulle dörren mot SD ha förblivit stängd.

Men det var just den där dörren som verkade ge honom en ljusglimt till en efterlängtad position som Sveriges nye statsminister. En lockelse som Kristersson inte kunde motstå, trots hans insikt om att den port han så gärna ville öppna skulle innebära nådastöten för alliansen. För såväl C som L var glasklara inför valet: Alliansregering eller opposition. Att regera med stöd av SD stod inte på världskartan.

Ideologiskt borde inte detta komma som en överraskning. Men Moderaterna var inte det enda alliansparti som börjat vackla från liberalismens grundvalar, KDs unge partiledare hade framgångsrikt dragit nytta av konservatism och populistisk retorik.

Det var då Moderaterna begick det ödesdigra misstaget att tro att SD kunde nyttjas för egen vinning…

 

Det börjar med mittens försvagning…

Sedan Miljöpartiets intåg i regeringen 2014 hade MP som den svaga länken i regering blivit ett utmärkt angreppsmål såväl för alliansen som för SD. Konsekvenserna av fyra års angrepp och beskyllningar för allt mellan himmel och jord visade sig i valet 2018 få förödande konsekvenser för MP.

Efter valet var det dags för nya måltavlor – den liberala mitt som stått i vägen för en konservativ regering. The blame-game went on, i kriget om makten skyr man inga medel. Såväl M som KD lärde sig framgångsrikt av SDs vinnande opinionstekniker, utan någon som helst insikt om att de lät den politiska dagordningen falla i händerna på den vilde som de i deras naivitet trodde sig nyttja.

Så länge metoderna fungerade verkade ingen i ledet ställa sig frågan huruvida de var herrar över skiftet eller i själva verket tappat kontrollen över den boll som de själva satt i rullning.

 

2 veckor kvar till valet:

Kampen mellan blocken hårdnar och valet ser ut att bli en riktig nagelbitare. Men inom det konservativa blocket har något hänt. En analys av samtliga opinionsundersökningar för augusti bekräftar skiftet.

SD går starkt och ser ut att göra ett nytt rekordval. Samtidigt backar M, KD och L gentemot deras valresultat 2018 med nästan lika mycket SDs ökning.

För S, V och MP är opinionsläget klart bättre än valresultatet 2018. Centerpartiet däremot som stått fast vid sin linje och ideologiska grund har fått lida hårt för fyra år av angrepp som riktats mot dem.

Men den största förloraren av det ödesdigra beslutet av Kristersson efter valet 2018 är den nu begravda allians som en gång regerat tillsammans.

Den stora vinnaren är SD. För högern är nu helt beroende av dem för att kunna ta makten och alla chanser till en moderatledd liberal regering är borta. Men det är inte bara röstmässigt som högern fallit i knäna på SD. Samhällsdagordningen styrs alltmer av SD och de konservativa har hamnat i en ofördelaktig spiral av försök att övertrumfa varandra i populistiska utspel.

Även i politiken är SDs inflytande allt starkare. Som ett exempel kan nämnas misstroendeomröstningen mot justitieministern Morgan Johansson, som nu såväl M, KD som L senare erkänt att ”de inte ville ha, men inte vågade göra annat än följa SD” av risk för att tappa i väljarstöd.

Kristerson trodde han kunde nyttja SD i syfte att vinna makten. Ett ödesdigert misstag där det blivit tvärtom – makten har redan inom svensk politik successivt alltmer fallit i händerna på SD.

 

Alternativet till en S-ledd regering är en regering styrd av SD.

Kristerssons Moderatledda regering är inte längre den tydliga motpolen. Det är SD – alldeles oavsett om de sitter i regering eller ej. Det är mellan dessa två alternativ som väljarna står inför.

Det är alldeles uppenbart att de konservativa närmat sig SDs politik så till den grad att de blivit en light-kopia av det nationalkonservativa alternativet. Vad blir då konsekvenserna för svensk politik?

Vad med jämställdhet? SDs uttalande i Umeå om att Metoo-puman (vrålet) är provocerande och bör rivas är inte en klumpig felsägelse. Det illustrerar tydligt SDs syn på såväl jämställdhet som kultur. På deras partikongress var det med ytterst knapp marginal som partiets medlemmar röstade emot förslaget om att förbjuda aborträtten i Sverige.

Vilka andra konsekvenser för Sverige kan SDs populistiska politiska förslag få? Ta covid-krisen som exempel där de inspirerades av Trump i deras förslag att ge 10 000 kr i engångssumma till varje vuxen svensk medborgare och 5 000 kr till varje svenskt barn. Ett kalas som skulle kostat oss 82 miljarder kr i lånade pengar, och som jag skrev om i en tidigare artikel. 

Vi vet med säkerhet vad det kommer innebära för svensk klimatpolitik, där SDs ambition om att helt ge upp Sveriges klimatmål mest troligt kommer få genomslag. Det innebär fyra förlorade år för klimatet i en avgörande tid där Sverige behöver göra MER – inte mindre!

I kommuner där de styr ser vi ytterligare exempel på den extrema ideologi som deras politik vilar på. Pride-flaggor plockas ned och bibliotek föreslås endast kunna nyttjas av invånare som betalar skatt i syfte att stänga ute nyanlända.

Vill du veta mer om alternativet till dagens styre så går den att finna i läsa SDs valmanifest och deras politiska förslag. För det är deras politik och ingen annan som är grundalternativet till dagens regering och dess politik.

Med två veckor kvar till valet är en sak tydligt: Kristersson är i klorna på den vilde han en gång trodde sig kunna tämja.