Jag har i tidigare bloggartikel beskrivit hur bebyggelse av Tegelbruksberget plötsligt lyftes upp i Byggnadsnämnden, ett beslut som vi i Miljöpartiet röstade emot. Här kan du läsa mer om varför vi vill bevara Carlsskogen och inte vill bebygga Tegelbruksberget.

Rör inte Carlshöjdsskogen!

Betydelsen av orörd natur i närheten av en stad som är växande går inte nog att belysa – i synnerhet när den nyttjas flitigt av skolan och ger barnen i området möjlighet att dagligen komma ut i naturen. Därför är det sorgligt att man nu vill avverka Carlshöjdsskogen för att bygga bostäder. Skogen är dessutom i omedelbar närhet till Grössjöns naturreservat som är ett mycket uppskattat och viktigt rekreationsområde inom Umeå kommun.

Det tilltänkta bostadsområdet är svårt att motivera då det i praktiken inte leder till att vi får fler bostäder i kommunen, utan att det endast prioriterar om var bostäderna ska finnas. När ett bostadsområde prioriteras upp i planeringen innebär det att ett annat bostadsområde prioriteras ner. Summan av bostäder som planeras förändras alltså inte.

Vi i Miljöpartiet i Umeå motsätter oss att man tar Tegelbruksberget i anspråk då detta både förstör möjligheterna för god livsmiljö och upplevelsen av orörda naturlandskap – men framförallt att det försämrar möjligheten för våra skolbarn att få komma ut i naturen.

Miljöpartiet vill INTE exploatera den skogen, varken nu eller senare. Vi vill bevara skogen och låta det fortsätta vara ett rekreationsområde för Umeåborna och för barnen på Carlshöjdsskolan. En röst på Miljöpartiet är en röst för att säkra Carlshöjdsskogen!

Två hundra år av alliansfrihet borta på två månader

I slutet av februari invaderade Ryssland ett grannland i väster i ett brutalt anfallskrig, bombarderade byar, städer och fortifikationer med artilleri och krigsfartyg. Tusentals soldater och civila dog på båda sidor, det mänskliga lidandet var oerhört och sammanföll med en fruktansvärd hungersnöd. Efter ett och ett halvt år hade det mindre landets regering störtats i en militärkupp, och i efterföljande fredsavtal tvingades det lilla landet avträda närmare fyrtio procent av sin landyta till Ryssland.

Kriget avslutades den 17e september 1809.

Landet i väster var Sverige. Krigets sista slag stod vid Ratan nära den lilla byn Sävar här i Västerbottens län.

När vi förlorade Finland hade den östra rikshalvan varit en del av riket under närmare 500 års tid. Det är längre än Skåne varit en del av Sverige. Vi vet om vad som händer när länder tvingas avträda territorier – då dyker revanschismen upp, då ska man forma allianser för att försöka återta det som förlorat är, militarisera och se bakåt, mot det förlorade.

Sverige valde en annan väg. Efter Napoleonkrigen har den svenska linjen varit att stå fria från europeiska militära allianser. Vissa menar att vår alliansfrihet egentligen bara varit möjlig på grund av frånvaron av stora krig i Europa efter 1945. Vad dessa debattörer glömmer bort i ivern är åren 1814-1945, då Sverige lyckades stå fritt från inblandning i alla krig från Krimkriget till Andra världskriget. Förstås beror en del av detta på tur, och en del på beslut som var allt annat än moraliskt betingade – som exempelvis vår relation till Tredje Riket eller Baltutlämningen 1946.

Men det Sverige vi lever i idag har det ovanliga privilegiet att som litet land kunna definiera både sin egen samtid och framtid utan att människor traumatiserats och mördats i krig, under tvåhundra år. Ifall Sverige hade varit med i världskrigen hade möjligen hundratusentals människor idag aldrig levt, och de resurser vi satsade på fred och på att bygga upp folkhemmet skulle gått till bomber och återuppbyggnad av förstörda svenska städer.

Älska eller hata Sveriges historia, men detta är vad vi varit under två sekler.

Militära allianser och låsta positioner – Europas förbannelse

När vi ser tillbaka på de stora krigen som förstört Europa så har vi alltid en tendens att finna logiska förklaringar till varför de var uppenbart kommande. Men faktum är att eskaleringen från låsta positioner till plötsligt krig ofta varit hastiga eskaleringar och just då överraskande för befolkningen. Plötsligt var kriget ett faktum!

Första världskriget är ett sådant exempel, där en hastig kedja av event under en ödesdiger vecka, reaktion och motreaktion mellan låsta militära allianser förkastade Europa ut i krig. Likaså andra världskriget. Men i båda dessa krig precis som de Europeiska storkrigen under 1800-talet hade Sverige kylan att förhålla sig neutral och därmed undvika att dras in i krig som följd av militära allianser.

I ruinerna efter andra världskrigets slut föddes en annan tanke, ett fredsbyggande som byggde på samarbete, handel och ett ömsesidigt beroende av varandra. Den Europeiska union vi har idag är resultatet av detta.

Och Europa har också återkommande försökt vandra en mer balanserad mittenväg. Något som var tydligt när exempelvis Macron, Scholz, m.fl. in i det sista genom diplomatiska relationer försökte undvika kriget. Framöver är det just den väg med ett starkt och balanserat fredsbyggande Europa som enligt mig har chans att skapa långvarig fred på vår kontinent.

”Keep Russia out and Germany down”

Dessa kända ord om Natos roll ska ha sagts av Lord Ismay, generalsekreterare för NATO 1952-1956, för att beskriva NATOs roll. Sedan dess har världen förändrats, NATO utvecklats och expanderat. Men i NATOs historiska arv finns än idag en stormakt i en dominerande global position – USA. Och det är problematiskt för den europeiska freden.

För USA är vare sig neutral eller fredlig. Med världens största armé, militärbaser jorden runt och en militär budget som är tio gånger större än Ryssland, har USA vid upprepade tillfällen de senaste 20 åren startat krig långt bortom dess gränser. Förödande krig med hundratusentals dödsoffer där NATO-allierade dragits med. I synnerhet de oförsvarliga invasionerna av Afghanistan och Irak där grova krigsbrott begåtts av den invaderande sidan, utan att någon ställts till svars. Enligt mig är 2000-talets största krigsförbrytare Bush junior, Dick Cheney och Donald Rumsfeld. Men USA drabbades aldrig av sanktioner och de tre herrarna blev aldrig ställda inför rätta. Tvärtom, även i Sverige tog partiledare till höger ställning för att Sverige skulle delta i invasionen av Irak, och MUF gick runt med T-shirts där det stod ”I love Bush”.

Sen kan man självklart hävda att NATOs militära ingripande i Kosovo var nödvändigt för att undvika ett etniskt folkmord. Eller att den under FN-mandat NATO-intervention i Libyen räddade civilbefolkningen i Benghazi.

Men poängen är att inget av dessa krig ägt rum inom NATO-ländernas geografiska territorium. Tre krig på trettio år ledda av NATO, långt borta från NATOs gränser. Utöver det ett fjärde i Irak inlett av flera NATO-länder.

Då kommer följdfrågan, vid ett svenskt NATO-medlemskap, när blir det vår tur att dras med i krig långt bort från våra eller andra NATO-länders gränser?

Ryssland som säkerhetshot:

Jag har precis som många andra oroats över Putins maktambitioner som stundtals svällt över landets gränser. Som gjort sitt yttersta för att återigen bli en militär stormakt. Som annekterat Krim, krigat i Geogrien, stöttat separatister i Donbass, Luhansk, Abchazien, m.fl. Som med hänsynslösa metoder krossat Assads motstånd i Syrien och som med Wagners legosoldater agerar militärt i ett flertal länder, bl.a. i Libyen och Mali.

Ryssland har rustat upp, haft militärövningar nära Sverige och flera gånger kränkt svenskt luftrum. Putins beslut att inleda en fullskalig och hänsynslös invasion av Ukraina var chockerande för mig såväl som så många andra. Hotet om kärnvapenkrig som ständigt lyfts är ytterst oroväckande. Att läget är ytterst allvarligt är nog en självklarhet för oss alla.

Men när vi nu plötsligt överväger medlemskap i NATO och därigenom är beredda att ge upp våra över 200 år av neutralitet, så måste huvudargumentet vara att säkerhetshotet mot oss som nation är så pass allvarligt att vi behöver ge upp vår neutralitet och gå med i den USA-ledda militäralliansen NATO. Så då kommer följdfrågan:

Är Ryssland ett större hot mot Sveriges säkerhet nu än vid krigets start?

Enligt mig så är svaret nej, snarare tvärtom. För invasionen av Ukraina som var tänkt att vara en styrkedemonstration har snarare avslöjat den ryska arméns svagheter, för hela världen att beskåda. Man har misslyckats med nästan samtliga militära mål och lidit svåra förluster såväl materiellt som i döda och sårade ryska soldater. Planeringen av operationen var ett fiasko, logistiken har återkommande havererat. De moderna stridsvapen och teknologi som den Ryska armén återkommande skyltade med i militära övningar inför kriget visade sig vara ett spel för galleriet. I praktiken domineras den ryska armén i Ukraina av äldre utrustning härstammandes från Sovjettiden, kommunikationerna är simpla och kan lätt avlyssnas. De ryska taktikerna känner vi till sedan länge. Ett hänsynslöst bombande med precisionslös gammal artilleri för att jämna allt man har framför sig.

65 % av Rysslands operativa armé befinner sig nu i Ukraina. Ändå har de svårt nog att vinna kontroll över de östliga och södra delarna av Ukraina.

De är därmed kraftigt försvagade. Om det går så tungt nu i Ukraina har jag väldigt svårt att se att den ryska armén har någon som helst kapacitet att angripa ytterligare ett land, dessutom ett angränsande NATO-land.

Att säkerhetsläget fortsatt är allvarligt instämmer jag fullständigt i. Men det som behövs nu är deeskalering, inte ytterligare upptrappning. Det som kan stoppa kriget på sikt och framöver bidra till fred och stabilitet i Europa är diplomati. Fredsförhandlingar och därefter ett långt mödosamt arbete för brobyggande, dialog och samarbete över gränser. Det arbetet görs bäst inom Europas gränser, av europeiska länder, för Europas framtid. I detta fredsbyggande fyller vi en betydligt viktigare roll som neutralt land än som del av en USA-ledd militärallians.

Förra veckan publicerade Lorentz Tovatt (MP) en riktigt bra och tankeväckande debattartikel i Aftonbladet. 

Jag instämmer till 100 % i det han skriver. Därför väljer jag att publicera den på min blogg.

Jag hör er prata – och mår illa av hyckleriet

DEBATT. En värmebölja som testar gränsen för mänsklig överlevnad. En värmekupol som parkerat över Indien och Pakistan och som bokstavligt talat får vägarna att koka.

En miljard människor som hotas när klimatförändringarna slår brutalt mot världens mest folktäta region. Det är svårt att värja sig för bilderna.

Klumpen i magen växer till ett svart hål där våra barn och barnbarns framtid sugs in och imploderar.

Jag scrollar ner och möts av nästa inlägg: en film där Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson ler framför en bensinpump.

Hon är ”stolt” över att ha varit med och sänkt priset på att förbränna fossila bränslen med fem kronor litern. Det är som om klimatkatastrofen inte kan komma snabbt nog: vi måste ha rea på att släppa ut ännu mer, så att vi med öppna ögon kan accelerera mot avgrunden utan en tanke på konsekvenserna.

Jag mår illa av hyckleriet.

För samtidigt som samtliga riksdagspartier ställt sig bakom målet om att Sveriges fordonsflotta ska vara oberoende av fossila bränslen till 2030 så viker alla partier utom MP ner sig när det verkligen gäller.

Den 27 april röstade alla de andra riksdagspartierna för att sänka skatten på fossila bränslen. Samtidigt som Arktis smälter. Samtidigt som Indien kokar. Samtidigt som Vladimir Putin köper bomber som ska spränga ukrainska sjukhus och förskolor för våra oljepengar.

Den 23 april beskrev tre forskare på DN Debatt hur Sveriges och Europas sänkta bensinskatter hjälper till att hålla uppe efterfrågan på olja, vilket gör att Rysslands krigskassa kan fyllas på med ytterligare 120 miljoner kronor, varje dag.

Tack vare dessa intäkter kan Putin anställa 1 000 legosoldater om dagen.

Detta sker alltså: Samtidigt som Sverige diskuterar hur vi ska stödja Ukraina, och samtidigt som vi ägnar oss åt att stärka försvaret mot det ryska hotet, så göder vi samma regim med miljoner när vi subventionerar ökad konsumtion av fossila bränslen.

Vi medfinansierar den invasionsarmé som vi samtidigt satsar miljarder på att försvara oss emot.

Jag mår illa av hyckleriet.

Partier från höger till vänster motiverar rean på utsläpp med att vi måste ”hjälpa glesbygden”. Men pengarna är inte alls riktade till glesbygden, de går till alla som råkar äga en fossildriven bil. Oavsett om man bor i Danderyd och kör stadsjeep in till stan eller om man bor i Norrlands inland.

De enda som blir utan när partierna öppnar plånboken är de som inte har råd med bil.

Det mest sorgliga är att Vänsterpartiet, som brukade stå vid vår sida i klimatfrågan, nu gått samman med de värsta klimatpopulisterna i riksdagen.

Tillsammans med M, KD och SD vill vänstern inte bara sänka bensinskatten med två kronor. Nej, fem kronor litern ska det vara. Och inblandningen av förnybara bränslen i bensinen ska bromsas.

Och för att verkligen visa att kärleken till fossila bränslen är äkta så lovar Vänsterpartiet nu att kämpa för en prisgaranti på bensin. Staten ska bestämma priset på bensin och diesel vid pumpen, och självklart betala oljeföretagen för mellanskillnaden.

Miljarder som hade kunnat gå till att ställa om samhället kommer i stället att pumpas in i fossilbranschen, och garantera att fossilbilar blir lönsamma under många år framåt.

Jag hör Nooshi Dadgostar i sitt förstamajtal säga: ”Våra barn ska få det bättre. De ska kunna växa upp utan stora utsläpp. Vi ska ta vårt ansvar”.

Jag mår illa av hyckleriet.

Men mest av allt blir jag ledsen över det som nu sker. Jag blir ledsen över hur mina politikerkollegor både till höger och vänster spolar ner klimatengagemanget i toaletten så fort frågan vägs mot andra intressen.

Hur en del av dem skamlöst poserar vid bensinpumpen, Putins bankomat, och lovar att göra allt för att hålla efterfrågan uppe.

Om det nu är glesbygden som ska värnas, varför inte ge en skattesänkning som går rakt till alla som bor på glesbygden? Varför inte ge pengar rakt i handen på de som drabbas värst av de höga priserna, så kan de själva välja hur de vill spendera?

Varför ska politiken med kirurgisk precision subventionera det som bränner upp planeten, orsakar död och lidande och som går rakt in i Putins krigskassa?

Lorentz Tovatt, klimat- och energipolitisk talesperson (MP)

De gröna elsparkcyklarna som spridits i Umeå utan tillstånd är inte ett exempel på hållbara satsningar, utan snarare på cynisk greenwashing och oansvarig riskkapitalism.

Plötsligt dök de upp i Umeå…

Ett av våra viktigaste klimatmål är gröna transportlösningar för städer – inkluderat Umeå. Vi ska börja fasa ut fossila drivmedel för att ersätta med el, vätgas och andra förnyelsebara lösningar. Denna process är absolut nödvändig för vår och vår vackra planets skull, men den bör vara långsiktig och demokratiskt förankrad.

Det som Ryde gör är att försöka ställa Umeå inför ett fullbordat faktum. Utan några som helst tillståndsprövningar eller avtal har de utplacerat dussintals fordon kring de centrala delarna av stan – och nu är de utspridda överallt. Fordonen saknar säker förvaring, saknar anvisade parkeringsplatser och saknar tydligen också kontroller mot att brukas av minderåriga. När cyklar råkar ut för olyckor eller slits ut blir de bortkastade i diken bredvid cykelvägar, och bidrar därmed till att skräpa ner miljön.

Detta har inget med hållbarhet eller långsiktighet att göra, och allt med flera liknande företag ägda av riskkapitalister som försöker etablera monopol i olika större svenska tätorter genom att dumpa elsparkcyklar på gatorna. Det är en ohållbar strategi och garanterar ekonomiska förluster, men alla dessa företag räknar kallt med att när de flesta av dem gått i konkurs kan ett av dem upprätta en monopolsituation.

Frågan är dock varför Ryde genomfört denna operation? Svaret är enkelt – ju mer deras cyklar används desto mer pengar och därmed mer investeringar får de. De är ett riskkapitalbolag, som inte bryr sig om helheten av Umeås transportinfrastruktur, om Umeås befolkning eller klimatfrågan (utifrån annat perspektiv än hur de kan tjäna pengar).

Innovation och entreprenörskap för omställning är värdefullt:

Umeå har utmaningar – att få transporter och resande att bli klimatsmarta och att utveckla nya smarta transportlösningar för en växande stad. Företag som erbjuder goda lösningar ska självfallet vara en del av den utvecklingen, men de lösningar vi väljer för att nå våra mål måste vara förankrade hos både samhälle, näringsliv och vanliga medborgare.

Vi kan satsa på garage för cyklar och elsparkcyklar, väl uttänkta och tydliga upphandlingsavtal eller kommunala bolag som tillhandahåller sådana tjänster. Vi kan satsa på spårvagnar, mindre järnvägar som knyter samman orterna i kommunen, bättre förutsättningar för cykling, miljözoner eller helt enkelt förbättrad kollektivtrafik.

Lösningarna är viktiga, innovation och entreprenörskap ska uppmuntras. Likaså samspelet mellan samhälle och näringsliv. Men i detta pussel är det viktigt att uppmärksamma de bitar som försöker slå sig in men som inte passar, och som inte bryr sig om att degör mer skada än nytta. Exempelvis riskkapitalbolag som likt vikingar försöker klubba in sig på nya marknader utan respekt för vare sig lokalbefolkningen eller miljö.

Avslutningsvis, så måste jag erkänna att jag uppskattade Lars Böhlins senaste krönika – Elsparkcyklarna är inte problemet – det är suvarna. Mycket tankeväckande, han har ju helt klart en poäng.