Språket är viktigt och våra äldre måste kunna förstå personalen och bli förstådda. Då man inom äldreomsorgen arbetar med just människor så måste en god nivå av svenska vara en förutsättning för att kunna få jobba inom äldreomsorgen i Umeå. Det förväntar jag mig när vi anställer personal inom äldreomsorgen och jag har fullt förtroende för att vår förvaltning gör rätt rekrytering.

Det gäller all rekrytering inom kommunen. Vi sitter inte som politiker i fullmäktige och fastställer vilka krav som ska gälla för rekrytering av fastighetsskötare, köksbiträde, lärare, kommunikatörer, personalchefer, osv.

Våra äldre förtjänar den bästa omsorgen. Med omtänksamhet och hög kvalitet. Med personal som har förutsättningar att kunna ta sig tid för de äldre i deras hjälpbehov. Det senaste året har varit riktigt tufft och ansträngande för vår personal.

Jag vill därför uttrycka min innersta tacksamhet för all vår ovärderliga personal inom äldreomsorgen och hemtjänsten. Och just därför är jag också ytterst tacksam för alla de med utländsk bakgrund som nu jobbar inom vår äldreomsorg. För hade vi inte haft dem så hade vi legat riktigt pyrt till. För då hade vi haft en tuff personalbrist i äldreomsorgen i Umeå, vilket hade drabbat våra äldre.

Blickar vi framåt så kommer vi behöva dem än mer, för har vi ett stort och växande rekryteringsbehov inom äldreomsorgen. Vi kommer att behöva alla som vill jobba inom äldreomsorgen – oavsett bakgrund. Och vi kommer att vara ytterst tacksamma för alla som väljer att ägna deras yrkesliv till att ge våra äldre den bästa omsorgen.

Problemet med SDs motion var främst att SD själv inte visste vad det var för kravnivå de ville ställa. Och dessutom lyckades de fylla motionstexten med ett antal fördomsfulla slutsatser.

För det första, vad menade de med Svenska C? Inledningsvis menade de C-kursen på SFI. Det är personligen en väldigt låg nivå, på tok för låg enligt mig för att kunna jobba inom äldreomsorgen. Senare i debatten ansåg de att det var C1 nivå enligt den Europeiska språknivåskalan som skulle gälla som krav, vilket är en helt annan och mycket mer avancerad nivå än C-kursen i SFI. Det gör det svårt att veta vad man har att ta ställning till.

Att som i brödtexten påstå att äldreomsorgen idag är en integrationsåtgärd där man mer eller mindre ”medvetet” trycker in mångkultur vet jag inte ens hur jag ska bemöta. Förutom att det uppenbarar den okunskap inom äldreomsorgen som SD uppenbarligen har så osar det av fördomar.

Kort sagt, jag har inga problem med att vi diskuterar språkkrav. Det svenska språket är en viktig nyckel in till samhället och till arbetslivet. Och det är en förutsättning för att man ska kunna jobba inom omsorgen. Så länge vi håller oss till sakfrågan. Men jag anser – precis som i ALLA ANDRA anställningar vi gör i kommunen, att det inte är vi politiker som i fullmäktige ska detaljstyra vilka rekryteringskriterier som gäller. Det måste vi förvänta oss och ha förtroende för att förvaltningen klarar av.

Det gläder mig att det finns en bred enig syn i att det svenska språket är en viktig nyckel in till samhället och arbetslivet. Sen förutsätter jag givetvis att alla som vill ställa krav också är redo att satsa på svenskundervisningen för att ge våra nysvenskar de rätta förutsättningarna att kunna leva upp till de krav som vi vill ställa.

avslutningsvis, debatten höll sammantaget en saklig och balanserad nivå. Petter Nilsson (SD) och jag hamnar återkommande i samma situation: Vi är oeniga i sak, men vi har en ömsesidig respekt gentemot varandra och går inte över gränsen med personangrepp och fördomsfulla inlägg om varandra. Det tycker jag är bra. Vi är båda företrädare för folkvalda partier och ska respektfullt bemöta varandra i debatten.

Den rådande energidebatten har dominerats av utspel om dammsugare, höga elpriser och elbrist. Kärnkraft ställs mot vindkraft eller import av ”fulel”. En skyldig är klart utpekad: Miljöpartiet. Låt oss då ta tjuren i hornen och reda ut vart vi står. 

”Sverige behöver ny kärnkraft” – debatten tar sin början:

Vid nyårsskiftet stängde kärnkraftsreaktorn Ringhals 1 för gott och kort efter slog vintern till. Detta innebar startskottet för en intensiv energidebatt med ett flertal argument som vi konsekvent och sakligt bemött.

Stängde Ringhals 1 som följd av Miljöpartistisk politik? Svar: Nej. Här florerar ett antal påståenden som behöver redas ut. I oktober 2015 kom beskeden om att ägarna till Oskarshamn och Ringhals ville avveckla fyra kärnkraftsreaktorer. Skälen var som följer: Olönsamhet och skärpta säkerhetskrav, det senare som en följd av kärnkraftsolyckan i Fukushima. Olönsamheten berodde främst på två saker: Sjunkande elpris, samt en höjd effektskatt. Men, i energiöverenskommelsen mellan fem partier 2016 (M, S, C, KD, MP) kom man överens om att slopa den höjda effektskatten. Ändå valde ägarna till Oskarshamn och Ringhals att stå fast vid sina planerade avvecklingar.

Vad händer med de sex kvarvarande kärnkraftsreaktorerna i Sverige? Svar: Det finns idag inga konkreta planer på att avveckla dessa. Däremot står det långsiktiga målet från den gemensamma energiöverenskommelsen fast med 100 % förnybar energiproduktion 2040.

Bromsar Miljöpartiet medvetet beslutet om det planerade slutförvaret för kärnavfall? Svar: Nej. Men vi har en tydlig miljölagstiftning i Sverige där säkerhetsrisker och miljökonsekvenser måste vara tydligt utredda. Och det här fallet är aningen unikt, för det rör sig om en tidsperiod på 100 000 år! Nu inväntas bl.a. analys av kopparkapslarna i vilka det farliga avfallet ska lagras, som i senaste granskningen hade ett antal brister. Detta arbete måste göras korrekt och noggrant.

Behöver vi nya kärnkraftsreaktorer? Svar: Nej. Det finns en naturlig förklaring till att inte en enda ny reaktor tagits i bruk i Europa under det senaste decenniet. För egentligen skulle åtminstone nya reaktorer i bl.a. Finland, Frankrike och Storbritannien ha tagits i bruk. Men de är samtliga enormt försenade och kostnaderna har skenat rejält. Det finns idag inga ekonomiska incitament för energibranschen att satsa på ny kärnkraft. Och ny kärnkraft är inte ett svar på de problem vi upplever nu, av det enkla skälet att en ny reaktor tar c.a. 15 år från beslut till att tas i bruk.

Har vi elbrist i Sverige? Svar: Nej. Vi har aldrig någonsin nettoexporterat mer el än idag. Visst, några få dagar om året har vi en netto import, men den handfull dagar som det berör bleknar i jämförelse med alla övriga då vi exporterar mer än importerar. Men, det är viktigt att skilja på elimport och effektbrist. Finland som exempelvis dagligen nettoimporterar stora mängder el har för den sakens skull en fullt fungerande industri. Effektbristen i Södra Sverige bygger däremot främst på ett eftersatt och bristfälligt kraftnät.

Varför har den svenska nettoexporten av el ökat så enormt – trots att 6 kärnkraftsreaktorer avvecklats? Svar: de två viktiga förklaringarna är en rejäl generell energieffektivisering, i synnerhet inom industri, och en kraftig ökning av vindkraftsel.

Är Miljöpartiet vindkraftsfrälst?

Här kommer en intressant twist i energidebatten. För när vi möts av det felaktiga påståendet att Sverige har elbrist så upplyser vi sakligt att svensk elkonsumtion minskat som följd av energieffektivisering, och att svensk elproduktion ökat som konsekvens av en rejäl utveckling av vindkraftsel. Det som då sker är att vi tolkas som vindkraftsfrälsta och får stå till svars för vindkraftens konsekvenser. Så låt mig då vara tydlig:

All produktion av el har konsekvenser. Vi har en energimarknad sedan snart tre decennier där energibranschen vill bygga vindkraftverk, men ej kärnkraftsreaktorer. Av ett enda skäl: Lönsamhet. Förutom den svenska energimarknaden styrs utvecklingen av vår energiförsörjning av den energiöverenskommelse som vi fem partier kom överens om 2016.

Personligen vill att kommunernas vetorätt ska vara kvar precis som det är idag. Men i de allra flesta kommuner i Norrland där vindkraften nu byggs ut för fullt är inte ens Miljöpartiet representerad. Jag vill bara förtydliga detta för ibland målas det upp en bild av att varenda mölla är en följd av Miljöpartistisk politik, men det stämmer alltså inte.

Vad tycker Miljöpartiet om vindkraft? Svar: Vi är i grunden positiva, men väl medvetna om att varje snurra har sin miljökonsekvens. Så är det för alla energislag. I omställningen till ett hållbart samhälle är det därför viktigt att göra en samlad bedömning och där står sig vindkraft starkt. Men inte var som helst. Och varje bygge måste givetvis granskas där man noga utvärderar miljökonsekvenserna.

Energieffektivisering ytterst viktigt! Vi delar inte Moderaternas uppfattning att vi bara ska ersätta fossila utsläpp med andra. Att Sveriges transporter och industriproduktion elektrifieras är givetvis bra. Men, all produktion av energi har sina miljökonsekvenser. Därför är det absolut viktigaste att prioritera satsningar på energieffektivisering och ett effektivt energinyttjande i vårt samhälle.

I en Moderat drömvärld kör vi alla elbil fram och tillbaka mellan Umeå – Stockholm och  flyger med elflyg kors och tvärs runt jorden. Vi fortsätter konsumera allt mer och lever på som vanligt, i tron på att allt löser sig.

I en Miljöpartistisk drömvärld är vi mer effektiva i vårt nyttjande av resurser, för vi inser att vi inte kan fortsätta med business as usual om vi ska klara omställningen till ett hållbart samhälle som värnar miljön på vår jord – som vi alla är beroende av. Så vi åker gärna tåg effektivt och snabbt mellan Stockholm och Umeå. Vi konsumerar mer hållbart och vårt återbruk ökar. Våra hus blir mer energieffektiva, så även de arbetsplatser där vi jobbar. Svensk industri fraktar varor via räls och blir världsledande inom energieffektivisering. Vi njuter av vår natur och lokalturistar vilket är bra för vår lokala besöksnäring och vår plånbok. Och självklart njuter även vi stundtals av en mer långväga resa, det händer att vi flyger om vi så behöver.

Men vi har liksom inte det behovet av att hinna med att trängas på en strand i Phuket, vandra runt i avgaserna på Manhattan och spela moderatbandy på en bana i Gran Canaria – allt på ett år. Sen har vi kanske inte heller råd till det. För det är trots allt så: Vår inkomstnivå och vårt klimatavtryck hänger ihop så som samhället är idag. Och det är en obekväm sanning som även Moderaterna förr eller senare måste inse.

Nu pågår planerna för fullt för en ny, central och viktig stadsdel för Umeå: Norra Ön. I ett växande Umeå med hög efterfrågan på boende kommer den här stadsdelen vara en viktig del i ett hållbart Umeå. Men det gäller att tänka efter – före. Många viktiga avvägningar behöver göras.

Norra Ön – den hållbara stadsdelen?

I ett Umeå som nu växer naturligt är efterfrågan på boende stort. Samtidigt är det viktigt att Umeå växer planerat och väl genomtänkt. Umeå har genom sin översiktsplan och dess fördjupningar gjort ett gediget och väl genomtänkt grundarbete för att väva ihop de viktiga hållbarhetsaspekterna sett till miljö och social sammansättning. I denna långsiktiga strategi för Umeå spelar Norra Ön en viktig roll, och nyligen har planerna för detta område gått ut på samråd. Låt mig därför börja med vad jag uppskattar i planerna för Norra Ön:

• Det finns en tydlig hållbarhetsaspekt som genomsyrar hela planen.
• Det trycks särskilt på att området, i synnerhet ”spetsen” av Ön in mot centrum ska ha högt estetiskt värde där arkitekturen är viktig.
• Tillgängligheten och allmänhetens tillgång till grönområden på Ön och ”spetsen” är viktig.
• Fullt fokus på hållbart resande med gång- och cykel, där broarna kommer att vara viktiga – även för boende centralt som ej bor på själva ön. Dessutom en restriktiv parkeringsnorm.
• Samlad och tät bebyggelse, med höga hus i spetsområdet. Det är bra för då har man mer yta till förfogande för att i högsta möjliga mån bevara grönytor i staden och här på ön.
• När det gäller höjden är det väl genomtänkt att det successivt planar ut med lägst höjd mot befintlig bebyggelse.
• Bra att det redan nu planeras för för-grundskola där för att möta förväntad efterfrågan.

Inget fel med Skyline, men upp till 6 000 invånare är mycket.

Det är planerat för att upp till 6000 personer ska bo på Norra Ön. Skulle detta lilla område vara en egen kommun så skulle mer än hälften av Västerbottens kommuner vara mindre sett till befolkning. Det kan jag personligen tycka är lite väl mycket för denna lilla yta. Däremot håller jag inte med Kristdemokraterna om att man vill begränsa höjden på husen längst ute mot ”spetsen” men behålla utspridningen av området, och kunna frigöra mer plats för bilparkering.

Jag ser inget fel med mer kompakt boende och Skyline på spetsen (Nåja, det är inte direkt Manhattan vi pratar om, som mest rör det sig om 8-12 våningar där). Och det är klart positivt att man vågar planera för en mer bilfri stadsdel med fullt fokus på hållbart resande. För de förutsättningarna finns definitivt där i ett område så centralt belägen.

Skulle man begränsa området med 500-1000 nya invånare skulle jag hellre se att minskningen leder till att vi kan minska intrånget på den fantastiska natur som finns på Ön. För vi kommer i allra högsta grad behöva våra ”gröna lungor” centralt i ett växande Umeå. Och närheten till naturen är en viktig del av Umeås attraktivitet.

Fullt fokus på att begränsa klimatutsläppen!

Det är suveränt att området ger fullt fokus åt gång och cykel. Det kommer även att ge stora fördelar för cyklister och fotgängare som enkelt med hjälp av broarna kan ta sig från centrum eller sjukhus/universitetsområdet via Ön till Teg och vice versa. Men, om än transporter är en betydande del av Umeås klimatutsläpp (mer än 40 %) så får vi inte glömma bort de betydande klimatutsläpp som genereras vid byggande. Där måste vi till varje pris begränsa de utsläpp som genereras – och detta gäller inte bara för Norra Ön utan all ny bebyggelse i Umeå!

Två viktiga faktorer avgör: Byggteknik och materialval. Gällande det senare så finns det en rad vinster av att så mycket som möjligt byggs i trä:

1. Det genererar mindre utsläpp.
2. Det är lättare material än betong vilket givet Öns geologiska förutsättningar kan komma att vara viktigt.
3. Det är en del av oss. Historiskt har vi byggt i trä, och på Ön är dagens bebyggelse mestadels i trä.
4. Det är ett varmt och kreativt material.
5. Det gynnar vår snabbt växande norrländska industri inom träkonstruktion.

Jag har deltagit i två viktiga rundabordssamtal under januari/februari, med nätverket för hållbart byggande, byggföretag, fastighetsägare och beslutsfattare. Det ena med fullt fokus på klimatet och hur vi kan begränsa klimatutsläppen i byggande. Det andra om att bygga i trä och bygga på med hjälp av trä. Ytterst intressant och givande. Nu förväntar jag mig att det successivt mynnar ut i konkreta resultat.

En viktig sak till som lyfts upp är vikten av att skapa förutsättningar för återbruk och återanvändning av byggmaterial. Har vill jag se att Umeå vågar ta en ledarroll!

Social hållbarhet och blandade boendeformer

En viktig sak som vi absolut inte får glömma bort är Umeås sociala hållbarhet. Som en viktig del i att inte skapa segregation och utsatta områden är det därför viktigt att nya områden byggs inkluderande, där vi kan ha en socialt blandad sammansättning. Nu kommer detta vara ett attraktivt och även dyrt område att bebygga som följd av geografiska och geologiska utmaningar.

Men vi måste säkerställa att vi kan erbjuda blandade boendeformer på Norra Ön och därmed måste det även i detta attraktiva område finnas tillgång till hyresrätter, varav en del med lägre hyresnivå. Och det bör vara självklart att boende är tillgängligt. Det är också viktigt att planera för en blandad befolkningssammansättning.

En viktig aspekt i detta är att allt fler i vårt samhälle lever i ofrivillig ensamhet. Jag hoppas därför innerligt att vi i Umeå kan ta lärdom av goda exempel i vår omvärld där man skapat boende med goda förutsättningar för umgänge och samvaro med andra människor i huset och området. Exempelvis konceptet med kollektivhus.

Avslutningsvis:

Skapa förutsättning för odling! Stadsodling, kolonilotter eller odlarföreningar. Möjlighet för våra invånare att odla själv och tillsammans är väldigt positivt sett till miljö, hälsa och socialt umgänge! Och det är allt mer efterfrågat.

Den förvrängda energidebatten är ett bevis på att det är trångt på den konservativa högerkanten – snarare än att vi har problem med den svenska energiförsörjningen. I debatten lyser en sak med sin frånvaro: Fakta.

Har vi elbrist i Sverige?

Ja vad är det som händer i Sverige? Har vi elbrist i landet, och behöver vi ny kärnkraft? Energifrågan är viktig och jag diskuterar den gärna. Men problemet med den svenska energidebatten är det mediedrev som pågår just nu, fyllt av lögner och desinformation. Så det är dags att vi reder ut frågan. Har vi elbrist i Sverige?

Vi har viktiga utmaningar framför oss när det gäller energifrågan. Men rätt ska vara rätt. För det stämmer att Sverige stundtals importerar el. Men vi exporterar betydligt mycket mer, och det gör vi även nu när vintern rasar för fullt i hela landet.

Ta januari månad som ett exempel. För medan energidebatten pågick för fullt så nettoexporterade vi 1,2 TWh el.

Det har pratats mycket om den polska brunkolselen, och det stämmer att vi ibland importerar el från Polen. Förra året importerade vi 12 GWh el från Polen. Men det som inte sägs är att samma år exporterade vi 3789 GWh el till Polen, vilket är 316 gånger mer!

Tack vare vår billiga miljövänliga el har vi kunnat hålla nere produktionen av polsk brunkolsel under stora delar av året.

Det här är den svenska nettoexporten av el de senaste 20 åren. Och det är på många sätt en historisk tid inom svensk energiproduktion. För under dessa 20 år har vi lyckats med att stänga 5 kärnkraftsreaktorer, och samtidigt successivt öka vår nettoexport till nya rekordnivåer.

Sverige valde förnybart, Finland valde kärnkraft

Det är här som det blir så intressant att titta på vårt grannland Finland. För i början av 2000-talet satt Finland i exakt samma situation som oss: De var beroende av import och ville bli självförsörjande. Därför valde Finland att satsa fullt ut på kärnkraft.

Olkiluoto 3 skulle vara det nya flaggskeppet, en 3e generationens kärnkraft, vilket var den nya framtiden då. Och det är nu det börjar bli intressant.

2009 skulle den nya reaktorn tas i bruk, men bygget försenades kraftigt. Finland väntade, och väntade, och väntade. Än idag väntar Finland på att reaktorn ska tas i bruk, samtidigt som kostnaderna har skenat.

De strategiska val som vi gjort är en viktig förklaring till varför Sveriges elexport ökat rejält medan Finlands elimport blivit allt större. För medan vi valde att satsa på energieffektivisering och förnybar energi, så väntar Finland fortsatt på deras nya kärnkraft.

Och Finland är inte ensamma. I Frankrike skulle deras nya reaktor Flamanville 3 stå klar 2012. Men den har ännu inte kunnat tas i bruk, och kostnaden hittills beräknas till 200 miljarder kr. I England väntar man fortfarande på deras nya reaktor Hinkley Point, till en beräknad kostnad av nästan 250 miljarder kr. Och man har dessutom gett upp planerna på en ny reaktor i Wylfa.

Och alla dessa reaktorer är fortfarande bara tredje generationens kärnkraft, vi är inte ens i närheten av fjärde generationen. Enligt World Nuclear Association är det först aktuellt någon gång i mitten av nästa decennium. Så det är fullständigt absurt att tro att ny kärnkraft ska lösa de problem som vi har nu.

Svensk energi behöver politisk långsiktighet och bred förankring

Vad behövs mest för att utveckla den svenska energiförsörjningen? Politisk långsiktighet, och en bred förankring. Och det är precis den svenska energipolitiken har idag. För den bygger exakt på den energiöverenskommelse som vi 5 partier, en bred politisk majoritet, kom överens om 2016. Och vi i Miljöpartiet står fast vid den.

Vad är det vi allra minst behöver för den svenska energiförsörjningen? Politiskt röstfiske där man vänder kappan efter vinden. Där man bryr sig mer om opinionsframgångar än om Sveriges framtid. Och det är här tyvärr som den nya kärnkraftsdebatten kommit att bli ett ypperligt röstfiske för konservativa väljare snarare än ett realistiskt alternativ.

Med bara en månad kvar till valet 2018 låg Kristdemokraterna pyrt till och riskerade att ramla ur riksdagen. Det var då de kom på knepet att locka konservativa väljare med ny kärnkraft.

Och knepet fungerade, KD växte starkt i valet. De gick från strax över 3 % i opinionsundersökningarna under sommaren, till ett valresultat på en bit över 6 %. Kärnkraftsutspelet visade sig ha en avgörande betydelse.

Det fungerade så pass bra att Moderaterna kort efter valde att följa John. Båda dessa partier vill nu satsa på ny kärnkraft vilket är fullständigt orealistiskt, Och har alltså valt att lämna den långsiktiga energiöverenskommelse som man själv gick med på, bara två år tidigare. Av ett enda skäl: Opinionen.

Är det den typen av politiker som vi vill ska styra landet?

Den utopiska kärnkraftsdebatten skymmer

Så länge vi fortsätter att sitta fast i en vansinnig diskussion om ny kärnkraft som aldrig kommer att bli så skjuter vi på den väsentligt mer avgörande frågan: Hur kan vi möta framtidens effekttoppar? Och varför är vårt kraftnät den stora begränsningen?

Kort sagt: Hur säkerställer vi i ett samhälle som allt mer elektrifieras och urbaniseras, att våra invånare, vårt näringsliv, vårt samhälle och vår infrastruktur kan få den el som man behöver, när man behöver den.

För vi har ett stort elöverskott i Norra Sverige, men vi har stundtals ett elunderskott i södra Sverige, i synnerhet i storstadsregionerna. Och kapaciteten räcker inte till för att överskottet i norr fullt ut och alltid ska kunna täcka underskottet i storstadsregionerna i söder.

Självklart ska vi bygga ut stabil förnyelsebar energiproduktion i Södra Sverige. Vi ska blicka framåt och då måste vår energiförsörjning vara både miljövänlig och konkurrenskraftig.

Men poängen är: Har man en trång vattenslang så spelar det ingen större roll hur stor brunnen som man tappar är. Och då spelar det ingen roll hur mycket vi fyller brunnen med dyr skattefinansierad olönsam kärnkraft.

Det enda man då lyckas åstadkomma är att slå undan benen för hela den snabbt växande gröna svenska energinäringen, som skapar tusentals jobb och förser inte bara Sverige utan Europa, med billig miljövänlig el.

Då finns det bara ett sätt att sammanfatta Moderaternas, Kristdemokraternas, Sverigedemokraternas och Liberalernas energipolitik:

De vill backa in i framtiden med rumpan före.

Som följd av kriget i Tigray med Etiopiska och Eritreanska styrkor, samt etniska miliser, är situationen för civilbefolkningen ytterst allvarlig. Redan nu finns allvarliga indicier på begångna krigsbrott, etnisk rensning, massvåldtäkter, plundring och folkmord. Dessutom hotar en större svältkatastrof civilbefolkningen i de krigsdrabbade områden.

Abiy Ahmed – från Nobels fredspris till krigsherre:

När Abiy kom till makten var det många som vädrade en förhoppning om att Etiopien äntligen var på rätt kurs mot demokrati, fred och öppenhet. Politiska fångar släpptes ur fängelse, oppositionspolitiker och partier tilläts återvända. Fria mediekanaler och journalister fick äntligen lov att agera mer fritt och objektivt.

Dessutom slöt Abiy fred med deras rival i grannlandet Eritrea, Isaias Afewelke, och äntligen kunde de båda grannländerna lägga bakom sig decennier av krig sinsemellan.

Det var allt detta sammantaget som motiverade för det fredspris som Abiy stolt mottog i Oslo 2019. Idag samlar priset damm under ruinerna av krig, svält och förtryck.

Konflikten mellan TPLF och Etiopiens regering under Abiy kan ses som en maktkamp mellan resterna av den tidigare regimen och den nya centralmakten i Etiopien. Men detta vore ett stort strategiskt misstag att dra denna slutsats då det är så mycket mer bakom kulisserna som står på spel.

Kriget är ännu ej över och instabiliteten i Afrikas horn sprider sig. I Etiopiens västra region Benishangul har förutom rapporter om massavrättningar på civilbefolkningen även stridigheter mellan Sudanesiska och Etiopiska styrkor rapporterats. Och det är just i detta område, Benishagul, som den omstridda Renässansdammen byggs.

I skrivande stund planeras ytterligare en massiv offensiv med de Eritreanska och Etiopiska arméerna i Tigray med målet att besegra TPLF. Och vi vet nu om att Somaliska styrkor deltagit i konflikten, samt att Förenade Arabemiraten varit direkt delaktiga med både avancerad militär utrustning och finansiering av krigets parter.

I förlängningen hotar kriget i Etiopien hela stabiliteten i Afrikas horn och utöver det riskerar vi åter få se folkmord och massvält med katastrofala följder för miljoner invånare.

Därför har nu flera länder börjat vädra deras yttersta oro. Nyligen uttalade sig fyra f.d. ambassadörer för USA i Etiopien:

“We have watched the conflict in Tigray with grave unease,” skrev diplomaterna David Shinn, Aurelia Brazeal, Vicki Huddleston and Patricia Haslach.

“We are also worried about the reported presence of Eritrean troops in Tigray, which could jeopardize Ethiopia’s territorial integrity … We are concerned about the worsening ethnic tensions throughout the country, reflected in the proliferation of hate speech and rising ethnic and religious violence.”

Den 29 januari var det Frankrikes tur att formellt genom deras utrikesministerium uttrycka deras yttersta oro för situationen i Tigray, i Etiopien och Afrikas horn:

”France is extremely concerned by the gravity of the humanitarian and food crisis in Tigray… Repeated and consistent allegations of serious human rights violations in the Tigray region cannot be ignored.”

Redan vid årsskiftet beslutade EU att pausa hela deras utvecklingsstöd till Etiopien på 88 miljoner Euro vilket är betydande för Etiopiens ekonomi. Och deras oro är befogad, redan nu kommer det alarmerande rapporter om vad som äger rum i Etiopien.

Folkmord, massvåldtäkter och plundring:

Nyligen rapporterades i flera oberoende nyhetskanaler om ett antal olika massavrättningar, bl.a. i Mai Kadra, och nu senast i katedralen i Aksum där uppemot 750 civila som tagit sin tillflykt ska ha avrättats. Detta har föranlett internationella reaktioner, bl.a. från Polen:

”Poland is deeply concerned with the news of the massacre of civilians, which was supposed to take place at the end of last year in front of the Church of Our Lady Mary of Zion in Aksum in the Ethiopian province of Tigray.”

Utöver detta kommer nu en rad allvarliga rapporter om massvåldtäkter. utförda av såväl Etiopiska som Eritreanska soldater i provinsen Tigray. Om detta har det rapporterats i bl.a. Reuters och AFP:

”Among a “high number” of allegations, particularly disturbing reports have emerged of people being forced to rape relatives or have sex in exchange for basic supplies, the U.N. Office of the Special Representative on Sexual Violence in Conflict, Pramila Patten, said in a statement on Thursday.”

Barnen är särskilt utsatta i en sådan konflikt i en rapport av UNHCR konstateras följande:

”12 weeks into the conflict, the situation is deeply troubling for children in Tigray.”

Man hänvisar då till svält, splittrade familjer, stängda skolor och total brist på vare sig sjukvård, mediciner eller material.

Denna svältkatastrof är inte bara konsekvensen av dålig skörd, krig och de enorma locust-problem som drabbat regionen. Enligt tidningen The Economist används svält som ett organiserat vapen för underkastelse:

”Ethiopia’s government appears to be wielding hunger as a weapon. A rebel region is being starved into submission”

Situationen för civilbefolkningen är ytterst allvarlig. En redan svår situation före krigets utbrott har allvarligt förvärrats, vilket beskrivs i en rapport av Oxfam:

“The three lethal Cs – conflict, coronavirus and climate change – have pushed millions of Ethiopians in Tigray to the brink. Even before the conflict, people had lost up to half their crops due to climate-fuelled plagues of locusts and they were struggling due to the devastating health and economic impacts of coronavirus. The conflict erupted in the middle of the harvest season, halting attempts to gather the remains of already depleted crops.”

“Families in South Tigray told us that they fled their homes in search of safety to neighbouring villages or the forest, surviving on little food and water. When they returned to their villages, they found that their homes and assets destroyed or looted.”

Tiotusentals Eritreanska flyktingar är spårlöst försvunna:

Före krigets utbrott i Tigray-provinsen fanns en rad olika flyktingläger fyllda av eritreaner som flytt undan ett av världens mest repressiva stater – Eritrea.

Nu är tiotusentals av dessa spårlöst försvunna. Eftersom det är bekräftat att Eritreas armé gått in i Tigray-provinsen finns en stor oro för vad dessa flyktingar riskerar att utsättas för. Så sent som för några dagar sedan rapporterade Aljazeera om ytterst allvarliga konsekvenser för de flyktingar som tillfångatagits av Eritreansk militär. Massavrättningar, våldtäkter och tvångsdeporteringar tillbaka till det land de flytt ifrån.

Etiopien är i en ytterst skör situation:

Det faktum att Etiopisk militär ej kunnat försvara dess territorium utan tvingats se på medan Sudanesisk militär vandrat över gränsen i området Benishangul-Gumuz, likafullt som de massavrättningar som skett i området utan något som helst beskydd av Etiopisk militär är klart oroväckande. När det dessutom står klart att Etiopisk militär är fullt beroende av Eritreansk militär för att kunna fortsätta kriget i Tigray, så blir det uppenbart. Den Etiopiska armén är kraftigt försvagad. Samtidigt pyr etniska konflikter runtom i Etiopien. Lägg därtill gränskonflikten med Sudan – alldeles intill den för Etiopien essentiella Renässansdammen, samt det kapade bidraget av EU på motsvarande 900 miljoner svenska kronor. Utöver detta ett land hårt drabbat av locust-invasioner. Den humanitära och geopolitiska situationen börjar bli ytterst allvarlig.

En etnisk grupp är extra utsatt i nuläget: Tigrinjer, som möts av förakt och hat, svält, krig och en uppenbar risk för etnisk rensning.

Det internationella samfundet får inte vända ett blint öga mot det som just nu pågår för fullt i Afrikas horn!

2010 anordnade jag tillsammans med några vänner en temadag om framtidens kollektivtrafik i Umeå. Vi hade en budget på 16 000 kr. En av dem som vi lyckades övertyga om att presentera sin idé var grundaren av Hybricon. Där lanserade han för första gången konceptet med snabbladdningsbara elbussar.

Resultatet av temadagen kunde inte ha blivit mer lyckat – Umeå kommun nappade på idén och därmed började snabbladdningsbara elbussar rulla på Umeås gator!

Hybricon först in – och först ut:

De bussar som först presenterades och lanserades av Hybricon var innovativa på så många sätt. Man låg långt fram i tiden med ”luftridåer” vid dörrarna för att hålla bussen varm och energiförbrukningen nere. Snabbladdning på ändhållplatser på 6 minuter, bränslecellsteknik och vätgas ifall batterierna tog slut, modulsystem som digitalt förvarnade om en komponent började slitas, elmotorer i hjulen, etc.

Men Hybricons stora utmaning allt sedan dess start var ekonomin. Knappt hade de första bussarna ens levererats förrän Hubricon gick konkurs och köptes upp. Hybricon förändrades, bussarna som levereras nu är på många sätt annorlunda än ursprungstanken, och under åren har allt fler fel dykt upp. De sista åren har kantats av enorma problem med just dessa bussar vilket drabbat resenärer och busschaufförer. Det var också dem som till slut slog larm och med all rätt.

Sammantaget är jag väldigt glad att Umeå vågade testa en ny idé med ny teknik. Tack vare oss som pionjärstad har andra följt efter och nu finns en marknad för snabbladdningsbara elbussar.

Den senaste uppphandling vi genomförde var en stor sådan – 25 snabbladdningsbara elledsbussar. Denna gång var det ett annat företag som vann upphandlingen.

Dags för en ny upphandling:

Det var tråkigt att UKF tvingades avsluta avtalet med Hybricon på förtid. Men det är viktigt nu att vi så snart som möjligt ser till att införskaffa nya snabbladdningsbara elbussar för att ersätta Hybricons, och kanske rentav gå vidare med elektrifieringen av vår lokaltrafik. Från Miljöpartiets sida vill vi inte se en återgång till dieselbussar.

Alexei Navalnys mod och vilja att förändra berör mig. Trots att ha förgiftats och trots risken för flera år i ryskt fängelse, återvände Navalny till Ryssland – dessutom med en liten present till Putin:

En två timmar lång dokumentär om ett hemligt palats med lyx i överflöd, vingårdar, ostronodling, egen hamn, underjordisk ishall, och otal lyxfastigheter – utöver själva palatset. Allt förverkligat i en snårig djungel av korruption och fiffel, för Rysslands nye ”tsar”: Putin.

Fängelsedomen är absurd. Mitt stöd går till alla dem som kämpar för demokrati och rättvisa i Ryssland.

För dig som vill se hela dokumentären om Putins nya ”datja” så har du den här.