I en artikel av VK i torsdags (Bristande stöd kan slå sönder familjer) uppmärksammades den svåra situationen för hela familjen som uppstår när barn med diagnoserna autism- eller aspergers ej får det stöd som de behöver i skolan.

Mona Bolmmqvist,ordförande för Autism- och Aspergerföreningen berättade om förtvivlade föräldrar som hörde av sig till föreningen i desperat behov av hjälp för sina barn, familjer i kris där barn med NPF-diagnoser ej fått det stöd som de behöver för att skolan ska fungera.

 ”Föräldrar berättar om hur barn redan i lågstadiet vägrar att gå till skolan och blir hemmasittare. En del föräldrar tvingas gå ner i arbetstid för att vara hemma med barn som inte går till skolan. Andra blir sjukskrivna av den utmattning som följer med en lång tids kamp för att barnen ska få skolgången att fungera. Föräldrar berättar att deras barn hamnat i utanförskap, blivit mobbade och senare i livet drabbats av självmordstankar.”

I Miljöpartiet har en förbättrad situation för Umeås barn med NPF-diagnoser, så som Autism, Aspergers, ADD och ADHD, varit en av våra tre prioriterade frågor för den här mandatperioden. Vi står fast vid samma linje: barnens bästa måste komma före ideologiska principer. En enda sak ska vi fokusera på: vad är bäst för barn med dessa diagonser. Vilket stöd behöver de, vad fungerar bäst? Vad säger forskningen? Har vi goda exempel från andra kommuner eller internationella erfarenheter som vi kan ta lärdom av?

En nyligen gjord studie från Karolinska Institutet visar att personer med autism dör tidigare jämfört med andra svenskar. ”Vi ville titta på om det fanns en ökad risk för förtida död även vid autism utan intellektuell funktionsnedsättning,” säger en av forskarna bakom studien. ”Dessvärre var det så. För de med autism utan intellektuell funktionsnedsättning handlade det i genomsnitt om 12 år kortare livslängd än jämförelsegruppen utan autism.”

Den kortare livslängden beror framför allt på att självmordsrisken för dessa personer nästan var tio gånger högre än för andra.

Det är siffror som djupt berör mig, det är sjukt. Det får en att skymta de enorma utmaningar som kan möta personer med aspergers, men även med andra neuropsykiatriska diagnoser.

Onda cirklar börjar tidigt i livet. Men det gör också goda cirklar. En skola som fungerar bra för barn med särskilda behov kan stävja mycket av det lidande som annars kan komma senare i livet. I nuläget så är barn med NPF kraftigt överrepresenterade bland elever som inte klarar skolan. Och den statlig utredningen om elevfrånvaro, ”Saknad,” konstaterar att elever med omfattande frånvaro, så kallade hemmasittare, vanligtvis har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

En bra skolgång för dessa barn är en där de lär sig att de är bra, istället för att deras självbild bryts ned av ständiga misslyckanden och bråk. Där deras föräldrar och pedagogerna har en kommunikation som är öppen och inlyssnande, inte en där ena sidan känner sig pressade och anklagade och den andra känner sig tvingade att driva på och tjata. Där det fungerar bra oavsett var barnen är, istället för att allt hänger på en duktig pedagog, arbetslag eller rektor.

Det finns många lösningar som vi vet fungerar och som det arbetas med på flera håll i Umeå, såsom tydliggörande pedagogik, handledning i specifika ärenden (den och den eleven, istället för generella råd), strukturerade rastaktiviteter, checklistor till en perceptions- och kommunikationsrond, specialklasser likt den på Östteg, där barn sällan går på grund av ett val utan för att det är det enda alternativ som verkar fungera efter åratal av kamp och försök att få till en fungerande skolgång.

Den mest omdiskuterade frågan rör specialklasser. Det är förståeligt. Sverige har haft en rörelse där vi gått bort från de så kallade ”obs-klasserna”, klasser som ibland verkade gå ut på att underlätta för de vanliga klasserna, medan eleverna som gick i de mindre grupperna (vilka kunde ha väldigt olika typer av utmaningar) kunde få en försämrad skolgång. Ingen vill tillbaka dit. Samtidigt så är många svenska experter nu överens om att inkluderings-tanken har gått för långt. Trots goda anpassningar så kommer det alltid att finnas elever vars funktionsnedsättning gör att de behöver skolgång i mindre grupper, ibland på tillfällig basis, ibland på mer långvarig. Där måste barnens bästa vara det absolut prioriterade.

För det första: Specialklasser och specialiserad undervisning är inte samma som de gamla OBS-klasserna. Med rätt anpassad undervisning kan elever med NPF-diagnoser, som har svåra utmaningar i ett vanligt klassrum, bli framtidens stjärnor. Med rätt förutsättningar har de alla chanser att klara undervisningen med goda resultat.

Men vi ska inte glömma att det finns så många fler lösningar än storleken på undervisningsgruppen. De flesta av lösningarna ovan handlar inte om att ha barn i egna klasser, utan är generella lösningar som är bra för alla elever. Från Miljöpartiets sida så vill vi se ett tydligt fokus på dessa frågor i skolpolitiken.

I grunden handlar det inte om att hjälpa en grupp barn med problem, utan om att få barn med särskilda egenskaper att blomstra. Egenskaper som ibland kan vara svåra men som också är speciella och vackra. Låter vi dessa barn starta livet med goda cirklar så kommer de inte bara själva att må bra utan även berika livet för oss andra.

Elflyg kan fylla sin funktion i framtidens transportnät, men de närmsta 20 åren kommer flyget förbli beroende av fossila bränslen. Elflyg får inte bli vårt nya luftslott, en fantasi som avhåller oss från att förändra våra resvanor. Flyget behövs även i framtiden, men måste begränsas.

Kan elflyg ersätta dagens kommersiella flyg?

Vare sig vi vill eller ej så finns det en sak som vi människor är tvungna att förhålla oss till: Fysikens lagar. Detta är något som flygbranschen är allt för väl medvetna om. Dagens flygbränsle – fotogen – är oslagbart av flera skäl; det klarar kalla temperaturer och lagrar energi på ett sätt som är fullständigt ojämförbart även med de mest effektiva batterierna på marknaden.

1 kg fotogen lagrar mer än 40 gånger så mycket energi som 1 kg litiumbatteri. Och vikten är avgörande för lyftkraften. Ju tyngre flyget är, desto mer energi krävs för att få flyget att flyga. Rejält mycket mer.

Låt oss ta ett av de mest bränsleeffektiva flygen på marknaden som exempel: Airbus A320. För att kunna göra en 7 timmars flygresa över Atlanten krävs idag c.a 13 ton fotogen, vilket motsvarar 20 % av flygets vikt. Skulle samma flygresa göras med eldrift skulle det krävas 265 ton batterier, vilket skulle fylla hela flyget med batterier och öka dess totalvikt med 400 %.

Alternativet, att behålla dess flygprestanda och vikt för att istället begränsa räckvidden skulle innebära att vår Airbus A320 kan flyga i max 20 min. Då har vi knappt nått från Umeå till Sundsvall. Charterresan till Thailand med elflyg kan du glömma.

För dig som nu känner dig tveksam till en Miljöpartists ord kan jag varmt rekommendera följande video som väl beskriver detaljerna:

Flygets livslängd släcker allt hopp för teknikmirakel

Ett flygplan är en dyr investering som med dagens slimmade marginaler kräver att flyget nyttjas maximalt under dess livslängd för att hämta hem investeringen. Ett flygplans livslängd i kommersiellt bruk är idag c.a. 20-25 år. Det innebär att alla kommersiella flyg som tillverkas idag beräknas vara i bruk till en bit in på 2040-talet. Något annat än fossilt alternativ finns idag inte för dagens jetflyg och ligger enligt dagens stora flygplanstillverkare minst 10 år fram i tiden. Alla de flyg som säljs fram till dess beräknas alltså vara i drift till 2050-talet.

Sverige har som mål att vara klimatneutralt 2045, EU 2050. Med tanke på att växthusgaser ackumuleras (lagras i atmosfären och stannar där) så behöver våra utsläpp minska rejält detta och kommande decennium. Under dessa decennier är flyget fortsatt fossildrivet vare sig vi vill eller ej. Vi måste därför våga prata om elefanten i rummet: Vi måste flyga mindre.

Årets Greenwashparti (M) vill satsa på att öka flygresandet!

De vill inte bara att vi ska fortsätta flyga lika mycket som tidigare – genom att plocka bort flygskatten och pumpa ner skattemedel i att bibehålla olönsamma flygplatser runtom i Sverige, vilket jag beskrev i en tidigare bloggartikel. De vill dessutom att vi satsar över 40 miljarder kr på att bygga ut Arlanda till en av Europas största internationella flygplatser. En satsning på en rejäl utbyggnad av utrikesterminalen och två nya gigantiska landningsbanor för att kunna ta emot marknadens största flyg. En satsning för att öka det internationella flygresandet, en satsning som till största del kommer att nyttjas av välbärgade stockholmare.

Moderaterna hade kunnat vara ärliga med att man vill öka Sveriges klimatutsläpp genom att till varje pris – med förslösade skattekronor om så krävs – öka vårt flygresande. Stå upp för att man inte vill prioritera omställningen till ett hållbart samhälle och kampen för att begränsa klimatförändringarna. Säga som det är, satsningen har inte ett dyft med Norrland att göra. Det är en satsning som nästan uteslutande gynnar Stockholmsregionen.

Ledsen, men det räcker inte med att måla loggan grön och lägga till ordet miljö. Och deras nya luftslott – elflyget – är inget annat än bortkopplat från verkligheten.

I skuggan av Covid-krisen accelererar en annan kris för fullt i det dolda. Klimatkrisen visar inga tecken på avmattning utan snarare tvärtom. Vi må vara många – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt som tycker att vi gör vårt yttersta. Det är bra, men det räcker inte. Än är gapet mellan vad som görs och vad krävs allt för stort.

Umeå är på rätt väg – men tempot måste öka:

Umeå har sedan länge drivit flera framgångsrika innovativa projekt inom klimat och hållbar stadsplanering. Det har givit oss viktiga lärdomar och har uppmärksammats såväl nationellt som internationellt.

Men i takt med att klimatförändringarna accelererar oroväckande har allt fler kommuner så väl nationellt som internationellt vaknat till liv och arbetar nu fullt målmedvetet för att kraftigt minska klimatutsläppen. Umeå är bra men inte bäst, vi är på rätt väg men har halkat efter.

När jag klev in i kommunpolitiken blev det uppenbart för mig att vårt miljöarbete hittills främst var projektdrivet. Vi hade givetvis redan då miljömål, en översiktsplan med mycket fokus på miljö, samt ett bra antal olika program för gång och cykel, kollektivtrafik, parkering, m.m. Men för flera av de tunga verksamheterna i Umeå så var klimatomställningen – om än viktig – inte del av deras grunduppdrag. Vårt miljöarbete präglades av några förvaltningar som låg i framkant, i övrigt kuster av öar – projekt, nätverk och arbetsgrupper. Det som saknades var två saker:

1. En tydlig, målmedveten och samlad struktur för vårt klimatarbete i samtliga verksamheter.
2. En mätbar och detaljerad nulägesanalys som redogör för kommunkoncernens klimatutsläpp nu.

Det är detta som vi nu jobbar med för fullt och när det väl är på plats har vi riktigt goda förutsättningar att minska kommunens klimatutsläpp.

Men då krävs det att hela vår organisation och politiska ledaskap är med på tåget. Minskningen av kommunkoncernens klimatutsläpp kan inte längre ses som något utöver vårt grunduppdrag, en ”övrigt-post” som, om än viktigt, någon annan bör ta tag i eller betala för.

Vill Umeå växa blir det särskilt viktigt att det görs rätt på rätt sätt! Tillväxt kan aldrig vara en ursäkt för ökade utsläpp!

Umeå är en stark tillväxtregion och i ett regionalt perspektiv är detta ytterst viktigt. Med de svåra utmaningar som väntar i många andra kommuner i Västerbotten behövs en stark Umeregion för att kunna säkra upp samhällsservice och skatteintäkter, bland annat till vår region.

Men då blir det oundvikligt för Umeå att vår växande kommun medför negativa konsekvenser för miljön och klimat. I byggfas, transport, grönytor som försvinner, jordbruksmark som tas i anspråk, skogsytan som minskar, ökad konsumtion av fjärrvärme, energi och samhällsservice, mer avfall, etc.

Det ställer extra stora krav på oss att planera för och agera rätt redan från början. Här är jag osäker på om den polletten fullt ut trillat ner hos alla.

Bygget av Malmvägen har en del viktiga funktioner för exempelvis den nya skolan och fritidsanläggningarna som ska byggas där. Men där fanns även viss känsla av ”nödlösning” för en ohållbar trafiksituation som uppstått när hela Tomtebo vuxit lite väl fort. Sandbäckens handelsområde är klart oroväckande, redan nu är trafiksituationen där stundtals ohållbar.

Det verkar dessutom finnas en stor tilltro till att V:a Länken kommer lösa mycket av våra trafikproblem i stan, men då krävs att vi löper linan fullt ut med kraftigt begränsande trafikåtgärder i centrala stan. Där är jag rädd för att påtryckningar kan leda till en kompromissvilja som riskerar urvattna dess effekt.

Nu börjar dessutom planeringen för ett förslag om ytterligare en gata – en direktförbindelse mellan Ön och Avion/E4/Ringleden. Den anses behövas för byggandet av bostadsområdet på Ön, vilket känns märkligt. För om Ön nu är tänkt att vara en ”bilfri” stadsdel har jag svårt att se varför vi investerar i en helt ny väg endast för byggtrafik.

Nu handlar det dock inte enbart om trafik och vägnät. Hur bygger vi hållbart?

Här har vi haft två ytterst intressanta rundabordssamtal tillsammans med nätverket för hållbart byggande, beslutsfattare, planerare, fastighetsägare & beställare, byggföretag, m.m. Det ena om klimatkontrakt och minskade klimatutsläpp i byggproduktion, det andra om att bygga i trä. Förutom själva bygge, markberedning och materialval lyftes även vikten av ökat återbruk inom byggsektorn. Där är det ytterst glädjande med den aktiva efterfrågan från byggbranschen. Nu hoppas jag innerligt att vi i Umeå kan ta steget vidare och kraftigt utöka återbruket inom kommunen.

Umeå måste växla upp – mer behöver göras nu!

Ökat återbruk, skärpta miljökrav i kommunens upphandling, fossilfri fordonsflotta, en fossilfri kollektivtrafik, Kommunalt samordnad varudistribution, energieffektivisering av fastigheter, bygg mer i trä, satsning på hållbart resande – gång, cykel och kollektivtrafik, minskat avfall, mer lokalproducerad klimatsmart mat, mindre matsvinn, fler delningstjänster, utveckling av cirkulär ekonomi, fler laddplatser för elbilar och tankställen för biogas/vätgas, byakontor med kontorsplatser så man slipper fara in till kontorsarbetsplatsen i stan, varför inte pendeltåg Sörmjöle-Stöcke-Strömpilen-Umeå Ö. & C.? Här måste vi alla samverka för att få ett önskat resultat.

Umeå har klubbat ambitiösa miljömål. Nu pågår två viktiga saker: En klimatanalys av kommunkoncernen och framtagande av ett åtgärdsprogram med konkreta åtgärder för att nå våra miljömål. Dessutom fortskrider arbetet med att ta fram en struktur för ett hållbarhetsbokslut, och där ser jag gärna att vi inkluderar ett klimatbokslut. Slutligen hoppas jag att arbetet med att utveckla tydliga miljöledningssystem i kommunen fortskrider.

Mycket händer men mer behöver göras för klimatet. Situationen är allvarlig och klimatförändringarnas konsekvenser är redan nu kännbara – även för kommunens ekonomi. Men vi i Umeå och Norrland har också mycket att vinna på den gröna omställningen. Mer om detta kommer i en senare artikel.

Attacken mot sju oskyldiga i Vetlanda igår är tragisk och avskyvärd. Just nu kämpar flera personer för sitt liv. Mina tankar går till drabbade och anhöriga. Det är ett samhälle i chock som behöver vårt stöd i denna svåra tid.

För den som utfört attacken finns det enligt mig bara en sak att göra: Utvisning på livstid. Det må så vara att det framkommer en tragisk bakgrund för denna individ, men kan aldrig bli en ursäkt för vad som ägt rum. Jag har själv haft förmånen att lära känna flera unga ensamkommande som varit med om hemska saker i deras liv. Likväl har de sedan dag ett gjort allt rätt för sig här i Sverige. Jag välkomnar dessa och ser fram emot att de får forma deras liv här.

Varför jag känner mig nödgad att lyfta upp detta är för att det tyvärr finns det de som i debatten – som följd av attacken igår – vill skuldbelägga en samlad grupp av människor med den enda gemensamma nämnaren att de har samma ursprungsland. Det är enligt mig oacceptabelt.

Här behövs konsekvens i debatten. Nolltolerans för gärningsmannen, samtidigt som vi lämnar övriga som inte har något med dådet att göra utanför debatten.