I dagens Folkbladet publicerade vi en insändare där vi tydligt beskriver varför vi i Miljöpartiet säger nej till en bergtäkt i Skravelsjö.

Skravelsjö är en av Umeås idylliska byar dit människor som söker en lugn och naturnära plats finner en god livsmiljö att bosätta sig på.

Betydelsen av natur, och i synnerhet orörd natur, där människor kan uppleva både frihet, lugn, rekreation och djurliv kan inte nog betonas. Att ha denna natur nära till hands med allt vad den erbjuder är av största vikt för att folk ska få ta del av dess positiva inverkan. Att bevara orörda naturområden i närheten av en snabbt växande stad så som Umeå är av största vikt för att Umeå ska fortsätta vara en attraktiv plats att bosätta sig på.

Att då öppna en bergtäkt på Fälltjärnsberget kring Skravelsjö, som ligger i omedelbara närhet av ett naturreservat och som är ett uppskattat och viktigt rekreationsområde inom Umeå kommun, är därför beklagligt.

En stor del av vardagsfriluftslivet utövas i det tätortsnära natur- och kulturlandskapet dit vi har cykelavstånd och som är av vikt för vårt välbefinnande. Att både ha tillgång till natursköna platser i bostadens omedelbara närhet och dessutom enkelt kunna komma ut till både ostörda och orörda platser är båda viktiga mål att uppnå för att uppfylla miljömålen God Livsmiljö, Levande Skogar, Tillgång till Natur, och ett Rikt Friluftsliv.

Den tilltänkta bergtäkten är planerad att vara i bruk under 25 år, och med aktivitet under dygnets alla timmar. Detta kommer leda till stora bullerstörningar både från täktverksamheten och från all den tunga transporten till och från täkten. Det är även en uppenbar risk att täktverksamheten kommer att göra åverkan på grundvattnet, vilket kommer att ha stor inverkan på byn i Skravelsjö, då många har egna brunnar för dricksvattnet.

Ytterligare en aspekt är att områdets skogsvägar används flitigt för häst och hundaktiviteter där en bergtäkt skulle försämra livskvaliteten till det sämre. Utöver detta har även länsstyrelsen uttalat sig i frågan och direkt avråder från en bergtäkt i området, just på grund av den inverkan det skulle ha både på natur och byasamhället.

I en växande stad förstår vi att behovet av byggmaterial och råvaror till infrastruktur är stort, och det är lämpligt att dessa råvaror hämtas från ett närområde både ur ett klimatperspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Frågan är dock om vi här i Umeå är i behov av denna råvara och om Fälltjärnsberget är den lämpligaste platsen att utvinna den i från?

Med tanke på det stundande bygget av Norrbotniabanan är det osannolikt att det under den närmaste tiden kommer att råda brist på sådant material då krossat berg kommer att genereras i överflöd. Den mineralkvalitet som Fjälltjärnsberget uppvisar är heller varken hög eller unik, snarare tvärtom, vilket ytterligare understryker olämpligheten i en bergtäkt där.

Vi i Miljöpartiet Umeå motsätter oss att man tar Fjälltjärnsberget i bruk för en bergtäkt då detta både förstör möjligheterna för god livsmiljö och upplevelse av orörda naturlandskap. Vi vill i stället se en utveckling av Skravelsjöområdet genom att man snarast påbörjar det planerade bygget av en cykelväg ut till byn så att det på ett tryggt och säkert sätt skall vara möjligt att cykla mellan Skravelsjö och Röbäck.

Johan Asplund, ordförande Miljöpartiet Västerbotten

Lennart Frostesjö, ledamot miljö- och hälsoskyddsnämnden för Miljöpartiet i Umeå

Mariam Salem, ordförande Miljöpartiet i Umeå

I gårdagens sammanträde med byggnadsnämnden uppstod en märklig situation där jag som exilskåning – väl medveten om mina bristande kunskaper i renskötsel – försökte förklara för nämnden om varför två olika samebyar kan ge olika yttranden om ett och samma område utpekat som riksintresse för rennäringen…

Det behövs en bättre förståelse för samebyarnas verksamhet och situation:

Umeå växer och utvecklas vilket är positivt, samtidigt som det medför utmaningar. När ny bebyggelse ska planeras så har vi en mängd olika parametrar och intressen att ta ställning till: Naturområden och naturvärden, jordbruksmark, vägreservat, befintlig bebyggelse, samlade tillväxtstråk för en god tillgång till samhällsservice, listan kan göras lång.

En av dessa aspekter att ta ställning till är områden utpekade som riksintresse för rennäringen. Vi har i Umeå ett antal olika samebyar som av och till beroende på säsong och klimat, nyttjar områden inom kommunens gränser för rennäring. Här finns därför områden som specifikt pekats ut och markerats som riksintresse för rennäringen. Hur viktiga är dessa och vilken funktion fyller de för rennäringen? Får de under inga omständigheter tummas på eller går det att kompromissa och komma överens? I så fall med vem?

För detta krävs en god förståelse av förvaltning och nämndsledamöter om samebyarnas situation och verksamhet. Det krävs en god dialog där vi lyssnar och lär oss. Därför lyfte jag i vårt senaste sammanträde ett önskemål om att vi i nämnden kan bjuda in och få till en god dialog med de samebyar som är verksamma i Umetrakten för att vi bättre ska kunna förstå deras verksamhet och situation.

Ett samtal som berörde mig djupt…

Idag samtalade jag med en kontaktperson till en av samebyarna och det samtalet var milt sagt tankeväckande. I min roll som gruppledare för Miljöpartiet och ordförande för hållbarhetsutskottet i Umeå så arbetar jag dagligen med miljö och klimat. Den stundande klimatkrisen gör mig ytterst orolig och klimatomställningen är nödvändig. Det går för långsamt – även i Umeå.

Men i mitt samtal pratade jag plötsligt med någon vars verksamhet drabbas ytterst hårt – här och nu – av klimatförändringarna. Hur deras förutsättningar så fullständigt förändrats de senaste åren som följd av klimatförändringarna var värre än till och med jag kunnat föreställa mig. En hel näring är hotad från kust till kust, från Nordnorge till Bottenviken.

Att plötsligt återkommande stå i en situation där man inte längre vet vart man ska ta renarna för att beta, då vintern vid kusten pendlar mellan att regna bort och sen plötsligt få extrema snömängder, där inlandets och fjällens snö och vegetation täcks av en för renarna ogenomtränglig isskorpa, att de senaste åren återkommande få fodra sina renar som annars fullt naturligt skulle funnit deras föda i naturen, som de gjort under tusentals år, var skrämmande att höra.

Kampen mot de stora skogsbolagen:

Nu är det inte bara klimatförändringarna som utgör ett direkt hot mot rennäringen och det vilda naturlivet i våra nordliga regioner, utan även det grova ohållbara skogsbruket från ett flertal stora skogsbolag – däribland statligt ägda Sveaskog. Vi som inte bor i inlandet, i synnerhet i den fjällnära skogens närhet har nog ingen aning om hur omfattande det är och hur mycket det hotar de känsliga naturmiljöerna där.

Det är dags att sluta upp – inte bara för klimatomställningen utan även för ett hållbart skogsbruk.

Kampen mot fördomar och hot:

Avslutningsvis är det skrämmande och fullständigt oacceptabelt att samer än idag utsätts för fördomar och i vissa fall även hot och trakasserier. Nu handlar min bloggartikel främst om vikten av en god förståelse över och respekt för rennäringen och samebyarnas situation. I synnerhet för oss som inom kommunen på ett eller annat sätt jobbar med bebyggelse och samhällsplanering. Men jag vill ändå lyfta vikten av att vi aktivt måste jobba för att bryta fördomar gentemot samer generellt. När det går så långt som olaga hot, trakasserier och våld så är det fullständigt oacceptabelt och måste tas på största allvar av vårt samhälle och våra myndigheter.

Den 4e november 2020 eskalerade konflikten i Etiopien mellan TPLF och statsminister Abiy Ahmed till ett fullskaligt krig. Genom att gå in med Etiopiens armé, tillsammans med Eritreas armé och understödd av etniska miliser, öppnade Abiy ’pandoras box’. Med tragiska konsekvenser för civilbefolkningen – i synnerhet i Tigray.

Kriget som världen glömde bort?

I sju månader har ett blodigt och smutsigt krig pågått i den Etiopiska provinsen Tigray, med tragiska och fullständigt oacceptabla konsekvenser för civilbefolkningen. I en provins med 6 miljoner invånare är nu 2 miljoner av dessa internflyktingar som fått lämna allt och fly kriget. 5,2 miljoner är i akut behov av humanitärt bistånd för att undvika en svältkatastrof, som enligt FN riskerar bli den värsta som världen skådat i decennier.

I inbördeskriget i Tigray har civilbefolkningen inte enbart drabbats som en konsekvens av kriget, utan svält, massvåldtäkter och massavrättningar har systematiskt använts som vapen direkt riktat mot civilbefolkningen. Mot den etniska folkgruppen tigrinjer, vilket inte kan betecknas som annat en etnisk rensning och folkmord.

Nästan samtliga vårdinstitutioner i provinsen har plundrats och totalförstörts. Landegendom, kreatur, skördar, jordbruksredskap har systematiskt plundrats. Civilbefolkningen har förvägrats möjligheten att odla och det råder nu akut brist på mat i hela provinsen.

Än idag är det omöjligt för den humanitära hjälpen att nå fram och återkommande plundras leveranserna av militära grupper. Sammantaget är läget nu så pass akut att enligt FN inom kort uppemot hundratusentals riskerar dö i svält.

Nima Elbagir, utrikeskorrespondent för CNN sammanfattade i ett reportage om de fruktansvärda massvåldtäkter som skett och som fortsatt pågår i Tigray:

”This is rape as a weapon of humiliation, a weapon of collective punishment…”

I en intervju av Cannel 4 intervjuades Elbagir om massvåldtäkterna i Tigray. Där konstaterade hon följande:

”For those who are familiar of what happened in the former Yugoslavia, what happened in Darfur which I covered, it has the chilling overtones, a very similar feeling that these women aren’t just part of a conflict to push the Tigrayans of the land. This is about erasing Tigray, the Tigrayan identity and the Tigrayan bloodline, which is one of the hallmarks of genocide.”

För er som vill fördjupa er i det fruktansvärda som sker kommer jag att längst ner i artikeln publicera länkar till internationella nyhetsreportage och NGOs. Där finns bevisen för att civilbefolkningenmedvetet utsatts för krigsförbrytelser och etnisk rensning; massavrättningar, svält, massvåldtäkter, plundringar, tvångsdeporteringar, massarresteringar, m.m.

Det internationella samfundet måste öka påtryckningarna på Etiopien och Eritrea!

Redan dagar efter krigets utbrott framkom att inte bara den etiopiska armén utan även etnisk ahmarisk milis – och eritreanska styrkor använts i kriget i Tigray. Östafrikas motsvarighet till Nordkorea under ledning av den hänsynslöse diktatorn Isayas Afewerki har tillsammans med Abiy Ahmed (Nobels fredspristagare 2019, fullständigt vansinnigt att han fick det priset) sett deras chans att göra sig av med deras värsta maktfiende – TPLF. Utan någon som helst hänsyn till civilbefolkningen har de under dessa sju månaderna gjort sig skyldiga till smutsigt krig som målmedvetet och systematiskt angriper den oskyldiga civilbefolkningen i provinsen.

Ända till mars 2021 förnekade Abiy Ahmed att eritreanska styrkor skulle vara delaktiga. Sedan tvärvände han, erkände och lovade att dessa styrkor skulle lämna Etiopien. Nu i början av juni har tvärtemot vad han lovat de eritreanska styrkorna mobiliserat och intensifierat sitt militära engagemang i Tigray!

I sju månader har hjälporganisationer, FN, Röda Korset, m.fl. begärt att få tillgång till den hårt drabbade civilbefolkningen. Den stundande svältkatastrofen har varit känd sedan början av året. Likaså de systematiska våldtäkterna, plundringarna, deporteringarna, och massavrättningarna av oskyldiga civila.

Nu är läget akut! Kriget måste upphöra – omedelbart.

Länkar:

UNOCHA situation report: Ethiopia

Aljazeera – Exposing the war in Tigray

CNN – Massacre in the mountains

France24 – Video of Tigray massacre lift lid on ’war without photos’

Reuters – Ethiopias crackdown on ethnic Tigrayans

Sky News – Ethiopia: Hundreds executed, thousands homeless – the human cost of fighting in Tigray

Channel 4 – The Horrors of the Hidden War: Inside the Tigray conflict in Ethiopia

Reuters – EXCLUSIVE UN official accuses Eritrean forces of deliberately starving Tigray

Detta var ett axplock, finns oändligt många fler artiklar om katastrofen i Tigray. För dig som har frågor eller vill få veta mer, skriv gärna en kommentar!

Nu är sommaren äntligen här, och vi kan ta oss ut och träffa folk efter den långa coronaisolationen. Och Umeå har oerhört mycket att erbjuda en härlig sommardag: promenad längst älven, utflykt till en närliggande sjö, simning vid en av våra fina badstränder, eller en middag vid en vattennära uteservering.

Men tyvärr blir många upplevelser vid vattnet störda av ett fåtal vattenskotrar. En enda vattenskoter kan leva om så pass mycket att det stör badfrid, umgänge och naturupplevelse för hundratals andra.

Självklart ska man kunna ha roligt till sjöss! Om det så är genom fart och fläkt. Men frågan är om mitt roliga inkräktar på andra personers tillvaro. Och det är inte bara bullret som kan störa med vattenskotrar.

Enligt Sjöfartsverket har antalet olyckor med vattenskotrar ökat markant och många av dem är allvarliga. Flera av dem med dödlig utgång, däribland i Umeälven.

Det finns absolut förare av vattenskotrar som visar hänsyn, som kör långsamt i områden tills de kommer ut på farleder där det är tänkt att just vattenskotrar ska kunna köra. En eloge till dem. Men att några sköter sig löser inte grundproblemet.

Om svensk lag tillämpades så skulle det inte vara något problem. Vattenskoterförordningen säger att vattenskotrar enbart får framföras på allmänna farleder eller särskilda platser som länsstyrelsen pekar ut. Perfekt! I Västerbotten pekar länsstyrelsen ut sju sådana platser, ingen i närheten av badplatser, känsliga naturmiljöer eller platser där människor umgås.

Men problemet är att polisen och kustbevakningen inte tillämpar den här förordningen, eftersom den strider mot EU-lagstiftning. Vi får inte ha en regel som gäller enbart för en viss typ av vattenfordon: vad som gäller vanliga båtmotorfordon måste gälla även vattenskotrar. Vi kan alltså inte förbjuda just vattenskotrar på ett område utan att också förbjuda alla andra båtmotorfordon.

I det här läget så måste vi i Umeå vara lite kreativa för att hitta en lösning. Och vi är övertygande om att det bästa vi kan göra är att införa fler fartbegränsningar på vatten. Det är betydligt svårare att köra på ett sätt som stör och som är farligt för andra om man kör i låg fart.

Det är länsstyrelsen, inte kommunen, som tar beslut om fartbegränsningar. Men för länsstyrelsen så väger det tungt om kommunen lämnar in ett ställningstagande. Därför vill vi se att kommunen tar fram ett förslag på områden där vi vill se fartbegränsningar.

Nu har den här frågan lyfts av oss, med Socialdemokraternas hjälp, i Miljö- och hälsoskyddsnämnden, och ett arbete har påbörjats. Var gärna en del av detta ni! Vi har fått viktig feedback från gruppen ”Badfrid – för hänsyn i vattnet”, organiserad från Umeå, och jag är övertygad om att det är många andra som har synpunkter på den här frågan. Var är det viktigast att få upp fartbegränsningar? Så vi kan ha bullerfria och säkra somrar vid våra stränder.