Klimatkrisens dilemma – ett hot mot vår existens, men svårt att begripa…

År 1992 förklarade filosofen Francis Fukuyama att historien var slut. I och med murens fall och Sovjets kollaps var marknadsekonomins och de liberala demokratiernas framtid säkrade för all framtid. Världen gick en ny hoppfull tid till mötes, globalisering, mellanstatliga samarbeten och tillväxt skulle skapa fred och lyfta människor ur fattigdom.

Dagens verklighet står i bjärt kontrast till Fukuyamas illusion. Askan stiger från Mariupol, Chernihiv, Irpin, Charchiv och tiotusentals bombkratrar över Ukrainas svarta jord, samtidigt som miljoner människor befinner sig på flykt. I detta läge har allt annat hamnat i medieskugga, inkluderat klimathotet. Och det är inte svårt att förstå varför.

Kriget är en fruktansvärd realitet, och kontrasterna blir extra stora när vi har tydliga motpoler. En angripande militär auktoritär stormakt mot en demokrati och ett frihetslängtande folk. Ett brutalt krig där civila blivit tydliga måltavlor och det med all tydlighet framgår att grova krigsbrott medvetet begåtts av de invaderande styrkorna. I relation till det fruktansvärda kan klimatförändringarna framstå som abstrakta och avlägsna – även fast denna process osynligt pågår runt omkring oss medan vi lever våra liv.

Paradoxalt nog kan skälet bakom den utbredda apatin kring klimatfrågan vara att den omfattar precis varje aspekt av tillvaron. Medborgarna får höra att det påverkar insekter, matproduktion, tropiska sjukdomars expansion, havsnivåhöjningar, samt hot mot den svenska fjällnäringen “på hundra års sikt”. Apokalyptiska hot blandas med triviala, i en lavin av information som närmast blir till ett bakgrundsbrus för vår tidsålder.

Detta är ett gigantiskt kommunikationsmisslyckande – den överväldigande mängden information om skidbackar, badstränder, myggor och värmeböljor i städer bidrar till att passivisera människor och få dem att känna sig maktlösa, samtidigt som väldigt få kan känna sig personligen hotade av att den svenska fjällnäringen inte existerar om hundra år, eller rentav att havsnivån kommer stiga med en halv meter till samma tidsperiod. Det är förståeligt att man som medier vill kunna förklara med praktiska exempel, men samtidigt kan dessa exempel i hur begränsade de är skapa en känsla av att krisen nog inte är så allvarlig.

Syrehalten i haven minskar dramatiskt

50-80% av det syre som återvinns på vår planet kommer från havet, via plankton, alger och andra fotosynteserande mikroorganismer. En enda bakterie, Prochlorococcus, beräknas producera 20% av Jordens hela syrebehov. Den mängd syre som produceras i havet varierar, och mycket återutnyttjas också av organismer som lever i havet. Det är dock bara en bråkdel av oceanernas yta som producerar merparten av den livsviktiga gasen – korallrev, kontinentalsocklar och havsströmmar som för med sig mineraler och näring. Mycket av detta syre förbrukas också i havet.

Klimatförändringarna leder till varmare vatten, vilket försämrar förmågan för mikroorganismerna att producera syre. Därtill leder varmare vatten till blomningar av toxiska alger som slukar mer syre än de släpper ut. Under de senaste hundra åren har det beräknats att syrehalten i haven minskat med cirka 1-2%, och studier visar att den kan minska med ytterligare 7% under detta århundrade, samt att minskningarna kan komma att fortsätta under tusen år till. Det finns dock en risk att hela den oceaniska näringskedjan slås ut, när syreproducerande plankton ersätts med gröna alger förlorar de övriga organismerna både mat och förmågan att andas. Genom våra industriella processer håller vi på att strypa haven, och när vi stryper haven, stryper vi oss själva. En plötslig kollaps av den oceaniska näringskedjan kan leda till radikalt minskad syretillgång, och därmed massutdöende av arter även på landytan.

Det största massutdöendet i vår planets historia skedde till följd av klimatförändringar för 250 miljoner år sedan, och den faktor som drev på kollapsen var deoxygeneringen av det panthalassiska världshavet. Oavsiktligt har vi människor nu genom girighet, slöhet och frosseri möjligen återskapat den process som förra gången ledde till att 98% av allt flercelligt liv på Jorden gick under.

Klimatförändringen är inte det här århundradets eller årtusendets största utmaning.

Den är den största utmaning som vår art någonsin stått inför, och om inte medvetenheten ökar om vilka krafter vi har att göra med ökar risken för att vi förstör vad som aldrig kan repareras. Jag tror på människan och hennes förmåga att resa sig och göra det rätta, det är därför jag är med i Miljöpartiet, men Greta har rätt. Vi behöver akut ha ett krismedvetande angående vad som sker.

Gruvan i Gállok – Regeringen och Beowulf Mining körde över den samiska ursprungsbefolkningen.

Ett kortsiktigt och osäkert gruvprojekt som riskerar få stora konsekvenser för miljön, rennäringen och samerna. Ett beslut som FN, EU, Unesco, till och med deras egen länsstyrelse ställt sig kritiska till.

Det här klippet säger allt, det är hämtat från en dokumentär film på SVT som heter ”Gallok, kampen om Sameland”. Enligt Beowulfs styrelseordförande finns det inga problem för lokalbefolkningen, för det finns inga ”locals”…

Nu blev det glasklart att vår näringsminister Karl-Petter Torwaldsson (S) menar allvar när han säger att han älskar gruvor. Lika tydligt blev det hur stor skillnad det är nu när Miljöpartiet inte sitter i regering.

I onsdags publicerades denna välskrivna debattartikel i VK, skriven av Elin Söderberg (MP), Per Bolund (MP) och Märta Stenevi (MP).

”Putins krig finansieras av Rysslands export av olja, gas och uran. Sverige och EU måste stänga Rysslands gas- och oljekranar.”

Vi måste strypa Putins krigskassa på riktigt. Putin betalar för kriget genom att fortsätta exportera olja, gas och uran till Europa. EU har infört historiskt hårda sanktioner, och det är bra, men samtidigt som vi stöttar Ukraina med vapen, mat och andra förnödenheter fyller vi Putins krigskassa med pengar för rysk olja, gas och uran. Så kan vi inte fortsätta.

Kriget måste omedelbart stoppas. För att det ska ske krävs det att finansieringen av kriget upphör, och då måste rysk energiexport strypas. Ryssland får långt mer än hälften av sina exportintäkter från energin. Genom att stoppa import av energi från Ryssland slår vi undan benen för finansieringen av kriget.

Med dessa sanktioner måste energiproduktionen inom EU öka, vilket ställer krav på svensk solidaritet med energi. Regeringen bör ge uppdraget åt relevanta myndigheter att se över hur svensk energiexport kan öka i närtid. Redan i dag är Sverige ett energiexporterande land, och vår roll nu blir ännu viktigare.

När hela Europa slutar importera rysk energi måste vi också visa energisolidaritet. Vi måste göra detta tillsammans. För att minska de negativa konsekvenser som kommer av att rysk energiimport stoppas i EU måste vi vara beredda att hjälpa varandra. Ett arbete om att fördela EU:s snabbt sinande gasreserver pågår nu på EU-nivå. Nu måste principen om energisolidaritet breddas, till att inkludera alla former av energi.

Även i Sverige kommer konsekvenserna för kriget att fördelas ojämnt. De hushåll som värms med el och de personer på landsbygden som är beroende av bilen kommer drabbas hårdare av höjda el- och oljepriser. Enskilda hushåll eller företag ska inte ensamt bära kostnaden för denna viktiga säkerhetspolitiska markering.

Det är en börda vi ska bära tillsammans. Miljöpartiet går därför fram med ett krisstöd på drygt 20 miljarder till dem som drabbas.

Mitt i denna svåra tid ser vi ett stort engagemang som sluter upp för att möta de akuta behoven som har uppstått. Vi får aldrig glömma att det här handlar om människor. Människor i krigets Ukraina vars liv och hälsa nu hotas.

Vi måste värna asylrätten och visa solidaritet med människorna som flyr, och samtidigt sluta finansiera kriget – kampen för demokrati måste vinnas för det ukrainska folkets skull, men också för alla våra demokratiers skull.

Märta Stenevi, språkrör för Miljöpartiet

Per Bolund, språkrör för Miljöpartiet

Elin Söderberg, riksdagskandidat för Miljöpartiet Västerbotten

Vårt importberoende av olja gör vårt samhälle, vårt näringsliv och vår transportsektor ytterst sårbar för energibrist och kraftiga prishöjningar.

Omställningen tar tid och är en mödosam process. Men den är direkt nödvändig – inte bara för klimatet utan för att vi i Sverige ska kunna förlita oss på svensktillverkad energi och göra oss oberoende av olja tillverkad i maktgalna diktaturer.

Liljaskolan, september 2018.

Det var debatt på Liljaskolan inför höstens val och jag deltog för att företräda Miljöpartiet. Det var uppenbart att vi inte stod högt i kurs, och ett antal mer eller mindre klumpiga uttalanden från partikollegor söderut, bl.a. om lådcyklar för att veckohandla, gjorde inte situationen bättre.

Eleverna ville gärna veta varför vi i Miljöpartiet ville göra det omöjligt för folk på landsbygden att leva. Deras fokus var fullt ut på bränsleskatten.

Det fanns två viktiga förklaringar till varför vi ville ställa om den svenska transportsektorn från oljeberoende till fossilfritt.

1. För att begränsa hotande klimatkrisen
2. För att göra Sverige mindre importberoende av olja och därmed mindre sårbart för drastiska händelser i vår omvärld.

Klimatförändringarna var såväl jag som eleverna framför mig väl medvetna om. Så jag fokuserade på det som nästan aldrig nämndes i debatten i Sverige. Att nästan allt vårt resande och våra godstransporter var fullt beroende av importerad olja. Att flera av världens största oljeexportörer var diktaturer i volatila områden, så som exempelvis Ryssland. Och att om det blev krig så skulle bränslepriserna mycket väl kunna nå långt över 20 kr/litern. Något som skulle slå oerhört hårt mot vår transportsektor, vårt näringsliv, vårt jordbruk och skogsbruk, vårt samhälle i stort och alla vi som bor med långa avstånd till allt.

Jag hade ingen aning då om att det precis var det som tre år senare skulle ske…

Full satsning på omställningen av Sverige

Därför var det fullt nödvändigt att med hjälp av industriklivet, klimatklivet, elbilsbonus, m.m. satsa fullt ut på utbyggnad av laddinfrastruktur i hela landet, tillverkning av vätgas, biodrivmedel och kraftigt öka andelen fossilfria fordon.

Därför var det viktigt att öka produktionen av förnybar el, bland annat genom utbyggnad av stabil havsbaserad vindkraft i stor skala i de regioner där behoven är störst.

Därför behövdes en rejäl upprustning och utbyggnad av järnvägsnätet för gods- och persontransporter.

Därför var det viktigt att satsa på den gröna industrirevolution som nu sker i våra nordliga breddgrader, med bl.a. fossilfritt stål, batterifabriker och biodrivmedel för flyg, fartyg och vägtransporter. För det leder inte enbart till tusentals nya arbetstillfällen här i norr, utan gör även att mer energi tillverkas i Sverige och vi blir mindre beroende av importerad olja. Dessutom kan våra klimatutsläpp minskas rejält.

Även reduktionsplikten är viktig då den möjliggjort för svenska tillverkare att nu våga investera miljarder i storskalig produktion av svenskt biodiesel.

Ofattbar kärnkraftsdebatt i dagens osäkra världsläge.

Hur man nu när Putin inlett ett förödande krig kan hävda att ”kärnkraft är lösningen för att göra oss oberoende av Rysk energi” är obegripligt. Varför?

1. Vi behöver bli oberoende av Putins olja så fort som möjligt – inte om tio år. Och det finns inte en enda reaktor som kommer kunna stå klar i Sverige inom 10 år, vare sig vi vill eller ej.
2. 40 % av vårt kärnbränsle i Sverige kommer idag från Ryssland/Kazakstan.
3. Finland tvingas nu stoppa sitt bygge av deras nya reaktor Hanhikivi 1. Den tilltänkta reaktorn som kantats av problem sedan planerna inleddes 2010 är nämligen delägd av Rosatom, med ryska tillverkare. Därmed fortsätter Finlands importberoende av el som följd av en misslyckad större satsning på kärnkraft.
4. När Europas största kärnkraftverk övertogs av ryska styrkor fanns risk för ett kärnkraftshaveri p.g.a. striderna. IAEA kastades in i konflikten i all hast. Även i Sverige har det rapporterats in säkerhetsincidenter med avancerade drönare som spanat på våra kärnkraftverk.
5. Sedan kommer vi till det kanske viktigaste. INGEN privat energitillverkare vill bygga en ny reaktor. Varför? Det är för dyrt och olönsamt. Och t.o.m. industrin här i norr gick ut med att de hellre ville ha el från vindkraft/vattenkraft. Varför? För att det är billigare.
6. Beroendet av rysk gas för elproduktion är inte i Sverige, utan i andra europeiska länder. Vi är en av Europas största nettoexportörer av el – året runt. Sedan får M, KD, L och SD svara på varför de vill slösa svenska skattekronor på dyr kärnkraft för att hjälpa övriga Europa. Nej just det, det gjorde de inte. För i deras budget som gick igenom gav de 0 kr till utbyggnad av kärnkraft…

Slutligen måste man fråga sig, om Moderaterna nu är så angelägna om att göra Sverige oberoende av rysk energi, varför gör de då allt för att stoppa en enorm utbyggnad av stabil havsbaserad vindkraft i södra Sverige? Varför vill de stoppa satsningen på en ny stambana genom södra Sverige som är nödvändig för att möta den kraftigt ökade svenska efterfrågan på godstransporter med järnväg – som är 0 % beroende av rysk energi? Och varför vill de istället satsa på en kraftig utbyggnad av Arlanda, slåss för att rädda olönsamma flygplatser, och göra allt för att vi ska flyga mer – på rysk olja? Varför kovänder de och vill stoppa beslutet om reduktionsplikt som de själva en gång röstade för? Varför röstade de i EU för att naturgas – övervägande från Ryssland – skulle vara en del av Europas green deal?

Omställningen är nödvändig – för klimatet, och för att göra Sverige mindre sårbart.

Vi har gjort vårt yttersta för att minska Sveriges beroende av rysk olja och gas under de 7 år vi suttit i regering. Så här i efterhand var det helt rätt vägval. Modernisera Sverige, vår infrastruktur och industri. Ställ om transportsektorn och minska vårt importberoende av olja. Och ta klimatförändringarna på största allvar.

Kriget pågår fortsatt för fullt. Hänsynslösa bombangrepp på bostadsområden där oskyldiga civila dödas och såras. Miljontals är på flykt. Städer omringas och all infrastruktur stängs av – el, värme, vatten, kommunikationer. Akut brist på läkemedel och medicinsk utrustning. Ett krig som ingen vill ha, förutom Putin och hans inre cirkel.

Protester i 49 ryska städer idag mot Putins vansinniga krig

I dagens artikel vill jag lyfta de stora protester som idag ägt rum i Ryssland. Trots hot om fängelsestraff vågade många ryssar idag öppet visa deras motstånd mot Putins krig. Hittills har över 10 000 tillfångatagits i Ryssland för att ha vågat visa sitt motstånd mot kriget, ändå fortsätter protesterna. Inte enbart i St Petersburg och Moskva utan i Vladivostok, Irkutsk, Omsk, Tomsk, Jekaterinburg, Novosibirsk, och ytterligare ett 40-tal städer.

Trots nedstängningen av ryska mediekanaler och sociala medier visar protesterna att Putins propagandabeskrivning av kriget inte går hem överallt i Ryssland. Det finns ett motstånd och många ryssar som är starkt emot kriget. Och för de som vågar visa deras motstånd trots hot om kraftiga repressalier ska de veta en sak: Vi hör er, vi ser er!

Deras motstånd är väldigt viktigt för att sätta press på Putin och hans ledarskap. En press inifrån som i kombination med omvärldens press och en militär insats som inte alls gått enligt plan, kan förhoppningsvis försätta Putin i en skör sits i maktens korridorer.

Jag är väl medveten om att sannolikheten är liten för ett regimskifte i Ryssland, vilket i praktiken är vad som krävs för att Ryssland ska avbryta sitt destruktiva krig i Ukraina. För så länge han är kvar i makten kommer han att göra allt för att till varje pris fullfölja sin invasion av Ukraina. Med förödande konsekvenser för Ukrainas civilbefolkning.

Även Ryssland och dess folk kommer att drabbas hårt av Putins maktvansinne, och då pratar jag ej enbart om de tusentals ryska soldater som hittills stupat, utan även den ekonomiska kris som kommer att slå hårt mot befolkningen.

Avslutning: Imorgon kommer jag att publicera en artikel om Putin, energikrisen och Sveriges sårbarhet.

Mina ryska vänner är och förblir mina vänner!

Jag vill inleda med en viktig hälsning till alla mina ryska vänner som jag lärt känna genom åren. Underbara människor som troligtvis är lika chockade som vi över Putins fullskaliga invasion av Ukraina. De drabbas nu hårt av sanktionerna som en följd av havererade diplomatiska förhandlingar och Putins ofattbara beslut – ett krig som han länge planerat.

Jag vill vara tydlig med att min kritik riktar sig mot det ryska ledarskapet som bär det fulla ansvaret för invasionen och dess förödande konsekvenser. För alla mina ryska vänner som jag vet inte har något som helst med detta krig att göra vill jag hälsa att ni likafullt är mina underbara vänner, nu precis som då! Det enda jag kan hoppas är att ni kan hjälpa i att förmedla vad som sker i detta brutala krig – en sanning som Putins ledarskap nu gör allt för att dölja.

Ett ”blitzkrieg” som stagnerat…

Det var tänkt att ske som en överraskande och snabb invasion. En styrkedemonstration och ett hastigt övertagande av makten över en hel nation. Ett skyfall av missiler med sikte mot specifika mål, influgna specialstyrkor vars mål var att ta kontrollen över Antonov-flygplatsen utanför Kiev och ett flertal andra strategiska platser. En snabb aktion av alla soldater i stridsberedskap efter veckor av intensiva övningar. Full kontroll över luftrummet, snabb avsättning av Zelensky och hans regering, kontroll över storstäderna och successivt övertagande av viktig infrastruktur.

Förvånansvärt nog skedde kriget för öppen ridå. Journalister tilläts filma allt på båda sidor om gränsen. Internet fungerade väl vilket med dagens sociala medier gjorde att vartenda angrepp kunde dokumenteras fullt ut.

Varför är detta så överraskande? Jo för att i de flesta konflikter jag följt så har den inledande fasen av kriget varit att säkerställa full kontroll över nyhetsflödet och därmed över sitt narrativ. Ta exempelvis kriget i Etiopien, Afghanistan, Syrien, annekteringen av Krim, Donbass och Luhansk, etc. De som kontrollerar eller angriper ett område vill ha full kontroll över vad som sprids just därifrån.

Men här kunde hela världen förutom möjligtvis Rysslands invånare fullt ut följa precis allt som skedde under krigets inledande dagar. Varför?

1. Så länge det gick enligt plan var det en ypperlig exponering av en styrkedemonstration
2. Det fanns aldrig en tanke på att kriget skulle dröja. Antingen för att man förväntade sig en snabb underkastelse av Ukrainas ledarskap, eller för att man var fullt övertygad om att invasionen skulle lyckas fullt ut.

Men det gick inte alls som planerat. Än idag har Ryssland inte kontroll över luftrummet. De största städerna är inte erövrade. Zelenskys regering är kvar. Striderna pågår för fullt och den ryska armén möter tufft motstånd. Faktum är att den ryska armén lidit stora förluster, både materiellt och i avlidna/skadade soldater.

Logistiken har fungerat katastrofalt dåligt. På flera platser har ryska militärfordon stått stilla på grund av soppatorsk, och vissa av dem har rentav övergivits. Matförnödenheter har inte heller nått fram, vilket bekräftats av ryska soldater vid fronten. I städer så som Kherson som intogs av ryska styrkor har vi flera bekräftade videon på ryska soldater som rentav plundrar matbutiker på förnödenheter.

Dessutom var förberedelserna av vad som väntade de ryska trupperna direkt undermålig. Unga soldater som plötsligt skickas in i främmande land i tron om att välkomnas som fredsbevarande styrkor, eller i vissa fall utan förvarning om att detta inte var ytterligare en övning utan ett riktigt krig som de kastades in i.

Det som mötte dem var en starkt stridsmotiverad Ukrainsk armé som slogs för landets och dess folks överlevnad. Och ett förakt från civilbefolkningen i Ukraina.

Ytterligare en sak som överraskade mig i jämförelse med många andra konflikter jag följt var de många videon med civila som öppet konfronterar de fullt beväpnade invaderande styrkorna. Inte enbart för det mod som de civila uppvisade, men även för det faktum att de ryska soldaterna tydligt undvek att skjuta på de civila som konfronterade dem eller stod i deras väg.

En ny brutal och oroväckande fas i kriget

I takt med att den tilltänkta blitzkrieg-strategin så fullständigt misslyckats ser vi nu hur den ryska armén successivt ändrat sin strategi till en mer beprövad nermalningsstrategi. Där man fokuserar på en specifik stad, omringar den, stänger ner all infrastruktur och sakta men säkert mal ner område för område genom massiva bombangrepp. Brutalt och utan hänsyn till civilbefolkningen. Där är vi nu. Kharkiv, Mariupol och Kiev riskerar att gå samma öde tillmötes som Groznyj eller Aleppo.

Men Ukraina är inte för gemene ryss vad Tjetjenien eller för den del Syrien varit. För det ukrainska folket är ett ”broderfolk” med många kulturella och historiska band. Jag är ytterst tveksam till att det finns ett stöd hos vare sig den ryska befolkningen eller dess soldater som nu tvingas utföra order om att urskillningslöst skicka in ett skyfall av missiler rakt in i bostadsområden fyllda av oskyldiga civila.

Just därför gör nu den ryska ledningen allt för att återta kontrollen över information som sprids i Ryssland.

Hur väl fungerar Putins kontrollapparatur och propagandamaskineri?

Det är viktiga frågor som vi lär få svar på under kommande dagar. För Ryssland står nu inför ett vägskäl. Putin är i en öm position för första gången under hans långa styre. Det är alldeles uppenbart att han inte har alla i ledande position bakom sig. Vi fick inför Putins invasionsbeslut bevittna flera fall av öppna beslut av Rysslands säkerhetsråd framför kameran, där det som inte sades var viktigare än det som sades. Nervösa personer i beslutsfattande positioner som ej vågade gå emot Putin, men som med kroppsspråk, ansiktsuttryck och stundtals ordval visade på en uppenbar tveksamhet inför beslutet att invadera Ukraina.

Skulle vi hamna i en situation där krigsmaskineriet havererar och folkets missnöje gör sig sedd och hörd på gator och torg, då finns en risk att Putins makt utmanas inifrån maktens korridorer. Precis som i den misslyckade militärkuppen 1991.

Samtidigt så är stödet för Putin fortsatt stor. Rädslan för KGB version 2.0 – FSB, och ett mycket mer sofistikerat propagandamaskineri än i Sovjet, genom bl.a. TV-kanalen Pervyj Kanal, gör att risken för folkligt motstånd idag tyvärr är liten.

Då återstår ett enda alternativ, såvida inte den ryska arméns erövring av Ukraina lyckas. Ett segdraget långvarigt krig med förödande konsekvenser för befolkningen, samtidigt som den ryska ekonomin faller djupt. Ett scenario som drabbar flera miljoner människor, i synnerhet i Ukraina men även i Ryssland.

Jag vill inte stänga dörren för den sista vägen ut – diplomati, men än ser det mörkt ut. För att de ska vara konstruktiva behövs en genuin vilja från båda parter, en genuin vilja som hittills lyst med sin frånvaro. En vilja till en fredlig lösning med två självständiga nationer sida vid sida. Något som Putin tydligt genom ord och handling bevisat att han till varje pris vill förhindra.