Något märkligt har hänt de senaste åren; jag har fått svårare och svårare att tiga om saker som jag tycker är fel. Jag har nog blundat för mycket i mina dagar, men märker att det blir svårare och svårare att göra så. Rätt eller fel? I förra veckan så var jag på en av de större affärerna i Umeå-regionen. När jag stod där i kön till uthämtningen av varorna så kände jag ilskan komma krypande; lång väntetid förstod jag på mumlet från dem som stod före i kön, vilket naturligtvis inte är bra. Men vad som retade mig mest var den urdåliga organisationen och logistiken i lagerlokalen. Jag mindes första gången jag skulle hämta några varor och att jag då pratade med killen som jobbade där om vilken dålig arbetsmiljö han hade i denna nyöppnade affär. Killen var rar och vänlig och menade att allt var så nytt, man hade inte hunnit ordna etc. Det var ett antal år sedan och när jag nu såg hur killarna slet, utan lyfthjälpmedel etc så kände jag att "nej, detta är fel". Men vad kan man göra?
Väl hemma så satte jag mig och skrev ett mail till koncernledningen där jag beskrev hur jag upplevde den dåliga arbetsmiljön. Genast kom ett vänligt mail tillbaka med "tack för dina synpunkter". Jaha, tänkte jag, det var det det, mer effekt gjorde det väl inte. Men sedan kom ytterligare ett mail där man talade om att man varit i kontakt med den aktuella butiken och beskrev den förklaring man fått om varför det var så dåligt just den dagen. Vänligt och informativt, men tyvärr inte med sanningen överensstämmande, åtminstone inte som jag sett sanningen under de senaste åren. Men skam den som ger sig, jag skrev ett nytt mail och förklarade varför jag inte tyckte att de skulle nöja sig med den förklaring de fått av butikschefen. Något ytterligare svar på detta sista mail har jag inte fått, och förväntar mig inte att få heller, men det ska bli så spännande att se om någon förändring kommer att ske. Jag nämnde några specifika detaljer som de mycket enkelt skulle kunna förändra och som är lätt för mig att "kolla".
Nu är jag naturligtvis jättenyfiken på att se om någon förändring sker. Samtidigt är jag lite fundersam över denna tendens att jag vill förändra saker för andra, kommer den med åren? är det mormor/farmormentaliteten? "ordna och greja, pyssla och göra allting bra för alla andra" – jag känner mig som en liten rosa Barbamamma ibland.
Men nu har jag inte tid att skriva mer, vi är bjudna på kalas till en som fyller 36, 37? (hjälp, jag vet inte hur gammalt födelsedagsbarnet är!) och nu funderar jag på om jag kanske skulle åka på Konsum och köpa lite jordgubbar och göra en jordgubbspaj att ta med mig. Vi får säkert grillat till middagen, men någon tårta eller sötsaker det har de nog inte förberett……..(här tittar Barbamamma fram igen…)
En kram till er, vänner och kanske till och med någon okänd, som läser mina inlägg!