Allsköns funderingar om politik

(S)jälvskadebeteende och värdegrundshaveri

”Värdegrund” är ett ord som är lika unikt för Sverige som ordet lagom och lika svårt att översätta. Begreppet värdegrund används inte någon annanstans i världen (förutom i ett par termer i den norska grundskolans läroplan). Värdegrund finns inte i internationell diskussion och diskurs, är tomt innehåll och kan bestå av vilka värderingar som helst.

Självklart har Sverige också inrättat en värdegrundsdelegation med bl a Erik Amnå, f d biskop, Lennart Koskinen, välkänd debattör, föreläsare och f d präst, samt Anne Ramberg, f d ordf i Advokatsamfundet, samtliga flitiga föreläsare och konsulter i ämnet.  Uppdraget: att ta fram en gemensam värdegrund för statsanställda. Resultatet: en osalig blandning av etiska, politiska och ekonomiska värden, en produkt formad efter såssarnas politik och PK-korridorens krav.

I Svt:s Agenda (1/9) diskuterades den senaste tidens bombdåd/sprängningar och de mord som drabbat 2 unga kvinnor inom ett par dagar. Regeringens grundstötning och handfallenhet inför dagens verklighet är ”fullständigt oacceptabel”. Deras tama åtgärder, utredningar, samtal och upprepade floskler för att möta det växande gängvåldet och den ökande otryggheten i landet har totalt misslyckats. Regeringen har undvikit att ta ansvar för landet och misskött statens kärnuppgifter av rädsla för att lägga sig för nära SD:s politik.

För en vecka sedan efterlyste därför moderatledaren Kristersson omgående en politisk mobilisering för att komma till rätta med problemen. Med kniven på strupen försökte regeringen demonstrera handlingskraft genom att svara med att bjuda in gruppledarna i samtliga riksdagspartier – utom SD – till överläggningar redan inom några dagar. Hur kan regeringen mot denna allvarliga bakgrund ens komma på tanken att utestänga över en miljon av väljarna från denna träff? Respektlöst, klandervärt, odemokratiskt och ytterst enfaldigt! Ett flagrant exempel på vuxenmobbning, som späder på politikerföraktet.

Inrikesminister Dumberg utgjorde en ynklig figur i Agenda (1/9) när han förklarade varför SD skulle utestängas:

-Vi har en annan värdegrund än Sverigedemokraterna. Det är också så att Sverigedemokraternas förklaringsmodell på det här är för grund. Det här är ganska komplexa frågor.

För att ingen skulle missförstå, upprepade han med en dåres envishet förklaringen flera gånger. Programledaren borde ha frågat Dumberg hur V:s värdegrund stämmer överens med såssarnas och hur djup han anser V:s förklaringsmodell vara. Men public service ställer alldeles för sällan vassa och relevanta frågor.

Från initierat håll i partiet har det i åratal hävdats att Dumbergs ambition är att bli partiledare för såssarna. Hans senaste agerande har knappast stärkt hans chanser. Det visar med all önskvärd tydlighet hur respektlöst han och partiet väljer att hantera ‘värdegrunden’, demokratin och väljarna. Allas lika värde innebär för de makthungriga såssarna ingenting när det gäller SD. Å andra sidan visar det vilken makt SD har i såssarnas ögon; inget annat parti kan få dem att nedlåta sig till att agera så skämmigt och undermåligt.

Att Dumberg hävdar att ”SD:s förklaringsmodell är för grund” innebär att han kastar betongblock i glashus. Sve-Tsaren Löfven har i sammanhanget gått ut och förklarat att partyknarkarna i Djursholm är orsaken till gängvåldet och kriminaliteten. Ett annat exempel på sve-Tsarens grunda förklaringsmodeller är en partiledardebatt i Svt i maj 2018, där sexuella övergrepp debatterades. Enligt BRÅ:s trygghetsundersökning har andelen kvinnor som uppger att de utsatts för sexualbrott ökat de senaste åren. Löfvens känslor svallade över och han hoppade då plötsligt över till att prata om löntagarnas ställning på arbetsmarknaden.

-Då förstår jag inte varför man lägger förslag om att försvaga löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Då kommer dessa kvinnor som är utsatta på jobbet att bli rejält utsatta.

Åkesson m fl hade svårt att hålla sig för skratt och programledaren bad Löfven hålla sig till ämnet.

Såssarnas beslut att stänga SD ute från gruppledarnas samtal om gängvåldet m m har fått välförtjänt kritik från många håll, t ex från de f d allianspartierna, ledarskribenter och krönikörer. Johan Westerholm (ledarsidorna.se) skrev (6/9) bl a följ:

Regeringen har genom Mikael Dambergs försorg återigen bjudit Jimmie Åkesson på en gratisresa i opinionen, oavsett utgången av samtalen. 

  • Lyckas de sju partierna med sin föresats – Jimmie Åkesson kan hänvisa till att hans vakande hand har vilat över moderaternas krav.
  • Misslyckas de sju partierna med att bryta trenden – Jimmie Åkesson kan med viss trovärdighet säga att det inte är Sverigedemokraterna som skall lastas för samhällsutvecklingen eftersom de inte fick chansen vara med.

Alldeles oavsett vad de sakpolitiska förslagen sedan mynnar ut i och alldeles oavsett vad den enskilde väljaren anser om Sverigedemokraterna som parti i allmänhet och deras företrädare i synnerhet blir det Sverigedemokraterna som kommer dra de politiska vinsterna av samtalen. Inte regeringen.

Det kan därmed inte uteslutas att Mikael Damberg i ensamt majestät och utan egentlig konkurrens tilldelas utmärkelserna att bli både Sverigedemokraternas ”Årets opinionsbildare” och ”Årets politiska strateg”.

I Demoskops mätning för 27 aug till 3 sep tappar S 1,9 procentenheter (resultat av veckans värdegrundshaveri?) och ligger nu 4,3 procentenheter under valresultatet 2018, deras sämsta valresultat någonsin. Inget annat parti har heller tappat så mycket sedan valet 2018. SD ökar 1,8 procentenheter i samma mätning.

Dumberg och hans parti har åter lyckats ge SD maximal uppmärksamhet och stort utrymme. Vilken tur att de inte lyckas lika bra att lobba för sitt eget parti! Med politiker som Dumberg, Löfven, Johansson och drYgeman kan man klamra sig fast vid köttgrytorna endast med hjälp av stödpartier. Såssarnas storhetstid är historia och det är dags för dem att korta partinamnet till Socialisterna för några demokrater är de inte!

28 kommentarer

  1. Jonsson

    Damberg lyckades inte lura någon. Typiskt undvikandebeteende. Samtidigt försökte han plocka politiska poäng. Om sossarna velat åtgärda våldet, då hade de gjort det för många år sedan.
    En värdegrund där (S) lagar efter läge imponerar ju knappast. Sossarna valde sig själva till regeringsbildare i höstas och struntade i folkviljan. (S) är ett vackert-väder parti. Problem är andras ansvar.
    Jag tycker 1 maj kan utgå. Arbetarna har ju inget parti längre.

  2. Brorson

    Det blev ett rejält magplask för Damberg på just frågan varför SD, som enda parti, ska uteslutas från samtalen. Detta är förvånande därför att Damberg inte bara är en duktig inrikesminister utan dessutom en skicklig demagog. Jo, jag tror att Damberg är en bättre inrikesminister (ansvarig för polisen) än sin företrädare, munvädret Ygeman. Han som brukade komma med ljuva, ljumma och smekande, men ack så kraftlösa försommarvindar. En röst som honung.

    Damberg låter sträv och effektiv och är det troligen också. Hur kunde han prestera ett så svidande magplask? Jag tror att han själv inte begrep, inte ens hade tänkt igenom, varför SD men inte V skulle uteslutas. Det verkar troligt att någon annan har bestämt. Kanske Löfvén, kanske någon annan. Om det var Löfvén, var det i så fall hans eget initiativ (inte otänkbart) eller efter påtryckningar från någon annan? Kan i så fall ha varit från MP eller från grupperingar inom det egna partiet. Vi får inte glömma att S inför valet hade antagit ett mycket bra migrationspolitiskt program i 14 punkter.

    Visserligen borde det ha funnits även en 15:e punkt, men de 14 punkterna var bra nog för att S skulle kunna ta väljare från främst SD. Ulf Bjereld, den tidigare stalinisten som ömsat skinn och blivit socialdemokrat när han såg chansen att bli professor, och nu även är ordförande för den kristendomsfientliga sekten Socialdemokrater för tro och solidaritet, hade emellertid hotat med att förstöra sossarnas valrörelse om 14-puntsprogrammet hade gjorts känt bland väljarna. Partiledningen valde alltså att tappa väljare till SD för att inte få Bjereld mot sig.

    En annan tänkbar påtryckningsgrupp är kretsen kring Margot Wallström på UD: Hon har visserligen en obotlig sjukdom, som hon måste medicinera mot och enligt egen uppgift glömmer detta när hon är stressad, men hennes avgång som utrikesminister kom ändå väldigt oväntat och plötsligt och strax efter Dambergs magplask. Hon rekryterades visserligen till den posten av Löfvén, som trodde sig ha funnit en pålitlig allierad i henne, men hennes nostalgiska förkärlek för våldsbejakande revolutionära rörelser i arabvärlden och hennes fjäsk för mullorna i Iran kan alltmer ha blivit en belastning för Löfvén.

    Hanif Balis kritik mot Carl Bildt, som verkar tro att han är en reinkarnation av den Carl den tolften, har även drabbat Wallström, vars Rysslandspolik varit en kopia av Bildts Rysslandspolitik. Jag har faktiskt väntat på Wallströms fall, efter Balis angrepp på Bildt. Men vad har detta att göra med Dambergs magplask? Jo. det har varit rörigt i regeringen och turbulensen ytterligare har förstärkts av Liberalerna och deras nya partiledare, själv en invandrare som har lyckats väldigt bra med att integrera sig själv och därför kritisk mot hur migrations- och integrationspolitiken har skötts av regeringen.

    Damberg är äregirig, vill bli partiledare och vill framstå som den effektiva polisminister som krossade de kriminella gängen. Och tvekar säkert inte själv att ta emot goda råd, varifrån de än kommer. Han var inte sen att ta emot Kristerssons utsträckta hand. Men tyvärr blev det ett litet magplask för Kristersson också, som tyckte att nolltolerans mot brott inte är så viktigt när det gäller knarkande överklassungdomar i Djursholm. Hans Lindberg, S-kommunalråd i Umeå, verkar förstå detta bättre. Han har skrivit på sin blogg att ett av verktygen mot de kriminella gängen måste vara att strypa finansieringen till de gängen.

    TV-debatten mellan Damberg och Kristersson blev den vanliga pajkastningen i stället för det givande tankeutbyte som de båda förmodligen själva hade hoppats på.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Dumberg har haft många viktiga positioner/poster i såssarna, men jag tycker han är som en förvuxen SSU:are. Han pratar och pratar, men det blir inte så mycket mer av det. Hans insats i Agendadebatten var klart undermålig. Varken drYgeman eller Dumberg skulle räcka till för att bli statsminister eller partiledare.
      Wallströms krav att Sverige ska skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen har nog bäddat för hennes avgång i förtid.

  3. Brorson

    Ståndsriksdagen var i praktiken en klassriksdag. Adeln representerades av personer som själva tillhörde adeln, prästerna av personer som själva var präster, borgare och bönder av personer som själva var borgare eller bönder. Arbetarna, som var få före industrialiseringen, hade ingen representation. Ståndsriksdagen hade visserligen avskaffats, när det socialdemokratiska partiet bildades, men det var självklart för pionjärerna att det nya partiet skulle bli ett klassparti.

    Arbetarklassen skulle representeras av personer som själva var arbetare. Länge var även de s.k. borgerliga partierna klasspartier för städernas över- och medelklass samt för landsbygdens bönder. Samtliga partier har nu ombildats till något som jag vill kalla klientpartier. Det forna arbetarpartiet leds nu av en medelklass, som är något slags politiska entreprenörer, som har som affärsidé att ”hjälpa andra”, klienterna, som förmodas inte kunna representera sig själva. Damberg är väl ett typexempel på en sådan entreprenör.

    Men hur är det på den borgerliga sidan? Hur många M-politiker har själva drivit stora företag? Vad vet de om företagande i praktiken? Bönderna är numera en närmast marginaliserad minoritet bland C-medlemmarna. C söker nya klienter. Omvandlingen av S från arbetarklassparti till klientparti var tydlig redan under 1970-talet, när jag själv var kollektivansluten till partier genom min fackförening inom LO. Arbetarnas representanter var illa sedda av den nya framväxande politiska entreprenörklassen och beskylldes för att vara borgerliga, konservativa och förstockade.

    Det pratades om att arbetarrörelsen hade nått sina mål för arbetarna och att arbetarrörelsen behövde nya klienter. Men arbetarna behövdes fortfarande som röstboskap, och vi kollektivanslutna socialdemokrater förväntades uppfostra våra arbetskamrater till att stödja kampen för de nya klienterna. Dessa var mestadels små och marginaliserade grupper som invandrare, missbrukare och kriminella. De skulle slippa dålig behandling och skulle ha förmåner. Straffen var en dålig behandling av kriminella. Det behövdes reformer.

    Sveriges Radio bidrog till den nya klientpolitiken genom att skildra det av journalisterna själva iscensatta ”fångupproret” inifrån fängelserna. Medan man direktsände från ett fängelse, var journalisterna redan på nästa fängelse, där fångarna skulle göra uppror och såg till att fångarna där lyssnade på utsändningen. För några månader sedan sändes ett historiskt program om ”fångupproret”. Man fick också höra en förtvivlad vädjan från Kriminalvårdens generaldirektör till journalisterna att upphöra med uppviglingen. Det var risk att fängelsepersonalen helt skulle förlora kontrollen.

    Där har vi en av rötterna till det onda, till dagens problem. Kriminella utlänningar, som vistas illegalt i Sverige, är det extra synd om, enligt våra politiska entreprenörer. Det finns inget parti, inte ens SD så vitt jag vet, som inte vill satsa på det brottsförebyggande arbetet bland unga i syfte att försvåra rekryteringen till de kriminella gängen. Men det hjälpar inte långt, om man inte samtidigt tar bort rekryterna och låser in och / eller utvisar dem under mycket lång tid framöver.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Klientpartier, politiska entreprenörer, manipulatörer, förvuxna ungdomspolitiker som aldrig haft ett ‘riktigt’ jobb. Resultatet är prat i kvadrat, utredningar etc men inga konkreta åtgärder. Dessa politiker/regeringar är inte lösningen på dagens problem – de är själva problemet.
      Det upprepas ständigt av ‘godhetsapostlarna’ att hårdare och längre straff inte hjälper. Det skulle åtminstone hålla de kriminella gängen borta och minska otryggheten för oss andra. Nog så viktigt!

  4. Jonsson

    KRUM skulle enligt sina stadgar bekämpa klassamhället som bidrog till utslagning (motion 1975:1112). 68:orna kan anas i bakgrunden även här. Men, samhället har ju utvecklats i motsatt riktning i synnerhet efter 90-tals krisen (fallskärmar m.m.). Därmed verkar det uteslutet att regeringen skulle vilja vidta några som helst åtgärder mot våldet. De vill nog hellre spela superhjältar och lindra sina samveten. Jag vet inte om KRUM fick behålla sitt anslag (motionen). Min gissning är att inga bidrag kommer dras in i dagens läge.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Så länge det sovande folket fortsätter att lydigt betala skatt och rösta på såssarna kommer detta prat i kvadrat att fortsätta. De ansvariga har ingen lösning på problemen då det är de själva som är problemet

      • Brorson

        Man ser ju direkt hur fångkampen hade övertagit arbetarrörelsens gamla klasskampsretorik. Såå, de kriminella skulle alltså störta kapitalismen och införa det jämlika och klasslösa samhället… Som om inte klassamhället innanför murarna vore värre än klassamhället utanför murarna. Begreppet ”68-orna” är dock inte adekvat på svenska förhållanden. Året 1968 skiljde sig i Sverige inte nämnvärt från de övriga åren under perioden 1965 – 1980, bortsett från kårhusockupationen vid Stockholms universitet, som leddes av medlemmar i den trotskistiska Fjärde internationalen. En av media i efterhand mycket överdriven händelse.

        Annat var det ute i Europa, speciellt i Västtyskland och Frankrike, där medlemmar i Fjärde internationalen ledde våldsamma upplopp, som de hoppades skulle utmynna i den av dem efterlängtade världsrevolutionen. Den tyska demonstrant som sköts till döds av polisen, tillhörde Fjärde internationalen. Vars strategi var – förutom att omvandla från början fredliga demonstrationer till våldsamma upplopp med stenkastning mot polisen – att infiltrera och ta över socialdemokratiska partiavdelningar. Trotskisterna var nära att lycka med detta i Umeå, och bara i Umeå, men det var senare än 1968.

          • Brorson

            Såvitt jag vet var det till största delen förre kommunalrådet Lennart Holmlunds förtjänst att trotskisterna inte lyckades överta Socialdemokraterna i Umeå. Om du vill läsa mer om taktiken entrism, finns en – tyvärr – ganska dålig artikel på Wikipedia. Tyvärr blandar artikelförfattarna ihop entrism med fenomenet sitta på två stolar. Om, för att ta ett exempel, någon har förtroendeuppdrag i både en företagarförening och Moderaterna, kan man kanske säga att han sitter på två stolar. Men det är inte entrism, som är ett begrepp som avser hemlig fraktionsverksamhet.

            En intressant fråga är om Miljöpartiet (och även andra partier) har varit utsatt för entrism från extrema och våldsbejakande islamisters sida. MP har varit ett lätt offer för en sådan taktik, eftersom partiet ideologiskt avskyr stark centralstyrning, som är ett effektivt vapen mot entrism. Emellertid tror jag att MP har lärt sig av tidigare misstag och är mer på sin vakt nu. Det är knappast MP:s nuvarande ledning i Umeå som bör misstänkas för dåligheter, utan snarare den förra ledningen, som torde ha varit ansvarig för turbulensen i partiets lokal- och distriktsavdelning i Umeå och Västerbotten.

            Jan Hägglund som länge har varit medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, som är ett trotskistiskt parti. som har försökt spänna socialdemokratin och särskilt SSU för sin vagn, har klagat bittert på sin blogg att han numera inte har ett bra samarbete med vare sig MP eller Muslimska föreningen i Västerbotten Som han enligt egen utsago tidigare haft ett utmärkt samarbete med. Har trottarna försökt ta kommandot även över Muslimska föreningen? En religiös organisation underställd extrema ateister… Ett aningen omaka par.

          • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

            Ja, säga vad man vill om Holmlund men han styrde och ställde (på ont och gott) i olika sammanhang på ett helt annat sätt än dagens efterföljare. Umeås kommunpolitik lämnar mycket övrigt att önska idag.
            Hägglunds blogg skördar stora framgångar. Det betyder att hans avslöjanden om islamism m m i kommunen uppskattas av många. Tänk, om alla politiker var så ambitiösa och orädda!

          • Brorson

            Ser ingen större skillnad mellan IS’ drömmar om ett världskalifat och trotskisternas drömmar en kommunistisk världsdiktatur, som ska upprättas med krig och terror. Men man kan ju alltid vända strålkastarljuset från sig själv och sin egen ideologi med ”Det är inte vi. Det är dom”.

          • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

            Kanske det. Det är bara att IS terror sker nu. Därför upplever vi den värre än kommunisternas krig och terror, som vår generation i allmänhet bara läst om och därmed upplevt på avstånd. I bästa fall lyckas IS inte ta kål på lika många som kommunismen.

  5. Brorson

    Jag tror att Westerholm har mer på fötterna, när han skriver om den extrema islamismen och dess förgreningar. Men jag tror också att han försöker förstå islam efter den religionens egna (inte våra) förutsättningar. Hans artiklar om Marocko, och hur kungen driver fram en demokratisering av landet är mycket lärorika, hur islam kan förenas med demokrati. Detta är ingen ny tanke inom den muslimska världen, men negativa erfarenheter av kolonialismen.

    Hur kolonialmakter som har förbehållit demokratin för sina egna befolkningar, har givit näring till antidemokratiska idéer inom den muslimska världen. Med IS och al Qaida som de värsta skräckexemplen. Jämförbara med sådana bakslag för demokratin i Europa som kommunism, fascism och nazism. Westerholm har visat hur S i sin strävan efter enhetlighet, som går ut på att minimera antalet samtalspartners, låter Muslimska brödraskapet närstående rörelser företräda alla muslimer i Sverige. Revolutionsromantiken styr, med följd att Sverige har dåliga relationer med Marocko och ännu sämre relationer med Israel, men desto bättre relationer med terroriststämplade ”befrielserörelser”.

    Denna revolutionsromantik har sannolikt också under mycket lång tid styrt svensk asyl- och invandringspolitik, med följd bl.a. att Malmö har blivit en lika obehaglig plats för judar att leva i som Tyskland under de första åren efter nazisternas maktövertagande. Detta tillsammans med en kriminalpolitik, som har sett de värsta brottslingarna, de som har dömts till de längsta fängelsestraffen, som det revolutionära avantgarde som ska befria oss från ojämlikheten under kapitalismen. Och därför ska ha sänkta straff, och slippa utvisning – till och med om de vistas här illegalt.

    Under min tid som aktiv socialdemokrat hade jag kontakt med en kvinna, vilken som ung SSU-are hade engagerat sig i fångkampen, besökt fängelser och träffat några av landets värsta förbrytare. Hon berättade att en av dessa försåg den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, S, med gratis-horor i utbyte mot politiska tjänster, bl.a den obligatoriska frigivningen efter halva strafftiden även för fångar över 21 år. Det som under senare år har avslöjats om Geijer, har jag känt till under flera decennier.

    Vi bara pratar. Det gäller även dig och mig, Åsa, eller gör du något konkret som inte jag känner till? Men vi kan åtminstone försvara oss med att vi (?) saknar positioner, som ger oss möjlighet att göra mer än bara prata. Damberg, som däremot har en sådan position, pratar bara, han också. Han pratar om allting som sossarna redan har kommit fram till, men inte genomfört. Vad, vem, vilka hindrar honom? Han hoppas nu på krav från den borgerliga oppositionen, men har inte bjudit in det oppositionsparti, som kanske har de skarpaste förslagen.

    Det tycks vara svåra motsättningar inom regeringen, som å ena sidan vill rädda resultaten av den ”humana” kriminalpolitiken och å andra sidan minska brottsligheten på något mirakulöst sätt. Det måste ställas upp krav, som folket mobiliseras för:
    1. Sänk straffbarhetsåldern från 15 till 12 år.
    2 Fler fängelsestraff för brottslingar under 18 år.
    3. Avskaffa halvtidsfrigivningarna för brottslingar i åldern 18- 21 år.
    4. Avskaffa ”mängdrabatten” i straffsystemet.
    5. Återinför internering (avskaffades 1981), som en särskild skyddsåtgärd efter avtjänat fängelsestraff för brottslingar med en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottlighet efter avtjänat fängelsestraff.
    6. Utvisa alla brottslingar, som vistas illegalt i landet – inte bara de som dömts för grova brott.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Så klart att Westerholm är mer insatt i och påläst i frågor om extrem islamism. Dessutom har han nära band till den marockanska regimen. Hans närhet till såssarna har också inneburit att han har mycket att delge oss. Läser dagligen hans ledarsidorna.
      Ja, både du och jag pratar men vi har ändå förhoppningen att vad vi säger och skriver kanske kan väcka en och annan sovande medborgare. Och vi gör det utan att få betalt!! Det innebär att vi inte behöver ta onödig hänsyn när vi framför våra synpunkter. Tänk, om vi tvingades ta hänsyn till 73 punkter!!!
      Betr Geijer så har det varit svårt att få veta vad som hänt och hur, men rykten och tissel tassel har ändå avslöjat det mesta.
      ”Det måste ställas upp krav, som folket mobiliseras för”. Håller med om varenda punkt och beklagar att du inte är statsminister kan se till att punkterna genomförs!!

      • Brorson

        Smickrande läsning. Men du har nog varit närmare den positionen än jag och är mer lämpad. Som statsminister måste man fatta rätt beslut även i pressade situationer. Det är inte min starkaste sida, som snarare är att gå till botten med problemen. Väntar med intresse på ditt nästa inlägg.

        • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

          Att gå till botten med problemen och göra en konsekvensanalys är en nödvändighet i en regering!

  6. Jonsson

    Det verkar vara Mp som bromsar skärpning av lagstiftningen. Förutom svordomar finns inte mycket att orda om det ”partiet”.
    Löfven pratade högtravande i regeringsförklaringen om att utrota fattigdomen i världen. Undrar om det innefattar Sveriges kommuners och landstings fattigdom också. Han har verkligen noll koll. Går det inte att avsätta S, Mp?

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Om Löfven kunde göra sig av med Mp skulle han nog göra det men då förlorar han makten också och det är ju hans livsluft. Han bevisar visserligen gång på gång att han har noll koll och att hans partikamrater inte har kompetens nog för att bli ministrar så nu rekryterar han från fack och näringsliv. Kommer det ‘kompetenslyftet’ att hjälpa honom?

    • Brorson

      MP tycks ju nu berett att lossa på bromsarna. Men ändå händer inget. Finns något annat som fortsätter att bromsa?

      • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

        Att vara beredd att göra ngt innebär inte att man gör det. Jag tror det när jag ser det.

  7. Jonsson

    Det var fake news från Svt. Lövin twittrade en dementi. Människan menar att straff inte hjälper – utan snarare stjälper.
    Mp vill ha och behöver ett Sverige som skakas av våld och terror. Så Mp skapar allehanda problem för att skaffa sig legitimitet.
    Sossarna vägrar att släppa makten. Stor besvikelse bland tjänstemän 1976 då röda knappnålar på kavajslagen markerade missnöje. 2018 var det inte nålar utan protestlistor. Inget är nytt under solen. Sverige följer bara den väg som Palme startade 1969. De gamla nötta glosorna frihet, jämlikhet och solidaritet var hans ledord. Men, se bara hur det blev! Sverige är obotligt sjukt.

      • Brorson

        När jag ställde frågan om något annat bromsar, så avsåg jag krafter inom S, i första hand den kommunistedda organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (f.d. Broderskap), men även Kvinnoförbundet, SSU och Studentförbundet, d.v.s. hela vänsterfalangen inom S. Vänsterfalangen har sedan länge en gås oplockad med Damberg, som anses tillhöra högerfalangen. Jag har svårt att tro att MP ensamt hade kunnat stå emot hårdare tag mot brottsligheten, om sossarna hade varit eniga internt.

        Apropå möjliga efterträdare till Löfvén, så rycker kommunalrådet Jimmy Jansson, S, i Eskilstuna – som är en gammal arbetarstad – fram som en stark kandidat. som står för realism och förnuft. Han ser hur kommunerna får allt svårare att klara t.o.m. sina mest grundläggande välfärdsåtaganden. Det som rikspolitikerna skjuter ifrån sig.

        • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

          Tro & Solidaritet och SSU utgör rejäla bromsklossar liksom Kvinnoförbundet. Detta bidrar till såssarnas interna splittring, som sin tur styr partiets politik.
          Damberg anses internt vara en av orsakerna till splittringen eftersom han, som du påpekar, tillhör högerfalangen. Att han sedan länge bidragit till splittring säga vara orsaken till att han inte valts till partiledare, t ex ist f Löfven.

  8. Jonsson

    Jag förutsätter att (S) är ett sammansvetsat parti under Löfven. Och, vägrar nästan tro att det inte råder fullständig konsensus utåt :) .
    Men, det finns alltså en feministisk våldsbejakande junta, och dessutom kommunisten under-cover, islamistvänlige Bjereld som tungan på vågen, och SSU som obstruerar.
    Mp har visat att de kan göra upp med C, till exempel med gymnasielagen. Med Ruinfeldt om öppna gränser. Varför skulle de inte kunna gå ihop med C, V och L om det eskalerande våldet! Köra över (S), helt enkelt. Om nu (S) har för avsikt att agera mot våldet. Det troliga är att allt rinner ut i sanden som ofta brukligt är. Våldet är någon annans problem. Regering och stödpartier vill hållas utanför. Det bästa alternativet, det enda faktiskt, är att skylla på någon annan: SD, Putin Trump eller klimatet. En gordisk knut.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Allt handlar om vad som gagnar ens maktposition bäst och då gäller det oftast att inte rösta för ngt som SD initierat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>