Etikett: lektioner

Gjorde nåt jag aldrig trott!

Av , , Bli först att kommentera 16

Gjorde nåt jag inte trodde att jag skulle göra för cirka 1½  vecka sedan. Det var i samband med den lilla kaffedejten jag hade med min gamla klasskompis Annica och hennes föräldrar, som tanken väcktes.

Det var ju givetvis prat om gamla tider och minnen. Jag hade bland annat med mig bilder från den där klassresan vi gjorde i 6:an, och med på en av dom bilderna, var vår dåvarande lärare.

Vi spånade lite om hur gammal han kunde vara idag, hur vi hade varit som elever, och åtminstone jag, tyckte nog att jag inte tillhörde den där snälla, fogliga skaran av barn. Jag var säkert uppstudsig och gjorde som jag själv ville…stackars lärare!

f476f14615372f80ef07d34ec917246e--minions--minions-quotesMåste vara ett rätt så otacksamt yrke, till stor del, men även givande på andra sätt, att få lära ut det man själv kan, och kanske få följa en elev många år, innan dom går vidare i sina liv, och sedan veta att man varit en del av den resan.

Så jag tog helt sonika, och satte mig ner och skrev ett brev till den läraren. Inte för att be om ursäkt, vi var ju ändå barn, men mer för att säga att alla lärare, sätter sina avtryck, även han, och att jag ville att han skulle veta det. Han gjorde garanterat vad han kunde med dom medel han hade, för att vi skulle ha bra dagar. Och jag skickade även med ett kort på honom.

I måndags ringde min mobil, ett annat mobilnummer, hade först tänkt strunta i att svara, är ju oftast säljare på andra sidan luren, men så gjorde jag det ändå. Och det var då läraren som ringde.

54515057_10156989656596585_184302355250937856_nVad förvånad jag blir, sa jag till honom, att du ringer! Förvånad, sa han, då ska du veta vem som blev förvånad, då jag gick igenom brevlådan och hittar ett brev…ett riktigt brev, med porto och handskriven adress, det händer ju aldrig, numer.

Och vi pratade bort en stund, hur livet ser ut idag, vad vi gör, vart vi bor, lite kul faktiskt att vi bor nästan på samma område, han på Rödäng och vi här, på Västerslätt. Hade jag ingen aning om. Han har bott där sedan 70 talet, och vi här på slätten sedan början av 90, och vi har aldrig stött på varandra. Eller ja, det beror sig lite på, vet ju inte om jag skulle känna igen honom, förstås :D

Han sa att jag skrivit att han förmodligen inte skulle veta vem jag var, men du, sa han, jag vet alldeles bestämt, vem du är. Och då tog han upp det där skidminnet från Ammarnäs, jag med längdskidorna utför slalombacken. Du föll och du reste dig och du föll igen, sa han. Till slut trodde han att han skulle måsta ta mig på ryggen ner, men nej, sa han, du klev upp efter varje fall och skrattade, och fortsatte. Ner kom du och såg ut som en snöboll, hahaa…ja, det kommer ju till och med jag ihåg :D

201539842402451107646wx1015hy569Bild från pinterrest.se

Er klass sa han, var ju helt uppåt väggarna. Och ja, tänk, det kommer jag också ihåg. Många av oss som säkert skulle ha behövt säras på, och kanske haft tid att gå iväg med nån annan lärare. Men det var säkert precis som nu, dåligt med resurser och vart man ska lägga pengarna. Nå, jag avslutade brevet med att jag haft ett bra liv, så här långt och att jag hoppades att han haft detsamma.

Och nu avslutar jag detta inlägg på nåt jag gillar, Läkerol, salty caramel… och vad, en likör, Råstoff, även den, med samma smak, hm, oprövad men säkert god, och den lille krigaren, söt som en karamell, stark som en krigare men osaltad.

53615502_10156989560616585_1275996502598090752_nHa en fin dag, allihop!

Lååång start sträcka

Av , , Bli först att kommentera 13

Detta står att läsa skolverket
”PRESSMEDDELANDE 2016-02-12
För barn mellan ett och tre år är riktmärket för barngruppers storlek sex till tolv barn. För barn mellan fyra och fem år är riktmärket nio till 15 barn. Skolverkets nya riktmärken för barngrupper ska tillsammans med nytt stödmaterial bidra till att kommuner och fristående förskolor kan skapa en bra förskola för barnen.” Slutcitat
Precis som om dom idag, kommit på att det är obra med för stora barngrupper, och nu, tänker dom gör nåt åt saken.
2004, gick jag med i något som hette föräldraföreningen, vi hade kontinuerliga möten med skolpolitikerna om att få igenom, mindre barngrupper. Men det var knappt, dom lyssnade, lovade men det var inte så mycket som hände.
Oktober 2009 fick jag ett mejl, här är lite ur det:
”Vi som varit engagerade i föreningen känner oss nöjda med det arbete som vi har gjort under dessa år, vi har varit pådrivande i frågor som gäller att förbättra våra barns vistelse på förskolan och fått gensvar från För- och grundskolenämnden. Det har inte alltid varit lätt och vissa frågor har vi fått kämpa hårt för, som bland annat målet om 15 barn/ avdelning. Detta mål är inte ännu nått men att målet finns känner vi ändå är en vinst.

På årsmötet i våras beslutades det slutgiltigt att föreningen lägger ner eftersom det inte finns tillräckligt många som är villiga att fortsätta arbetet. De flesta av oss som drivit och varit engagerade känner att det finns mer att jobba för men vi känner att vi gjort vårt eftersom våra barn har slutat i förskolan eller bara har något år kvar och därmed har det inte funnits några som varit beredd att driva föreningen vidare.

Vi säger därmed tack för oss och hoppas att föräldrar oberoende om det finns en förening eller inte ska fortsätta att bevaka och engagera sig i förskolans verksamhet.”

 

Och det var slutet på den föreningen och det arbetet. Nu säger jag inte att vi lade grunden för detta, nya beslut, men att tankarna fanns redan då, och varför skulle det måsta dröja så här länge innan något gjordes åt saken.
Precis lika snopen blir jag då dom igår, talade om en skola i Sverige, där det är förbjudet med mobiltelefon i klassrummet, och att dom flesta tycker det är bra. Men jisses, är det någon överhuvudtaget, som kan säga motsatsen???
Snacka om dravel, visst kan eleverna vara utan mobil, under lektionerna, vart är annars koncentrationen, och vad lär dom sig.
På nåt sätt tänker jag, att om saker som bestäms, tar så här lång tid att driva igenom, så är det stora fel och brister, överallt, och det måste också vara en stor bidragande del, till varför det ser ut som det gör, idag, tyvärr. Och här menar jag skolorna, ungdomarna, och vart allting barkar.
Hade det varit mindre grupper, från början, så hade lärare sett alla barn, dom hade haft det mer lätt arbetat, och alla hade tjänat på det i längden. Dessa dröjsmål har ju blivit på bekostnad av våra barn. Men visst, bra att det då nu, händer något, tack för det…televerket!!!
Hoppas på en bra dag, för er alla!

ps. Kul att man kan sära på styckena i texten…(ironi), nåt är fel på denna sida, jag kan redigera, men det sparas inte som jag vill, sorry, men jag kan inte göra nåt åt det. Bara så ni vet ds.

Det diffar…

Av , , 1 kommentar 9

Utan att försöka komma med några närmare förklaringar så upptäckte Tina i förrgår, att mina ben inte är lika långa. Ja, det visste jag egentligen sedan tidigare, fast nu verkar det som om det blivit ännu kortare, det diffar över 2 cm, och när hon upptäckte detta, blev jag påmind om just det här.

Då, för tio år sedan, rekommenderades att jag skulle lägga in en extra klack i skon, något jag provade på utan större framgångar, det kändes jättekonstigt och jag slutade upp försöket och glömde bort problemet.

Det finns många som har ett ben som är kortare, men man bör kanske göra något åt det då det börjar på överstiga ett visst antal centimetrar, för som killen sa, som först upptäckte detta: Man bygger ju heller inga hus på en grund som är sned!

Jag har ju med tiden blivit sämre och kvällarna är nog värst, man ska upp ur soffan eller upp på bron, allt tar emot, men det kan ju hända att detta nu har sin naturliga förklaring. Tina har hört sig för lite och detta beror givtevis från början på en smärta/värk och man har då överkompenserat, stått och lagt viken på ett ben och det har slutat med att benet åkt upp mot höften.

Hon frågade om jag kom ihåg när mina första problem, egentligen började och det kom jag mycket väl ihåg. Jag fick fruktansvärt ont i ryggen då jag gick i skolan, jag var 14 år, fick remiss upp på lasarettet där jag fick ta en kortisonspruta eftersom jag fått en rätt så stor muskelknuta under skuldran. Idag vet jag ju att det beror på att jag suttit konstigt på grund av smärtan och då har knutan bildats.

Jag går ut skolan, träffar en sjukgymnast på vårdcentralen som talar om för mig att jag med min rygg, aldrig ska kunna föda några barn och sedan rekommenderar hon mig att gå ner på Bräntbergskolan och delta i deras gymnastiktimmar. Ja ni hör ju, dessutom säger hon det till en som verkligen hatade gymnastiken.

Så allt lades på is och jag tänkte att jag får väl skylla mig själv då. Två barn har jag i alla fall fått och fött utan konstigheter, så vart hon fick det där ifrån det vet jag inte. Men att behandla en 15åring på det sättet… hade det varit idag, då hade jag anmält henne.

Tänk om dom istället lagt krut på att utreda vart mitt onda kom ifrån och löst problemet då… då kanske jag inte haft det så här idag.

Jag och Tina ska nu, by the way, öppna privat klinik där vi diagnostiserar er som kommer dit och sedan ska vi säga att dom ska inte tänka så mycket eller känna efter. Tjopp tjopp gå ner på närmaste skola ni, och joina dom på deras lektioner, så ska ni se att allt löser sig. Sen ska vi givetvis ha en slant för rekommendationerna också… naturligvis.

Nåja, jag ska utreda detta vidare och se om det går att fixa till. Livet leker i alla fall och faktiskt, en bra medicin är ju att ha andra saker för sig så man inte grubblar för mycket. Jag ska strax iväg och jobba, efter arbetsdagens slut åker jag till Norum och hämtar Åke som då har kört dit bussen för vinterförvaring, sedan går vi ut och käkar och firar vår bröllopsdag som är just idag. Önskar er alla en fin lördag!

 

Räkna med bråk!!!

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Vi hade vissa diskussioner igår, på jobbet, om matematik. Jag suger verkligen i det ämnet (kanske har skrivit det förut men ändå), och när dom började blanda in bokstäver i uträkningarna då gav Maria upp. Jag förstod inte då och begriper inte heller idag vad det skulle vara bra för.
När min chefs f.d. gick i skolan och dom hade börjat med bokstäverna så frågade han varför och fick till svar att det var för att kunna räkna med det okända, då hade han sagt, att alla jag har att göra med, vänner och bekanta, dom känner jag ju och jag kommer därför inte att behöva räkna med det okända. Men han slapp inte lektionerna för det.
Nu är ju matematik mer än att bara räkna ut tal med siffror… det handlar ju också om att kunna räkna ut konsekvenser av sitt handlande, kunna bygga ihop saker, planera etc., och därför är ju matte något vi använder dagligen dags.
Men jag och uträkningar, hm… när Nicco gick i trean och behövde min hjälp fick jag ta med boken till skolan, stå där med huvudet under armen och förklara för läraren att jag för mitt liv inte kunde begripa vad talkamrater var för något. Hon förklarade och jag förstod, men fråga mig idag och det är som bortblåst. Kan det kanske bero på mitt totala ointresse av matte? Ja, jag tror det :)
Kan inte heller skryta om att jag brukade ta hem läxor inför prov och sånt, jag läste det jag behövde precis innan lektion, gick in och tömde skallen, fick godkänt och sedan var det borta igen… haha, vilken tur att jag inte är hjärnkirurg :)
Fast å andra sidan, det är ju saker vi är intresserade av som vi tycker det är kul att lära oss om, och såna saker finns ju kvar i minnet, och kan dessutom utökas med nya fakta. Jag tror att jag är lite mer allmänvetande, kan lite om mycket men inte mycket om en sak… typ.
Och med det lämnar jag er för ett tag… kanske några timmar eller till imorgon, hoppas ni får en fin lördag!