Gjorde nåt jag inte trodde att jag skulle göra för cirka 1½  vecka sedan. Det var i samband med den lilla kaffedejten jag hade med min gamla klasskompis Annica och hennes föräldrar, som tanken väcktes.

Det var ju givetvis prat om gamla tider och minnen. Jag hade bland annat med mig bilder från den där klassresan vi gjorde i 6:an, och med på en av dom bilderna, var vår dåvarande lärare.

Vi spånade lite om hur gammal han kunde vara idag, hur vi hade varit som elever, och åtminstone jag, tyckte nog att jag inte tillhörde den där snälla, fogliga skaran av barn. Jag var säkert uppstudsig och gjorde som jag själv ville…stackars lärare!

Måste vara ett rätt så otacksamt yrke, till stor del, men även givande på andra sätt, att få lära ut det man själv kan, och kanske få följa en elev många år, innan dom går vidare i sina liv, och sedan veta att man varit en del av den resan.

Så jag tog helt sonika, och satte mig ner och skrev ett brev till den läraren. Inte för att be om ursäkt, vi var ju ändå barn, men mer för att säga att alla lärare, sätter sina avtryck, även han, och att jag ville att han skulle veta det. Han gjorde garanterat vad han kunde med dom medel han hade, för att vi skulle ha bra dagar. Och jag skickade även med ett kort på honom.

I måndags ringde min mobil, ett annat mobilnummer, hade först tänkt strunta i att svara, är ju oftast säljare på andra sidan luren, men så gjorde jag det ändå. Och det var då läraren som ringde.

Vad förvånad jag blir, sa jag till honom, att du ringer! Förvånad, sa han, då ska du veta vem som blev förvånad, då jag gick igenom brevlådan och hittar ett brev…ett riktigt brev, med porto och handskriven adress, det händer ju aldrig, numer.

Och vi pratade bort en stund, hur livet ser ut idag, vad vi gör, vart vi bor, lite kul faktiskt att vi bor nästan på samma område, han på Rödäng och vi här, på Västerslätt. Hade jag ingen aning om. Han har bott där sedan 70 talet, och vi här på slätten sedan början av 90, och vi har aldrig stött på varandra. Eller ja, det beror sig lite på, vet ju inte om jag skulle känna igen honom, förstås 😀

Han sa att jag skrivit att han förmodligen inte skulle veta vem jag var, men du, sa han, jag vet alldeles bestämt, vem du är. Och då tog han upp det där skidminnet från Ammarnäs, jag med längdskidorna utför slalombacken. Du föll och du reste dig och du föll igen, sa han. Till slut trodde han att han skulle måsta ta mig på ryggen ner, men nej, sa han, du klev upp efter varje fall och skrattade, och fortsatte. Ner kom du och såg ut som en snöboll, hahaa…ja, det kommer ju till och med jag ihåg 😀

Bild från pinterrest.se

Er klass sa han, var ju helt uppåt väggarna. Och ja, tänk, det kommer jag också ihåg. Många av oss som säkert skulle ha behövt säras på, och kanske haft tid att gå iväg med nån annan lärare. Men det var säkert precis som nu, dåligt med resurser och vart man ska lägga pengarna. Nå, jag avslutade brevet med att jag haft ett bra liv, så här långt och att jag hoppades att han haft detsamma.

Och nu avslutar jag detta inlägg på nåt jag gillar, Läkerol, salty caramel… och vad, en likör, Råstoff, även den, med samma smak, hm, oprövad men säkert god, och den lille krigaren, söt som en karamell, stark som en krigare men osaltad.

Ha en fin dag, allihop!