Var fjärde man skulle rösta på SD om det var val idag. Erik Rosén, chefredaktör för vänstersajten Politism oroas över SD:s framgångar och skriver: “SD växer och växer – vad gör vi nu?“. Lilian Sjölund, ledarskribent Gefle Dagblad, rekommenderar att man ska ”sluta diskutera frågor som har med invandring att göra, och istället förflytta fokus till andra frågor”. Den taktiken har vår politiska maktelit utan framgång använt i flera år för att undvika att debattera dagens höga invandringsvolymer och havererade integrationspolitik. Mer av samma är således inte svaret.

Sverigedemokraternas framgångar har skakat om det politiska etablissemanget och mainstream-media publicerar debattartiklar som frågar hur man ska hantera SD:s framgångar. Den röda tråden är tydlig; i stort sett alla av dem är odelat negativa till SD. Proffstyckare skriver nu att kampen mot SD måste intensifieras ytterligare. Man ska åter ”ta debatten” med SD. Men var finns de trovärdiga, hållbara argumenten och de konkreta, sakpolitiska förslagen?

Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister (S), avböjde att komma till ”Agenda” och debattera invandring med Rickard Jomshof, SD, i söndags. Även Gustav Fridolin avböjde. Är man rädd för att förlora på att diskutera invandring och flyktingar med Sverigedemokraterna i TV? Christina Höj Larsen, vänsterpartiets talesperson i migrationsfrågor, fick rycka in när de politiska tungviktarna svek. Hon talade både på in- och utandning, höjde rösten och vägrade ge ifrån sig ordet medan Jomshof lugnt försökte få in en syl här och där.

Ingen enskild fråga är större just nu än flykting­frågan och immigrationen. Oron hos svenska folket går nästan att ta på. Men de etablerade partierna tar inte matchen med Sverigedemokraterna. Undra på att SD växer! Att Morgan ”duck” Johansson, som är ytterst ansvarig för migrationsfrågor, vägrade ställa upp i Agenda är både häpnadsväckande och ynkligt. Är det rädsla för att förlora och avsaknad av hållbara argument och konkreta sakpolitiska förslag som får honom att ducka?

Vi är allt fler som kräver svar på våra frågor i en tid när ca 60 miljoner är på flykt från sina hemländer och kriminella människosmugglare skär guld med täljkniv. Hur mycket har vi råd med på sikt? Hur ska vi få integrationen att fungera? Hur ska alla med låg utbildning och dålig svenska få jobb? Hur ska alla få bostäder? Hur ska välfärden räcka till alla? Hur ska skolan och sjukvården kunna ta hand om alla nyanlända? Varför får man inte diskutera antal/volym? Hur ska vi vända trenden med ökad brottslighet och med det ökade utanförskapet?

Alla kritiskt tänkande personer förstår att välfärdsstaten inte kan behållas med dagens migrationspolitik. BNP per capita var 2014 lägre än 2007. Ändå ska allt fler människor ta del av kakan utan att bidra. Det är fullständigt ohållbart i längden. Sverige kan helt enkelt inte ta ansvar för att hjälpa alla. När ska våra politiskt ansvariga våga erkänna detta? Hur ser deras plan och långsiktiga lösning ut?

Bloggaren Dick Erixon tror att SD:s framgångar beror på att ”de inte anpassar sig efter den åsiktskorridor som medierna alltid pressar in politiken i (och som dirigeras av kultur- och medievänstern). SD har en annan attityd än övriga och glider inte på orden som andra.” Och ”……..de lindar inte in budskapet eller anpassar vad de säger till valtaktiska överväganden.” Detta skapar förtroende hos väljarna. Det politiska etablissemanget däremot ” ……gör ingenting för att möta folket och ta tidens oro och problem på allvar. Man söker inte respekt utan anser sig ha “rätt” till maktens taburetter.” Det blir en svettig höst och vinter för 7-klövern.