För två veckor sedan våldtogs en 33-årig rullstolsbunden kvinna i Visby. Den polisanmälda gruppvåldtäkten har väckt mycket starka reaktioner i Sverige i allmänhet, på Gotland i synnerhet.

Den 33-åriga kvinnan delade taxi hem från en restaurang med en man hon inte kände. Hon följde med till den villa där mannen bodde eftersom hon behövde gå på toaletten. Mannen tog chansen att förgripa sig på henne på toaletten. Inte nog med det; flera andra män dök plötsligt upp och tillsammans våldförde de sig på den handikappade kvinnan. Hon chockades svårt och hade ingen möjlighet att komma undan. Utan rullstol var hon dessutom helt hjälplös.

Chockad och skräckslagen lyckades kvinnan till sist fly från villan och polisanmäla gruppvåldtäkten. De skyldiga greps och anhölls men släpptes eftersom kammaråklagare Mats Wihlborg ansåg att den våldtagnas version inte överensstämde med våldtäktsmännens version. Tror jag det! Hennes version var ”inte så pass robust att den kan ligga till grund för en häktning”. Men vem av oss skulle kunna prestera en ”robust’ redogörelse efter att ha utsatts för ett så vidrigt övergrepp?

Polisen har bedömt läget som akut och klassat det som en “särskild händelse”. Specialstyrkor har kallats in från fastlandet för att skydda bl a kammaråklagare Mats Wihlborg som dragit på sig gotlänningarnas ilska för att han släppte de fem misstänkta förövarna som suttit anhållna för gruppvåldtäkten. Däremot har inga extra poliser kallats in för att skydda gotländskor och andra kvinnor från fler våldtäkter.

Wihlborg motiverade frisläppandet så här:

-Själva gärningen baseras inte på våld eller hot utan på att man utnyttjat målsägarens speciella belägenhet. Hennes berättelse är inte så pass robust att den utan vidare kan ligga till grund för en häktning. Den avviker så mycket från de misstänktas berättelse. Även om det finns skäl att ifrågasätta deras berättelser på vissa punkter också.

– Det finns helt enkelt inte sannolika skäl för den här brottsmisstanken.

Enl uppgift i DN (14/10) har Wihlborg nu lämnat fallet.

Kvinnan däremot har inte kunnat ”lämna fallet”. Hon har sökt vård, mår fruktansvärt dåligt och är rädd för att inte bli trodd. Hon vårdas nu både för sina fysiska skador och för sitt psykiska trauma. Hur tar man sig överhuvudtaget vidare efter en så vidrig och traumatisk upplevelse? Hur kan man någonsin förstå varför samhället skyddar förövarna mot folket istället för folket mot förövarna? Vilket ansvar har ’mörkarmedia’ och Public Service för att det har blivit så här? Eller polisen som inte finns där för att skydda en utsatt och försvarslös person? ”Tafsa inte”-armband löser inte problemet med gruppvåldtäkter, som är ett växande problem.

Till sist; var är alla partiledare och det politiska etablissemanget? Varför tiger de? Ska vi verkligen acceptera politiker som drivs av rädsla och som varken reagerar eller agerar? Varför lägger de så mycket tid och energi på förutsägbara partiledardebatter utan substans, meningslöst ’käbbel’, tomma löften, SD:s vara eller inte vara, populistiska utspel och åt vem som tar vem efter nästa val istället för att ta tag i allt som omgående behöver åtgärdas i Sverige?