Det är inte bara inflationen i ekonomin som ökat. Också användningen av ordet ’kränkt’ har ökat dramatiskt så här i koranbränningarnas tid. Shejk Ali Hassan Khazem i Beirut intervjuades förra veckan i Rapport om koranbränningarna i Sverige och krävde att FN ska ingripa. Han krävde också internationell lagstiftning mot allt ’kränkande’ av koranen.

Som ett brev på posten attackerades Sveriges ambassad i Libanon med en molotovcocktail (?) för några dagar sedan. Tursamt nog antändes den inte, men det var en tydlig signal om att man inte kan ’kränka koranen’ eller skämta om Muhammed utan att det leder till allvarliga konsekvenser.

Den 1 augusti attackerades en turkisk kvinna anställd på svenska konsulatet i Izmir, Turkiet, av en man som ansökte om visum. Kvinnan skadades allvarligt. Ett par veckor tidigare attackerades svenska ambassaden i Iraks huvudstad Bagdad av hundratals personer och ambassaden sattes i brand, men ingen person skadades fysiskt. Attacken i Irak skedde mot bakgrund av de koranbränningar som ägt rum i Sverige.

Även i Sverige hävdar många idag att de ”känner sig kränkta”. Det förekommer dagligen intervjuer i allehanda medier t ex med idrottspersoner, politiker, gängkriminella, människor av olika färg, form, härkomst och religion, hbtq-personer, vita män m fl, som säger sig ha blivit kränkta.

Så vad innebär ’kränkande behandling’? Det kan t ex innebära ”nedsättande ord, ryktesspridning, förlöjligande, slag, sparkar, knuffar, utfrysning eller hot”. Kränkande behandling kan förekomma på t ex på arbetsplatsen eller digitalt t ex på sociala medier.

’Kränkande behandling’ enl ovanstående definition är sålunda ingen ny företeelse, men orden ’kränka, kränkt, kränkande, kränkthet och kränkande behandling’ har varit ovanliga i svenskan till relativt nyligen. Jag gissar att sociala medier starkt bidragit till att ord relaterade till ordet ’kränka’ har fått en så snabb och omfattande spridning idag här.

I landet Lagom finns inte så många ’drama kings & queens’ som låter blodet och känslorna svalla, i synnerhet när någon skämtar eller förlöjligar vår religion, Bibeln, Jesus, Påven etc. Vi har ett stort mått av impulskontroll och hetsar inte upp oss i första taget till skillnad från bokstavstrogna fundamentalister, som kan ta till vapen och angripa våra ambassader eller utfärda dödsdomar, s k fatwas, mot dem som ’kränker’ deras religion.

I augusti 2007 publicerade Nerikes Allehanda en av de ursprungliga teckningarna som ingick i en serie föreställande profeten Muhammeds ansikte på en rondellhund. Teckningarna gjordes för en utställning med rubriken Hunden i konsten, men Vilks bidrag stoppades.

Sverige är inte det enda landet som fått känna på vad som kan hända när bokstavstrogna fundamentalister drar ut för att hämnas mot dem som haft mage att förolämpa eller skända islam och Muhammed.

Redan i februari 1989 utfärdades en ’fatwa’ (dödsdom) av Irans Ayatollah Khomeini via Radio Teheran. Budskapet var att författaren Salman Rushdie måste avrättas för att boken Satansverser var hädisk. Rushdie överlevde ’fatwan’, men så sent som förra året utsattes han för en knivattack som skadade hans ena öga under ett framträdande i delstaten New York. Han tvingades tillbringa 6 veckor på sjukhus efter attentatet, har förlorat synen på ena ögat och kan inte längre använda ena handen.

I september 2005 publicerade den danska dagstidningen Jyllands-Posten 12 satiriska teckningar av profeten Muhammed. Det orsakade stor ilska och upprördhet bland muslimer. Ilskan tog fart på allvar, när Saudiarabien kallade hem sin ambassadör från Danmark i januari 2006. Kraftig kritik kom från den muslimska världen från individer såväl som från organisationer och regeringar, vilket i sin tur påverkat handeln mellan länder i Mellanöstern och företag i Skandinavien.

I januari 2015 utförde en islamistisk terroristgrupp ett terrorattentat mot den franska tidskriften Charlie Hebdo, som bl a publicerat satirteckningar av profeten Muhammed. Terrorattentatet dödade 12 personer och skadade 11. Totalt utsattes tidningen för tre terroristattacker; 2011, 2015 and 2020 som hämnd för ett antal kontroversiella seriebilder föreställande Muhammed.

På Ledarsidorna.se läser jag idag (14/8) en mkt intressant och relevant ledare av Johan Westerholm: ”Så förlorade Sverige det första slaget i kulturkriget”.

Westerholm tar bl a upp president Macrons hantering av hoten och terrorn:

”I fallet med attentatet mot Charlie Hebdos redaktion 2015 och det efterföljande mordet på gymnasieläraren Samuel Paty valde Frankrikes president Emmanuel Macron att markera hårt mot OIC-länderna och inte minst Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.”

Vår regering bjöd istället in OIC till digitalt möte och dialog nyligen.

”Macron valde på ett tidigt stadium att ta initiativet till vad konflikten handlade om och gav inte motståndaren någon möjlighet att sätta sin bild på franskt territorium och i fransk media. 

Begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap ställdes mot motståndarens narrativ som handlade om islamofobi, rasism och religionsförtryck.”

Våra politiskt ansvariga och Säpo har däremot använt fundamentalisternas språkbruk.  På en pressinformation (26/7) sa C-O Bohlin, minister för civilt försvar, bl a följande:

“De skändningar av kopior av koranen som skett har upprört ett stort antal människor.”

”Igår uttalade sig Säkerhetspolisen i SVT. Susanna Trehörning, biträdande chef för kontraterrorism och författningsskydd. Trehörning menade att krisen som uppstått var på grund av skändandet av heliga skrifter.”

Johan Westerholm (14/8):

”En inte oväntad utveckling där det snarare står bortom allt rimligt tvivel att Sverige påbörjat en reträtt från varje krigs första försvarslinje. Slaget om ordet och berättelsen. Narrativet om vad allt handlar om. Såväl ministrar som chefstjänstemän har idag helt underkastat sig motståndarens definitioner. Och därmed förlorat det första slaget.

Jag instämmer helhjärtat i Westerholms analys och slutsatser och rekommenderar varmt läsning av hans Ledarsidorna.se