Magdalena Andersson uppenbarade sig på Nobelfesten i svart ’gotisk’ spetsblåsa med rejäl ståkrage och markerad midja. Klänningen, hennes ’festfrisyr’ och ovanligt kraftiga make-up passade väl ihop med hennes strama och arroganta sätt att hantera sin roll som oppositionsledare. Hon hade nog inte ens kunnat föreställa sig att hon skulle degraderas till den rollen i valet 2022, men högmod går som bekant före fall.

Att hon blev statsminister i nov 2021 berodde inte på hennes lysande ledarskap, karismatiska personlighet eller enastående kompetens. Den riksdagsröst som fattades för att hon skulle väljas, säkrade partiet genom ett avtal med den ’politiska vilden’ och f d riksdagsledamoten (v) Amineh Kakabaveh, som uteslöts av sitt parti i augusti 2019. Avtalet kostade oss skattebetalare ca 3,5 miljarder och krävdes för att tillfredsställa Anderssons makthunger och dröm att bli landets första kvinnliga statsminister.

Andersson har varit rätt osynlig på senare tid. Kanske nog så bra för hon är klart undermålig i rollen som oppositionsledare. Efter valförlusten har hennes stingslighet och missnöje färgat många riksdagsdebatter, ett tecken på att hon låter känslorna ta över på förnuftets bekostnad. Hennes återhållna tårar och dramatiska tystnad i riksdagens talarstol, när hon för en tid sedan försvarade partikamraten Jamal El-Haj, väckte stor uppmärksamhet och förvåning.

Efter den misslyckade dramaföreställningen har hon inte gjort så stort väsen av sig. Det tackar vi för. Fram till nästa val 2026 blir det troligen en lång ökenvandring för den motvilliga oppositionsledaren Andersson. Då hon och partiet nu saknar majoritet i riksdagen och nästa val ligger några år framåt, torde vi få se mer av hennes dåliga humör och attacker på SD i kommande riksdagsdebatter. Det torde innebära att ännu fler väljare går till SD.

Nu har Andersson tydligt och utan tårar eller minsta darr på rösten påpekat att inget som gått snett under hennes tid som statsminister har varit hennes eller partiets fel. Tydlig, för att inte säga övertydlig, har hon också varit med att SD är ett hot mot demokratin. Nyligen har sossarna dessutom förklarat att moderaterna är ’irrelevanta’ och att de nu istället utsett SD till sin huvudmotståndare i nästa val. Åkesson och partiet gnuggar nog händerna av glädje över att få spela en av de två huvudrollerna i kommande val och att de har gott om tid att förbereda sig för detta..

Andra sossar har haft fullt upp med att analysera partiets valförlust. De 11 arbetsgrupper, som tillsattes efter fjolårets förlust, har nyligen presenterat sina rapporter, där de mer eller mindre dömer ut/ber om ursäkt för allt de gjort fel 2014–2022, t ex sin misslyckade och naiva invandringspolitik. SD får skulden för detta misslyckande, eftersom de omöjliggjorde en vettig debatt om migrationen. Att de rödgröna var snabba att ’brunsmeta’ och rasist- eller naziststämpla alla som ville minska invandringen var förstås inte heller sossarnas fel.

Att den rödgröna regeringens klimatpolitik misslyckades anklagar S nu delvis Mp för. Eftersom Mp satt i regeringen och deras hjärtefråga var miljö- och klimatpolitik, ville de ha stort inflytande över detta område. Om inte fanns risken att de skulle lämna regeringen och det hade ju inneburit att regeringen tvingats avgå. Makten framför allt och till varje pris!

Det är märkligt att sossarna gjort så många misstag trots att de knappt hade någon egen politik eller egna politiska förslag. Hade S däremot presenterat en bra politik och genomtänkta förslag, hade de nog lyckats bättre. Att hoppas på att vi ska lita på dem och rösta på dem i nästa val trots alla deras misslyckanden är naivt.  ”Du kan lura alla människor ibland, du kan till och med lura vissa människor hela tiden, men du kan inte lura alla människor hela tiden” som Abraham Lincoln sa. Det gäller fortfarande.

Att ständigt hacka på SD eller på att Tidöpartierna inte var regeringsdugliga var sossarnas viktigaste frågor inför valet 2022. För att dölja att de själva saknade en egen politik, tog de varje tillfälle att offentligt jämföra Anderssons och Kristerssons förmåga att leda en regering. Kristersson med Tidöpartierna vann regeringsmakten utan några miljardavtal med politiska vildar. Den nya regeringen röstades fram av folket i sann demokratisk anda.

Nu är sossarna ute för att återta regeringsmakten 2026. Hur framgångsrikt är det att ha begått stora misstag under 8 år och nu gå ut och be om ursäkt och förnyat förtroende? Undra på att de månar t ex om sina muslimska väljare i Malmö som ’röstmagneten’ El-Haj fixade i valet 2022! Men vem kan känna förtroende för ett parti som erkänner sina fel utan att ta fullt ansvar för dem, samtidigt som det skyller delar av skulden på de samarbetspartier som hjälpte dem till makten?

Så här i juletider kommer så ett nytt ’påbud’ från sossarnas partihögkvarter. Magdalena hävdar nu skamlöst och utan att blinka att S alltid velat ha en stram och ordnad invandring medan M har velat ha öppna gränser. Har Magdalena plötsligt drabbats av minnesförlust, eller är hon bara allmänt förvirrad? Hennes förklaring till att migrationspolitiken ändå blev kaotisk och ansvarsbefriad under sossarnas tid vid makten (2014–2022) förklaras med att ”samhällsklimatet var ju så” då. Så ynkligt!