…
Sverige behöver en ny regering, Sverige förtjänar en ny regering och Sverige kan få en ny regering. Själv hoppas jag på en så bred Alliansregering som det bara går och att en S agerar klokt.

Läs vad Kristersson sa idag om talmansuppdraget, läs inte bara rubriker om det. Klart och koncist:

”Ja, ni har alla hört talmannens beslut.

Och jag har svarat att jag kommer att acceptera att han till kammaren föreslår mig som statsminister. Det har jag också sagt till mina Allianskollegor.

Det innebär att riksdagen kommer gå till skarp omröstning två månader efter valet. Detta efter en sonderingsprocess som nu har pågått i fem veckor, men som nog varit nödvändig för att tydliggöra vilka alternativ som verkligen står till buds.

Jag har sonderat. Stefan Löfven har sonderat. Talmannen har fört grundliga enskilda samtal och samtal i grupp om de alternativ som han anser har varit tänkbara. Det finns ingen realistisk lösning som inte är prövad.

Vår bild är alltså att alternativen nu är uttömda, och att ytterligare samtal utan riktiga beslut inte leder någon vart. Partierna måste samla sig till avgörande så att landet får en regering.

***

När jag hade sonderingsuppdraget sonderade jag först och främst Alliansens gemensamma förstahandsalternativ – att Alliansens fyra partier kunde bilda regering efter sådana politiska överenskommelser med Socialdemokraterna som leder till att de kan tolerera den regeringen.

Socialdemokraternas besked om detta, både till mig och mina allianskollegor, har varit ett tydligt nej. Den senaste veckans samtal under talmannens ledning har för alla inblandade också bekräftat att det alternativet inte finns.

Jag beklagar det, eftersom det skulle kunna ge förutsättningar för politisk långsiktighet. Jag kan konstatera att Socialdemokraterna inte verkar vara beredda att ingå i blocköverskridande samarbete i annat fall än om de själva innehar regeringsmakten. Jag beklagar det, men respekterar det.

***

Möjligheterna att sondera överenskommelser med Miljöpartiet är också uttömda. När jag hade kontakter med Mp – främst om möjligheterna till större överenskommelse inom klimatpolitiken – gavs inte minsta antydan om att Miljöpartiet kan tolerera en Alliansregering. I vart fall inte med Moderaterna.

Och de politiska skillnaderna mellan oss har blivit allt tydligare de senaste fyra åren. Migrationspolitiken, synen på välfärden och stora delar av den ekonomiska politiken är bara tre exempel.

Däremot har jag alltså under lång tid sett möjligheter att nå bra kompromisser mellan Alliansen och Miljöpartiet inom just miljö- och klimatpolitiken, där jag tvärt om tror att de politiska skillnaderna ofta överdrivs.

Men att för hela Alliansens räkning sondera en regeringskoalition mellan Alliansen och Mp, är inte aktuellt för oss moderater och inte heller för Kd. Av flera skäl. Först och främst politiska. Det kräver en politisk samsyn som helt enkelt inte finns.

Ett annat skäl är matematiskt. En sådan regeringsbildning når inte upp till 175 och måste alltså bygga på att Socialdemokraterna lägger ner sina röster och tolererar regeringen. Vi moderater gick till val på att bilda en Alliansregering. Inte på en koalition med Miljöpartiet – som löpande bygger på budgetsamarbete med Socialdemokraterna.

Miljöpartiet uttryckte dessutom tydligt att de i grunden inte vill bilda regering med Alliansens alla fyra partier, utan med S, C och L. Miljöpartiets uttryckliga krav att under inga omständigheter ingå i en regering som leds av Moderaterna, understryker bara detta ytterligare. Om Moderaterna i nationell politik är ett så stort problem för Mp bör vi nog dra slutsatsen att en koalitionsregering inte är möjlig.

***

Nu går riksdagen alltså mot en statsministeromröstning där Moderaternas förslag kommer att ligga på bordet. Det betyder att jag vill ha så mycket allianspolitik som möjligt, med så många allianspartier som möjligt.

Helst vill jag att alla fyra Allianspartier ska delta i regeringsbildningen. Alliansen är en politisk familj där varje parti tillför omistliga värden. Det har jag tyckt hela min politiska karriär och det tycker jag fortfarande.

Det politiska ledarskap som Annie Lööf, Ebba Busch Thor och Jan Björklund står för, vill jag ha med i nästa regering. Men – om inte alla fyra partier nu är möjligt, så tre eller två partier i regeringen och i gott samarbete med dem som i så fall står utanför själva regeringen.

Den regering jag vill bilda kommer föra Alliansens politik, i Alliansens anda och på Alliansens villkor. Om inte alla fyra partier ingår i regeringen från början, så har jag uttryckligen sagt att jag skulle önska att de som står utanför, ger den nya regeringen ett år.

Därefter gör vi en gemensam utvärdering av resultatet med sikte på att gå tillbaka till riksdagen och där ta ställning till möjligheten att bredda regeringen till hela Alliansen. Allianspartier utanför regeringen kan också i varje läge se till att regeringen avgår, om man tycker att politiken som förs inte överensstämmer med Alliansens.

Ebba Busch Thor har redan givit beskedet att Kristdemokraterna vill vara med och bilda denna största möjliga Alliansregering. Jag har stor respekt för Centerpartiets och Liberalernas ståndpunkter under valrörelsen och sonderingarna, men hoppas alltså att även de kommer att vilja bli viktiga delar av en ny regering.

Alliansen är det i särklass största regeringsalternativet i svensk politik. Och vi har en gemensam bas för ett regeringsprogram som har goda möjligheter att vinna brett stöd.

Sverige har ett komplicerat parlamentariskt läge, men Sverige ska inte ha en till mandatperiod som den förra. Inte landa i en ny Decemberöverenskommelse, och Alliansen ska inte avstå från egen politik om den har möjlighet att vinna stöd.

***

Sverige stannar naturligtvis inte, trots långdragna talmansrundor och sonderingar. På gott och ont. Det allra mesta fungerar naturligtvis utmärkt även utan riktig regering.

Men under de senaste dygnen har Uppsala, Malmö, Hagsätra och Mölnlycke drabbats av olika former av skjutningar. De bara fortsätter och är en brutal påminnelse om att Sverige snabbt behöver en regering som tar tag i de problem vi har.

För fyra veckor sedan skrev jag en artikel på DN-debatt som presenterade det politiska program som i fyra rubriker bör ligga till grund för en ny svensk regering:

Samhällskontraktet mellan staten och medborgarna måste återupprättas.

Sverige ska vara ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Svensk ekonomi måste rustas för sämre tider och reformeras för att möta ökande internationell konkurrens.

Migrationspolitiken måste bli långsiktigt hållbar och integrationen fungera väldigt mycket bättre.
Och det kan – till sist – finnas anledning att säga något mer om just migrationspolitiken. Jag sa redan när jag valdes att jag är övertygad om att Sverige behöver en långsiktigt hållbar migrationspolitik, som klarar av att förena Sveriges delansvar för en trasig värld med många på flykt, med Sveriges fulla ansvar för hur det också går i Sverige.

Och att den uppgiften nu brådskar. Det är min bestämda ambition att en ny regering omedelbart ska tillsätta en parlamentarisk utredning som på cirka ett år tar fram en migrationspolitik som kan vinna bred respekt och uppslutning. Och att regeringen tills dess söker stöd för att förlänga den nuvarande temporära lagen tills en permanent är på plats.

Det senare brådskar. Lagen löper ut den 19 juli nästa år och en proposition måste läggas till riksdagen redan i början av nästa år. Om inte detta sker återgår vi till den gamla migrationspolitiken före 2015. Det vore utomordentligt olyckligt.

Nu närmar vi oss skarpt läge. Nu har vi pratat om en ny regering i snart två månader. Nu är det dags att också fatta beslut om en.

Jag är mycket ödmjuk inför situationens allvar och alla svårigheter som kan ligga framför oss. Både de partipolitiska – där alla Alliansens fyra partier av lite olika skäl måste komma fram till att detta nu är den bästa lösningen. Eller i vart fall den minst dåliga.

Men också de parlamentariska därefter, där ingen regering numera enkelt kan påräkna sig majoritet, utan får navigera i en för Sverige ovan politisk terräng.

Då behöver man förstå några saker:

Att en minoritetsregering måste ha respekt för att det är riksdagen som bestämmer, inte regeringen. Ovant men viktigt. Den svenska parlamentariska traditionen under efterkrigstiden är den motsatta, där regeringen bestämmer och riksdagen lyder. Så är det inte längre, och varje regering måste klara av att inte alltid få sin vilja igenom.

Men riksdagen måste också ta ansvar för sina beslut. Om en riksdagsmajoritet gång på gång och i viktiga frågor fattar beslut som inte regeringen kan acceptera får riksdagen skaffa sig en ny regering.

Och även en minoritetsregering måste klara av att skapa en politisk kurs som kan väcka bred respekt hos svenska folket och i riksdagen.
Jag är övertygad om att Alliansen kan få bra politiskt genomslag för det stöd vi har hos svenska folket. Jag är också övertygad om att det i grund och botten finns en majoritet i kammaren, som inte bara ville byta ut den nuvarande regeringen utan som också ville se en ny regering och en ny riktning.

Och jag känner mig förpliktigad att pröva den möjligheten.

Ulf Kristersson”