Nu har Annelie rullat vidare till rallytävling med Mattis. Och vi håller en tumme för dom båda, idag. Ja Mattis är inte en bil, utan en finsk lapphund förstås, och tävlingen heter rally lydnad. Han är ju för fin…

Här hann Annelie knäppa en bild med både Winstone och Mattis…och jag då.

Vi gjorde det enkelt för oss och körde på hämtpizza med hemma fixad pizzasallad med rippelsås. Nicco kom och åt med oss, och fixade ihop en kaffedrink till efterrätt.

Dagen till ära hade jag införskaffat en present till Annelie. Jag kunde inte låta bli. Då vi var på Rebuy i tisdags, fastnade vi en kort stund vid en hylla med prylar. Hon plockade ner den här figurinen och vi började skratta.

Inte så konstigt kanske, den väcker ju frågor som faktiskt INTE kan besvaras. Och för att slippa slösa tid, energi och hjärnceller på denna pryl, så kan man skratta åt den istället.

Ja, för visst kan inte ni heller undra, vem som gjort den, vem trodde denna skapande människa, skulle köpa den (jag då) men nån har ju köpt den till en början? Vad gör kvinnan för min med munnen, och varför är jorden rund för vissa och platt för andra? Nu spårar jag, jag vet

Nå, jag smet upp på Rebuy i torsdags då jag ändå var åt det hållet. Lustigt också, att jag visste exakt vart den stod, så jag kunde gå rakt på den. Och nu har jag kanske väckt frågor åt killen som stod i kassan…jisses, vad ska människan göra med den där saken.

Annelie fick den tillsammans med ett kort brev. Där står det, givetvis att hon ska vårda den ömt, men hon behöver inte ge den en hedersplats i hennes hem. Hon kan gömma den under en sten på deras gård. Men… då livet delar ut, en klyfta av dessa sura citroner , man hör talas om då och då, så kan hon plocka fram den här, och minnas skratten.

För visst vet ni, att även om det finns människor som inte kan skratta med hjärtat, på grund av psykiskt ohälsa, depressioner eller av andra anledningar. Så kan man minnas känslan man hade, och gör man det, så kan man ändå känna igen känslan av, lycka och en smula glädje.

Det var en väldigt klok dotter som sa det för längesedan, och det är nåt som fastnat i mitt huvud. För det är ju exakt samma sak som jag skrev om för nån vecka sedan. Saker man hör och upplever, musik eller dofter, kan väcka ett minne som känns, rätt i hjärtat, och det är precis som om man är där igen, i händelsernas centrum, även om det var evigheter sedan.

Jag fick faktiskt en present av Annelie, jag med. Hon köpte en blomvas på Rebuy, med den där storleken som man oftast saknar, en lagom vas för inte alltför höga blommor. När hon kom hem noterade hon att hon redan hade en exakt likadan, haha… jaja, tur för mig då.

Jag såg en stor, fin måne utanför oss igår kväll. Fotade den men tyckte inte att den var lika stor som jag uppfattade.

Kände mig tvingad att gå ut för att få en annan vinkel, fotade och kollade då jag kom hem.

Fast nu hade jag redan räknat ut varför månen inte var så där stor som jag trott. Utan glasögon på mig så blurrar den ut och blir förstås större, men väldigt oskarp

Hoppas på en fin dag, för er alla!