Ska börja med att berätta vad som hände i fredags, efter vi varit ut och käkat på West-side. Åke körde Buicken och jag åkte, vi tog ett varv, eller två, nere på stan.  Kommer runt grön eld och åker gatan ner, där man passerar Mecka.

Jag noterade redan uppe vid övergångsstället en mamma på cykel och hennes son, gissningsvis i 4 årsålder, på en egen cykel. Dom åker upp på trottoaren och ligger snäppet före oss. Det står fullt med bilar, parkerade på högersidan…som vanligt.

Rätt var det är kommer mamman utsusande mellan två parkerade bilar, jag hinner se pojken som givetvis hakar på, säger åt Åke med lätt panik: Passa pojken, han kommer att komma ut på vägen!!!

Och det gör han…mitt på vägen, för han har inte sin mammas talang att snudd på, smeka bilen med sin cykel då hon svänger i färdriktningen. Åke tvärnitar så det skriker i bromsarna (och där rök min axel än en gång).

Jag blir seriöst…så j-vla förbannad, vad tänker mamman med??? Ingenting, eller? Hur kan hon ens tro, att sonen skulle fixa det där, och ut på en trafikerad gata. Vi säger ingenting, utan försöker smälta vad som precis hade kunnat hända, och där hoppas man att mamman kanske skulle lärt sig något, att hon fick hjärtat i halsgropen, men nä…tyvärr.

Vi kommer ännu längre ner, ska göra en högersväng nere vid Lottas och där kommer första gänget på cykel som ska rakt fram, nu är det lite roligt men efter så många år i stan, så vet man vid det här laget att 99.99% av alla som passerar precis där, tror att det är ett övergångsstället…men det är det INTE.

Men i alla fall så stannar Åke, släpper förbi dom där cyklisterna, jag ser i ögonvrån att pojken kommer utför, jag säger till Åke stå still nu, för han kommer igen. Hör mamman ropa: Stanna…Stanna…Bromsa!!! Och pojken får stopp, precis vid kanten, och mamman kommer efteråt.

Varför? Hade det där nu varit jag så skulle jag tagit mitt barn, redan vid första incidenten, och pratat allvar (fast jag hade skämts ögonen ur mig eftersom jag hade vetat att jag felade först, ingen ska komma ut mellan två bilar på det där sättet). Sedan hade jag aldrig släppt iväg barnet igen, utför och hör och häpna, nu var dom ju uppe på trottoaren igen. Jag hade allt vackert gått och lett cykeln till säkrare ställe att prova mina barns kunskaper på. Usch, vilken hemsk upplevelse!

Igår var det i alla fall en trevligare upplevelse, jag fick min eldstad 😀

Vi åkte som sagt var till Blå Eld i Tavelsjö, och hoppades att vi skulle hitta vad vi letade efter, men inte. Dom har mycket fina grejer men inte dom där betongplattorna jag skulle ha. Vi tog ett sista varv och då ser jag en stor, tjock, kruka, Åke säger nåt om att han såg den där då vi kom, men han trodde inte att den var intressant.

Vi kikar närmare på den, och ser att botten har släppt, det har väl stått vatten i den under vintern och den har frusit sönder. Åke ropar på Bosse, som äger stället (eller om det är hans fru som gör det) och frågar efter ett pris. Och jag kan säga så mycket, att priset var så bra att vi inte ens kunde pruta på det, tack så mycket, Bosse med fru, vi kommer garanterat att komma fler gånger 😀

Vidare upp till ett plantage, där Åke dealade med ägaren om hagtorns buskar, han köpte 20 stycken och fick hämta dom här i Umeå.

Så hemma igen planterade han häcken eller rättare sagt fyllde ut där det såg halvdåligt ut. Sen preppade vi eldstaden med grus och sand, lade lite fint runt botten och vips, en eldstad att koka kaffe på!

Lite kul också att en granne kom och gick förbi då vi tänt upp, hon stannade och sa att ni har nog missförstått det där, det ska vara blommor i krukan 😀 Jo, vi vet, svarade vi, men vi har det som grill/eldstad. Hon tyckte det såg mysigt ut, även vår andra granne som gick förbi och godkände projektet.

Sen plockades kaffepannan ut och det kokades kaffe, och ”Kul-Janne”, Ingegerd, Jan A och Kerstin kom hit för att dricka det med oss…och lite annat 🙂 En trevlig lördagskväll, med andra ord. Önskar er alla en fin söndag!