För inte så länge sedan gjorde miljöpartiets gruppledare ett utspel där han sågade idén om en fast förbindelse över Kvarken. Det är anmärkningsvärt eftersom det innebär en helomvändning. Umeå kommunfullmäktige har i bred enighet beslutet att arbeta för en bro. Då var bara det så kallade arbetarepartiet emot. Till det ska dessutom läggas att mp i dag sitter och styr Umeå tillsammans med Socialdemokraterna. Hur går det här ihop? Svaret måste bli att det inte gör det.

Miljöpartiet måste betecknas som ett i grunden civilisationskritiskt parti. Den strömning man bygger på är romantiken. Och då handlar det inte om Hollywoodfilmer utan den filosofi som kom fram som en reaktion på upplysningstidens förespråkande av utveckling av teknik och samhälle för att skapa så goda livsbetingelser som möjligt. Liberaler har stått för denna hållning alltsedan 1700 – talet.

Romantiken ogillade industrins framväxt och motarbetade exempelvis en sådan företeelse som järnvägsbyggen. Ironiskt med tanke på att mp idag säger sig vilja främja detta trafikslag framför alla andra.

Strömningen ifråga har funnits hela tiden i politiken, men har i allmänhet inte gjort några större avtryck. Men i debatten om kärnkraften på 70 – talet kom den upp till ytan. Det är inte för inte som mp har sitt ursprung i just striden om kärnkraften på 70 – talet.

Idag har mp försökt slipa bort de mest vildvuxna uttrycken för partiets grundläggande hållning. Men i det här fallet har det visat sig med all önskvärd tydlighet vad den innebär i praktiken.

Och det må ju så vara. Men med tanke på att partiet idag styr Umeå tillsammans med S, hamnar saken onekligen i ett annat läge. Inte minst av det skälet är det viktigt att partiet bekänner färg. Att bara hänvisa till att man är grön, räcker inte.

De gröna tycker att en färjeförbindelse räcker. Men även en sådan har sina risker. Den 28 september 1997 invigdes Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm. I den katastrofen tre år tidigare omkom flera hundra människor. Något att tänka på.