Nu när det börjar öppnas upp litet varstans, finns det kanske snart möjlighert att besöka våra baltiska grannar på andra sidan Östersjön. Vi ska då inte glömma att de under många år var stängda för oss. Den 16 juni 1940 invaderade den röde tsaren, alltså Stalin, Estland, Lettland och Lituen. Tre små fredliga länder som aldrig utgjort något hot mot vare sig Ryssland eller någon annan. Det skulle dröja överett halvsekel inna de blev fria igen. Vi ska inte glömma det. Eller det hot som Ryssland utgör även i dag.
Uppblossande hat
Demonstrationerna i spåren av polisvåld mot svarta i såväl USA som på andra håll, har sina obehagliga inslag. Exempelvis när statyer vandaliseras. Hur osympatiska en del personer som statyerna föreställer än var, är det ingen självutnämnd mobb som ska avgöra hur offentliga monument ska se ut.
Vad som är värre ändå, är att den antisemitism, som dessvärre alltid tycks ligga latent i samhällskroppen, återigen blossar upp likt ett elakartat virus när det blir krisläge. Det har både synts och hörts.
Den 16 juni 1940 nåddde tyskarna Verdun i Frankrike. Dagen innan hade Paris intagits. Frankrikes öde var därmed beseglat. Det skulle ta nästan fem år innan nazisterna dres ut igen.
Under den tiden dödades miljontals människor av tyskarna och deras hejdukar. Sex miljoner judar mördades kallblodigt. Något som Hitlers drägg med äkta tysk grundlighet nogsamt dokumenterade. Något som inte hindrade att det än i dag finns der som förnekar att förintelsen alls har ägt rum.
De konstiga är att de som nu uttrycker sin vrede över behandlingen av svarta och samtidigt skanderar antisemitiska slagord, inte begriper att det är just detta att ställa grupp mot grupp som utgör den verkliga faran.
Kommunistiska befängdheter
Under partiledardebatten i TV anklagade Sjöstedt Nyamko för att ha fått posten som partiledare genom näringslivets försorg.
Det här är givetvis befängt, men faktum är att Sjöstedt själv i alla händelser borde tala tyst om att vara sponsrad av synnerligen mörka krafter.
Så sent som några dagar innan Berlinmurens fall, hängde Sjöstedts parti envist fast vid Sovjetunionen och deras medlöpare i bland annat Östtyskland. Och i en nyligen publicerad bok visades att kommunisterna i Sverige drev oljebolag för att skaffa fram pengar till sina kumpaner i Östeuropa.
Det är väl inte troligt att Sjöstedt läser detta. Vi har visserligen mötts i EU – debatter, men han är knappast inne i det här flödet. Men om han skulle vara det, finner jag här anledning att säga: om du inte har något annat att komma med en sådant här, så ta och knip käft.
Den 12 juni 1937 avrättades den sovjetiske marskalken Michail Tuchatjevski under de utrensningar Stalin gjorde inom röda armén. Så går det om sådana som Sjöstedt och hans parti skulle nå makten. Ett mer sentida exempel på de misär och det förtryck som kommunismen alltid medför är Venezuela.
Patetiskt
Den 11 juni 1318 överrumplade Novgorderna Åbo och brände ner biskopsfästet Kustö.
Den gången kom attacken mot Finland frön öster. I dagsläget tror de tydligen att det ska komma en attack i form av biologisk krigförning från väst om de öppnar gränsen och låter svenskar korsa den.
Patetiskt så det förslår.
Förutfattade meningar
Så har då det efter 34 år nåtts ett slags slutpunkt i utredningen om mordet på Olof Palme. Om det är rätt eller fel slutsatser som dragits kommer säkert att diskuteras under lika lång tid eller äön längre framöver. Så den saken lämnar jag därhän.
Lika intressant är dock, anser jag, att fundera kring varför mordet skedde. När jag nåddes av nyheten den där vårvintermorgonen hade vi nyss stigit upp och såg fram emot en skön lördag. Och så hörde man då nyheten.
Jag minns att jag blev både bestört och häpen över att något sådant kunde hända. Att det tydligen var så enkelt att smyga fram till Palme på Sveavägen och sätta en kula i honom. Däremot blev jag inte direkt förvånad. För en som arbetade inom motståndarlägret (jag jobbade då åt folkpartiet som politisk sekreterare på lokal nivå) var Palmes politiska gestalt en som väckte synnerligen stormiga känslor, för att inte säga hat.
Jag tänkte då på hur jag vid ett tillfälle hört honom valtala i Döbelns park här i Umeå inför valet 1979, och hur jag omedvetet hade vridit tidningen jag höll i händerna till en något fuktig spiral under talets gång. Sådana känslor väckte Palmes agitation.
Den 10 juni 1967 erövrade Israel Golanhöjderna från Syrien. Därmed var sexdagarskriget slut. Palmes internationella engagemang kom också att involvera konflikterna i mellanöstern. Av det skälet spekulerades det hejvilt om att kurder och andra aktörer i regionen skulle ha med mordet att göra.
Av allt att döma fanns det dock aldrig någon substans i detta. Borde få oss alla att inse faran med förutfattade meningar.
Strategier
Läser i dag att Sverige blivit Europas ”mobboffer”. Är väl en del som tar chansen att ge uttryck för sin skadeglädje över att den moraliska stormakten uppvisar sådana höga dödstal i pandemins spår.
Men, men. Det finns fortfarande inget facit över vilket agerande som var bäst. Eller kanske snarare minst dåligt. Så de som nu, också internt, ”med berått mod” eldar på kritiken riskerar nog att bli litet stukade i slutändan. För så mycket är säkert att det kommer att ta lång tid, kanske åratal, innan någon verklig utvärdering kan slutföras.
Vill man vara riktigt elak (och det vill man ibland) kan man ställa frågan om det verkligen är KD: s och SD: s ledare som ska anklaga motståndarna för att lämna folk i sticket, när de själva inte ens klarade av att hålla ihop den egna familjen.
Hursomhelst, särskilt hårda i sina omdömen tycks dock finländarna vara. Är det en senkommen reaktion på att Sverige höll sig undan när vårt östra grannland anfölls av ryssarna? Något vi ju har fått höra då och då genom åren.
Den 9 juni 1944 inledde ryssarna ett stort anfall på karelska näset. Det var början till slutet för Finlands deltagande i kriget på tysk sida. De hade valt fel strategi, även om de nog inte tyckte sig ha så mycket att välja på när alliansen mellan Tyskland och Stalins Sovjet bröts tre år tidigare.
Till sist kom Finland undan utan att förlora sin frihet och självständighet. Men bitterheten gentemot Sverige fanns kvar under ytan. Man ska inte underskatta att sådant kan poppa upp även långt efteråt.
Beredskap
Den 8 juni 793 skedde den första dokumenterade attacken i England av vikingar. De anföll och plundrade klostret på ön Lindisfarne. En attack som ansågs omöjlig att genomföra. Efteråt skrev en av munkarna:
”I 350 år har vi och våra förfäder bott i detta underbara land. Men aldrig tidigare har ett sådant skräckvälde rått i Britannien som det vi nu utsätts för. Vi trodde inte att det var möjligt att göra en sådan sjöresa”.
Men det visade sig fullt möjligt. Beredskapen mot detta var obefintlig.
Något liknande kan kanske sägs om vår beredskap inför den nu pågående pandemin. Ebba Usch, Knaskristersson och Asetsson, bär också de ansvaret för den saken. Deras partier har ”med berått mod” prioriterat helt andra saker än beredskap, vare sig det har varit militär eller civil sådan. Minns att M på Reinfeldts tid ansåg att försvaret var ett ”särintresse” bland andra. Det enda parti som hade en annan linje på den tiden var Liberalerna.
Kärnkraftstrams
Den nuvarande partiledningen fortsätter med sin enkelspåriga (en del tycker enfaldiga) agiation om att det ska byggas nya kärnkraftverk, alternativ hålla liv i de gamla lådorna som blir alltmer olönsamma vartefter tiden går. Deta med hänvisnig till befarad elbrist.
Nu finns det förstås ingen sådan brist, nationellt sett. Det som brister är elnätet som inte klarar av att hålla effektnivåerna uppe i takt med att de föråldrade reaktoerna stängs ner.
Vad partiledningen inte verkar vilja (eller kanske kunna) inse att det här är precis de följder som kunde förutses när linjen att avveckla kärnkraften ”med förnuft” gick segrande ur folkomröstningen för 40 år sdedan. Inte för att den vann majoritet, men därför att en riksdagsmajoritet (S och FP) stod bakom den.
Kritiker internt (bland dem jag själv) och externt påpekade att det var svårt se hur en utbyggnad till det tredubbla, räknat i effekt, av kärnkraften skulle underlätta den avveckling man ju ändå sa sig vara för. I själva verket byggde man ju fast sig i en struktur som skulle bli mycket svår att avveckla.
Det har nu visat sig att så också mycket riktigt blev fallet. Om än inte så besvärlig som man trodde 1980. Ändå krävs det ändringar av elnätet som kan ta 10 – 15 år att genomföra.
Det är dock fullt möjligt, men den som däremot tror att någon utbyggd kärnkraft kan komma till stånd på ett sätt som skulle klara av de närmaste årens bekymmer, lurar man både sig själv och andra. Ingen vill investera i något sådant.
Det här betyder att L håller på att göra samma kärnkraftsmisstag som för 40 år sedan, om än med omvända förtecken. Den gången resulterade det hela i ett dundrande valnederlag i 1982 års val. Och siffrorna just nu ser ju än mindre trevliga ut. Släpp det här kärnkraftstramset!
Obehagligt mönster
Den 5 juni 1967 small det. Krig bröt ut mellan Israel och arabstaterna. På sex dagar krossade Israel de arabiska arméerna.
det var, utan att någon riktigt förstod det då,startskottet för att sympatin inom de traditionella vänstern skulle svänga. Israel hade dittills setts som, åtminstone nästan, ett socialistiskt land. Men efter 1967 började vänstern att ”hålla på” araberna i allmänhet och palestinerna i synnerhet. Kritiken mot Israel var högljudd, men när det gäller att ställa samma krav på rättvisa och demokrati i arabvärlden, var och är det ganska så tyst.
Mycket har hänt sedan dess, men mönstret har i det avseendet bestått, något som har framgått här och var i spåren av protesterna mot polisvåld riktat mot svarta i USA.
När digerdöden slog till 1300 – talet, fick judarna skulden för pandemin. Den här gången har vi inte hört något sådant – än.
Ändå, ha en bra och inkluderande nationaldag.
Beredskap
Det där med beredskap är svårt. Det skulle man kanske ha som devis på sina håll i samhällsapparaten. Det där med att beredskapen är god, ja det har ju visat sig kunna ifrågasättas mer än en gång.
Men, men. Inte ens när beredskapen är god, är det problemfritt. Som ett led i en research i arbetet med en bok om miljöpolitik, läste jag en biografi över Palme. Om någon nu minns honom.
När IB – affären exploderade 1973 var det många som i sin oskuldsfullhet chockades över att beredskapen innehöll den sortens element, alltså säkerhets – och underrättelsetjänst. Som dessutom samarbetade med andra västliga motsvarigheter. Också i USA. ”Men vi är ju neutrala”, som en riksdagsledamot (här ska för barmhärtighetens skull inte avslöjas vem) aninglöst uttryckte sin bestörtning. Så det är så sant som det är sagt. Beredskap kan vara en känslig historia.
Den 4 juni 1942 utnämndes Gustaf Mannerheim till marskalk av Finland. Då var landet i krig med Stalins Ryssland. Mot alla odds lyckades man, trots att kriget förlorades, bevara sin frihet och självständighet. Det hade nog inte gått om beredskapen nu inte ändå var god. Inte minst den mentala.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna