Dagen var inne. Den 30 december fördes den tidigare despoten och envåldshärskaren, ansvarig för tusentals människors död och flera brutala anfallskrig mot grannländerna till galgen. Han hade dragits fram ur en håla efter att ha flytt undan de styrkor som hade invaderat och gjort slut på hans diktatur.

Vilken lycka om detta hade varit nu idag och att det hade rört sig om Putin. Så är det nu inte. Året var 2006 och despoten var Saddam Hussein. Men Putin borde ändå inse att det har varit flera av hans föregångare som slutat på samma sätt. Hitler, Mussolini och Ceausescu är några exempel.

Det finns tillfällen när man önskat att man varit på plats och kunnat ingripa. I synnerhet när jag som nu blir rasande över de fega påhopp och hot som riktas mot både lärare och elever av folk som hakat upp sig på låten ”kränkta Lucia”.

Om jag hört eller på annat sätt upptäckt något sådant. Ja, då hade den eller de fått uppleva en mindre trevlig stund. Inte till följd av något våld. Vare detta oss fjärran. Men det finns annat. Mobbning, för det är ju vad det handlar om, måste man ingripa mot. Ordentligt.

Några gånger har det hänt. Ett sådant tillfälle var när en kompis och jag själv höll på med något när hans lillasyster kom hem från skolan, upplöst i tårar som man brukade säga förr. Det visade sig att en liten vidrig översittare och hans lika vidriga medbrottsling hade hindrat henne från att gå över vägen när hon skulle hem.

De var nämligen ”poliser” med varsitt leksaks set med koppel och mössa och hade till uppgift att se till att ingen kom ut på vägen. Hon hade fått gå en lång omväg genom skogen och var hela tiden rädd att de skulle följa efter henne.

Vi blev förstås rasande. Vi visste exakt vilka det var frågan om. En liten mallig en med struntviktiga föräldrar. Det var väl därför han var som han var. Men det var ingen ursäkt i våra ögon.

Sagt och gjort. Hon berättade var det hade hänt, och vi drog ut för att utkräva hämnd. Själva kunde vi nog vara tuffa mot småsyskon, men ve den utomstående som gjorde sig skyldig till något i den här stilen.

Vi träffade på dem precis när de var i färd med att hindra andra småungar från att korsa gatan. Jag glömmer aldrig hur den lilla mallgrodans ansiktsuttryck förändrades när min kompis grep tag i honom. Det lilla hånflinet försvann och han började gråta och gnällde att de inte hade gjort något. De var ju poliser.

De två ”polisernas” översitteri fick ett slut den dagen i en dypöl i skogen. Vi kunde föreställa oss hur de nämnda föräldrarna, för vilka ett dammkorn var ett misslyckande, skulle reagera på deras mallgroda till sons uppenbarelse när han kom hem.

Den 14 december 1939 uteslöts Sovjetunionen från Nationernas Förbund, FN: s föregångare, p g a att man anfallit Finland.

Det vore väl en idé att ta upp även nu? Att utesluta Ryssland ur FN. För det kan väl inte finns någon paragraf i FN – stadgan landet INTE har brutit mot?

Hörde idag att en av Åkessons underhuggare hade mage att stoppa sagostund i ett bibliotek. Sagorna skulle läsas av dragartister, något som tycks vara SD: s nya hatobjekt.

Tecknen är bara alltför tydliga. Det är krig i Europa och på olika ställen går nationalpopulister som Åkesson framåt. Italien har redan en regeringschef av det slaget och i Tyskland försökte man sig på att organisera en statskupp.

Vad blir nästa steg? Bokbränning? Det är nog inte långt borta. Man har utan att rodna sagt sig vilja rensa ut litteratur som man från fascistiskt håll finns misshaglig.

Det var ett ödesdigert misstag att ge Åkessons gäng vittring på makten och härligheten. Men det går att ändra på. S och M bör räcka varandra handen med hänvisning till det osäkra internationella läget. En ny regering med S, M, C, L, MP och KD bör bildas. V och SD är uteslutna. SD: s insiders kan skickas hem.

Den 13 december 1939 bildades en samlingsregering i Sverige. Då insåg man allvaret. Det borde vi göra nu också.

Just när det drar ihop sig till jul och det är så mycket som ska göras, slår en förkylning till. Näsdropparna är just nu oumbärliga.

Frågan är dock om inte politiken som helhet är i sämre skick än vad som är fallet med min enkla person just nu. Sviterna av valfebern tycks vara värre än långtids – covid. Åtminstone av valdebatten igår att döma.

Andefattig är väl bland det snällaste omdöme man kan avge. Inte tillstymmelse till besked om vad man vill göra. Än mindre hur det ska ske. Hur allergisk man än är mot påstående att det var bättre förr, kan det ändå sägas att man åtminstone på vissa håll var mer klarsynt förr än vad som framgick på söndagskvällen.

Om man får tro det som ändå sades, verkar det som om vi ska kompenseras för alla otrevligheter (elpris) som orsakats av det faktum att det faktiskt är krig. Ja, det är faktiskt KRIG i Europa.

De enda som inte kunde beslås med rosenröda eller himmelsblå löften avgivna under valrörelsen är faktiskt Liberalerna. Vilket inte hindrade den snart f d partiledaren Lööf från att hoppa kollagn Pehrson i mitten. Vad det nu skulle vara bra för.

Den 13 december 1939 tillträdde en samlingsregering i Sverige. Alla fick vara med utom kommunisterna som hyllade Stalins angrepp på Finland och uppmanade finnarna att ge upp.

Den gången förstod man vikten av samling. Även om nog ingen kunde föreställa sig det enorma blodbad som först skulle ta slut 1945.

Det är så gott som alltid lättare att börja krig än att avsluta dem. Just nu syns inga tecken på att eländet i Ukraina ska ta slut. Dessvärre syns inte heller några tecken på någon mer realistisk syn på samhällsproblemen från vare sig M, KD eller S. För att inte tala om V och SD.

Den 8 december 1987 ingick Sovjetunionen och USA ett nedrustningsavtal.
Men det var då, det.

De två dagarna, den 6 och 7 december, var vid ett tillfälle tiden för en historisk vändpunkt. Även om det kanske inte var alla som insåg det då.

Året var 1941. I juni hade Hitlertyskland anfallit Stalins Sovjetunion. Inget verkade kunna hejda tyskarna. Men den 6 december utanför Moskva hände det. Ryssarna stormade de tyska ställningarna och drev bort fienden. Men ändå stod ju tyskarna fortfarande djupt inne i landet, och var ju fortfarande framgångsrika på andra håll.

Den 7 december anföll japanerna Pearl Harbor. Några dagar senare förklarade Hitler USA krig. Han höll sitt löfte till sin allierade. Världskriget var därmed ett faktum.

Det skulle ta drygt tre år innan det fullt ut visade sig vilket misstag såväl Hitler som den japanska militärdiktaturen hade begått. Omvälvningarna i samband med kriget kan vi se än idag.

Får vi se något liknande när kriget i Ukraina är överståndet? Vilka datum ska man då uppmärksamma? Det vet vi förstås inte än. Men det vi kan vara ganska så säkra på är att efterverkningarna kommer att bli mycket stora.

Putin går av allt att döma från låghet till låghet. Nu ska även släktingar till påstådda ”förrädare” straffas. Även de som anses påverkade av ”influensers” ska sättas dit. Paranoian slår nya rekord. som alltid när det gäller tyranner.

Tyranner hör alltid det de själva vill höra. Putin är inte ny i det avseendet. Den 2 december 1939 uppmanade den av Stalin tillsatta och erkända finska ”regeringen” finländarna att ta emot ”befriarna”, alltså Röda armén.

Uppmaningen från denna ”regering” under kommunisten och den verklige förrädaren Otto Ville Kuusinen, fick inget gehör. Kuusinen hade fått Stalin att tro att de finska arbetarna skulle välkomna ryssarna och villigt låta en kommunistisk regim ta över landet.

Det blev inget av med det. När ryska trupper marscherade över Ladogas is med en musikkår i spetsen, som spelade internationalen, besköts de. Musikerna, liksom de övriga soldaterna, flydde. Som krigsbyte togs ett antal högklassiska musikinstrument och en massa gatuskyltar med rysk text, avsedda för Helsingfors.

Stalins dröm var att återupprätta hela det gamla tsarväldet, där Finland ingått fram till 1918. Det lyckades, som bekant, inte. Man kan nog utgå ifrån att Putin när något slags dröm av samma slag. Som alltid blir tyranners dröm andra människors mardröm.

Så kom den då. Den första stora opinionsmätningen efter valet. Regeringspartierna rosar inte direkt marknaden. Inte heller centern eller Åkessons gäng. De enda som kan öppna adventskalendern idag och känna sig nöjda, torde vara Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar.

För mittenpartierna, C och L, går det alltså fortsatt mycket tungt. Det verkar inte spela någon roll om partierna sitter i regeringen eller inte. Det känns sannerligen mycket länge sedan när det första gången sedan 30 – talet blev maktskifte 1976.

Centern var då det överlägset största partiet på den vinnande sidan med 86 mandat. Mittenpartierna hade 125 mandat tillsammans. I årets val lyckades man skrapa ihop 40. Bara ett (!) mandat mer än enbart Folkpartiet (som det hette då) erövrade 1976.

Väljarna brukar i allmänhet gilla den politik som präglas av kompromisser i – just det – mitten. Men det verkar inte som om de ser hur det kan gå om det inte finns någon plattform i mitten att arbeta utifrån. Se där en uppgift för partistrategerna att jobba med.