Idag ska Putin den förskräcklige tydligen genomföra något slags ceremoni för att införliva de ”befriade” områden han tror sig ha erövrat från Ukraina.

På sitt sätt är tsar Putin värre än sina föregångare. De hycklade åtminstone inte om sina erövringar.

Den 30 september 1999 inledde Ryssland det andra kriget i Tjetjenien. Inte heller detta söndertrasade stackars territorium kan anses vara en del av Ryssland. Omvärlden måste, om så med våld, få ryssarna att förstå att den här sortens imperiebyggande tillhör det förflutna.

Den 29 september 1708 besegrade ryssarna svenskarna i slaget vid Lesna. Nedgången för de tidigare så starka svenska vapnen hade börjat. Och värre skulle det bli. Det kostar på att vara i krig med flera länder i omgivningen. Stormaktstiden skulle snart vara förbi.

Konstigt. Hur kan det komma sig att jag tänker på Putin när jag konstaterar detta?

Liberalernas tidigare partiledare Jan Björklund yttrade på sin tid att det bara var två problem med rysk gas. Att den var gas och att den var rysk. Han och partiet var också kritiska till den blåögda syn på försvaret som då omfattade alla andra partier, från höger till vänster.

Ändå var det nog få, om ens någon, som kunde föreställa sig hur utvecklingen skulle ta oss dit vi är idag. Gasen visade sig vara ett gigantiskt problem. Både när den flödar och när den inte gör det. Krigshandlingar, för det måste man nog se dem som, närmar sig obevekligen våra egna gränser samtidigt som tröskeln för att använda kärnvapen verkar ha sänkts ordentligt.

Borde då inte alla de här hoten och larmsignalerna fått de ledande(?) politikerna i vårt land att verkligen reagera? Jo, sannerligen. Har så skett? Nej, inte alls. Kristersson går på med en smal regering som till råga på allt ska få stöd av en av Putins allierade i svensk politik. Jo, för så är det. Åkessons gäng har inte bara svårt att välja mellan Biden och Putin. De har i själva verket valt Putin.

Socialdemokraterna är inte mycket bättre. Visst, man har reagerat med att höja beredskapen, men är hela tiden noga med att det inte finns några hot mot Sverige.

Jaså?

Hur kan man vara så säker på det? Vem som än ligger bakom sprängningen av gasledningen, kommer ryssarna att utnyttja det för att flytta fram sina militära positioner i Östersjöområdet. Putin må vara fullt upptagen i Ukraina, men den ryska flottan är fortfarande tillgänglig.

Den 27 september 1940 ingick Nazityskland, det fascistiska Italien och det minst lika obehagliga Japan en tremaktspakt. Kriget, som dittills hade förts i Europa och i någon mån i Afrika, utvecklades till ett världskrig.

I Sverige hade vi då en samlingsregering där alla ingick utom kommunisterna. Är det någon gång som vi borde haft en samlingsregering sedan dess, så är det nu. Men partierna verkar idag inte ens vara kapabla att samla sig själva.

I samband med årets val har det uppmärksammats att Västerbotten har förlorat ett Riksdagsmandat. Detta av rent demografiska orsaker. Därmed har storstadsområdena blivit än mer dominerande när det gäller den lagstiftande församlingen.

Isak Frohm, Norsjö, socialdemokratisk ledamot i Riksdagen, sa nyligen i ett nyhetsinslag apropå den saken, att det var svårt att driva igenom bygget av Norrbotniabanan, eftersom länen här i norr har tappat i inflytande.

Det var inte utan att man baxnade när man hörde detta. För hur agerande Frohms parti när frågan om att bygga ut järnvägen längs Norrlandskusten var aktuell på 90 – talet? Intresset var i stort sett obefintligt.

Jag var verksam som ledarskribent på Norran på den tiden, och när vi började skriva om detta, möttes vi av rent hån från inte minst dåvarande kommunalrådet Lorentz Andersson. Han skröt rentav om hur det hade gått till när persontrafiken in till Skellefteå via stambanan lades ner.

När så projekt Botniabanan aktualiserades lät det likadant från Skellefteås socialdemokrater. Ändå tills det stod klart att utbyggnaden skulle stanna i Umeå. Då blev det annat ljud i skällan.

Sedan ska det i rättvisans namn påpekas att intresset från högerhåll var lika obefintligt. När jag vid ett tillfälle föreslog att tidningarna längs kusten en dag skulle ha en gemensam ledare med kravet att järnvägen skulle byggas, avvisade de två högertidningarna Västernorrlands Allehanda och Norrbottens-Kuriren tanken.

Länge, alltför länge, har Socialdemokraterna satt sin prägel på de norra delarna av vårt land. Detta med Västerbotten som undantag tills ett skifte skedde 1979. Väljarna intalades att den stora och starka staten, givetvis ständigt med S vid regeringsmakten, skulle tillföra dem välfärd och välstånd. Vi kan se hur den positionen håller på att urholkas i takt med att det går upp för allmänheten att det inte är staten utan invånarna själva och de företag de verkar inom som ger resurser till den välfärd det i stort sett råder enighet om att vi vill ha.

Läser i dagens VK ett inlägg av Per Salander, en av de mer eviga representanterna för det som brukade betecknas som det röda universitetet. Men det blir numera mest ett eko från förr.

Det som tas upp i inlägget handlar om Sveriges NATO – medlemskap. Salander motsätter sig detta med emfas och ondgör sig över, som det hävdas, det ”kuppartade” sätt på vilket ansökan kom till.

Att det hela gick snabbt, är dock inte samma sak som att det skulle ha skett i något slags lönndom. I själva verket har vi sedan länge varit en del av försvaret av västvärlden, även om framförallt S inte velat vidgå det. Det som hände under den tiden skulle kanske kunna beskrivas som något i det halvt fördolda. Men inte det som sker nu.

Det som hänt är att förhållandena här i Europa och i världen i stort har förändrats på ett synnerligen radikalt sätt i och med Putins anfall på Ukraina. Inser man inte det, ja då måste det nog betecknas som att man lever i dårarnas paradis.

den 26 september 1758 besegrade preussarna svenskarna i slaget vid Tarnow. De styrande i Sverige på den tiden ville inte inser att stormaktstiden slutgiltigt var förbi. Och så gick det som det gick.

Tyskland deklarerar just nu att man avser att ta ett betydligt större ansvar för försvaret av Europa inom ramen för NATO. Bakgrunden är givetvis den ryska aggressionen och hoten inte bara mot Ukraina utan mot västvärlden överhuvudtaget.

För inte så länge sedan skulle tal om tysk upprustning framkalla skrämselhicka i både Paris och London. Plus ett antal andra platser också. Historien är dessvärre full med exempel på vad tysk upprustning har inneburit.

Den 23 september 1870 inledde tyskarna belägringen av Paris under fransk – tyska kriget. Fransmännen fick stryk och fick bland annat avträda Alsace och Lorraine. Eller Elsass och Lothringen som regionerna benämns på tyska.

Några år innan denna händelse hade Preussen besegrat Österrike i ett slags intern tysk uppgörelse, och redan 1864 hade man i ett krig med Danmark lagt rabarber på delar av Sönderjylland.

Tyskland enades, men inte som en liberal demokrati som den som kom att växa fram hos oss men också i Frankrike och Storbritannien. Demokratin skulle egentligen först befästas efter krigsslutet 1945.

Idag är det väl ingen som betvivlar stabiliteten i den tyska demokratin, så då torde den nu deklarerade viljan att stärka NATO vara välkommen. För just nu finns ingen annan väg än att göra allt för att hjälpa Ukraina att kasta ut ryssarna ur landet. Det ligger i vårt eget intresse att göra det.

Regimen i Iran befinner sig just nu i krig med den egna befolkningen. I synnerhet den kvinnliga delen. Att tvinga kvinnor till att ha tygstycken på skallen bara för att de iranska männen tydligen inte kan behärska sig när de ser kvinnors huvuden, säger en del om dessa skråpukars synsätt.

Den 22 september1980 anföll Irak Iran. Saddam Hussein trodde tydligen att det skulle bli en enkel sak att slå iranierna, försvagade som de var efter Khomeinis maktövertagande.

Han misstog sig. Ungefär som Putin i Ukraina. Kriget orsakade ett enormt lidande, mest i Iran. Det är troligt att regimen hade fallit för länge sedan om det inte hade varit för detta krig. Folk slöt upp bakom härskarna som fick möjlighet att konsolidera sin makt.

Så har alltså Storbritannien en ny kung. Charles III. Han är dock inte den förste på de brittiska öarna med just det kunganamnet. En viss Charles Edward Louis John Casimir Sylvester Severino Maria Stuart, som gått till historien som Bonnie Prince Charlie, gjorde 1744 anspråk på Skottlands tron. Landet befann sig då i unionen med England sedan 1707.

Han var dock inte lyckosam i sitt försök. Den 21 september 1745 segrade visserligen hans trupper över engelsmännen i slaget vid Prestonpans. Men redan i april året därpå åkte han på storstryk i slaget vid Culloden, det sista slag som stod på brittisk mark.

Efter att ha varit på flykt i Skottland i fem månader, smugglades han ut till Frankrike, förklädd till tjänsteflicka. Inte så kungligt, kan tyckas. Sedermera återvände han till Rom, där han var född. 1787 gick han bort och var vid det laget gravt alkoholiserad.

Man kan förundra sig över när man tar del av detta och andra historiska skeenden varför folk genom tiderna försökt bli kung. De slut de fick var sannerligen inget eftersträvansvärt i alltför många fall.

Den 20 september besegrade svenska trupper polackerna i slaget vid Nowy Dwor. Karl X Gustaf var relativt ny som svensk kung, Hans kusin Kristina, hade abdikerat året innan och han hade utsetts till hennes efterträdare.

Han visade sig vara en verklig krigarkung. I själva verket gjorde han inte mycket annat. När han fem år senare gick ur tiden, hade Sverige blivit Nordens verkliga stormakt.

Sverige? Ja, så där verkligt svenskt var ju inte riket. Här talades det finska, tyska och danska. Någon verklig svensk identitet fanns inte. Folk såg sig mer som hemmahörande i det landskap de råkade bo i. Själv lärde sig heller aldrig kungen tala svenska. Uppvuxen i Tyskland som han ju var. Så riket var synnerligen mångkulturellt. Blekinge, som nu blivit en del av riket, hade en helt egen identitet. Något att tänka på för alla som verkar tro på att blekingen och nykomlingen Åkesson är bärare av något slags svenskhet.

Idag begravs så det som av många beskrivs som den sista gudomliga monarken. Nu är de väl tveksamt om någon anno 1952 när Elisabet II tillträdde, verkligen på allvar trodde att hon fått sin makt till följd av någon gudomlig vilja, men hur det än är med den saken. Nog hängde hon med ett tag.

När hon föddes 1926 var Storbritannien fortfarande en världsmakt, trots de påfrestningar som första världskriget medfört. Imperiet omfattande en fjärdedel av världens landyta. När hon blev drottning var USA den nya världsmakten och britterna var i praktiken bankrutta. Snart nog avvecklades också kolonialväldet.

I spåren av detta blev det åtskilliga oroligheter. Inte minst i Afrika. Den 18 september 1961 omkom Dag Hammarskjöld i en flygkrasch i dåvarande Nordrhodesia. En av britternas många besittningar. Hammarskjöld var där för att försöka medla i det inbördeskrig som brutit ut i Kongo, en tidigare belgisk besittning. Ett av de värsta exemplen på hur kolonialmakten förtryckte befolkningen.

Kongo var faktiskt rentav en personlig egendom. Det jättelika området ägdes av Belgiens kung, Elisabets Kollega. Med tanke på det som hände i Kongo under den perioden är det inget gudomligt man tänker på, utan snarare den där figuren en trappa ner.