Den 24 mars 1976 tog Jorge Videla makten i Argentina genom en militärkupp. Regimen skulle gå till historien som en av de värre av det slaget, vilket inte vill säga så litet. Men, en del kanske skulle säga att ”det funkade”. Att bli av med verkliga eller inbillade motståndare genom att dumpa dem i havet från helikoptrar, kan te sig nog så effektivt.

Hur den än var med den saken, sedan år av misskötsel av i stort sett det mesta i landet hotade regimens existens, försökte man sig 1982 på en utrikes äventyr. Ett ofta nog använt knep av diktaturer. Man anföll och ockuperade Falklandsöarna, som var – och är – brittiskt territorium.

Det funkade dock inte. Thatcher var av ett helt annat virke än Videla tydligen trodde. En flottstyrka återtog öarna efter ett kort krig. Regimen föll, men för Thatchers del blev det en nytändning. Segern över Argentina stärkte hennes position och hon skulle sitta kvar vid makten åtta år efter det.

Så, kanske kunde Thatcher säga till sig själv på 10 Downing Street, när det hela var över: Det funkade!

Det är precis 90 år sedan. Det var den 23 mars 1933. Den tyska Riksdagen beslöt att ge Hitler diktatoriska befogenheter. Och nazistledaren var inte sen att utnyttja dem.

Misstaget skulle i förlängningen kosta uppemot 50 miljoner människor livet Särskilt illa gick det för Europas judar och romer.

Ett antal fåkunniga i vårt land skulle sluta upp bakom mördarregimen. Några få avancerade i mördarbanden. En av dem skulle grunda det parti som blekingen Åkesson leder.

Hitlers ambitioner var lika destruktiva som omfattande. Europa karta skulle helt ritas om och tyskar skulle befolka stora delar av Ryssland efter det att befolkningen mördats eller fördrivits.

Enligt uppgift hotar nu Åkesson med att ställa till med regeringskris om han inte får igenom att bilarna här ska tankas med bensin eller diesel och inget annat.

Ambitionerna är kanske futtigare än hans föregångares, men inte mindre destruktiva för det.

Hörde på radio i morse att norrmän flyttar till Sverige för att få leva med den partner de valt när denne kommer från länder utanför EES – samarbetet. Något som Norge tydligen gör vad de kan för att hindra. Men i Sverige går det bra.

Vem sa att norrmän är korkade? Inte just dessa personer i alla fall. Norges förlust blir vår vinst.

Den 22 mars 1310 slöts fred mellan Sverige och – just det – Norge i Oslo. Förnuftet fick råda. Åtminstone just då. Men förnuft är många gånger en bristvara. Något som det officiella Norge här ger prov på.

Läser att Åkesson hade den dåliga smaken att besöka länet och Lycksele i helgen. Hans gäng höll tydligen en ”Norrlandskonferens”. Det enda som hans gäng säger sig vilja göra för vår landsända är tydligen att sänka bränslepriserna.

Det lär nog inte bli något av det, vilket förstås är bra med tanke på både världsläget och klimatet. Visst, vi har långa avstånd här uppe, men det går inte att förlita sig på en ändlig resurs som oljan. Även om man bortser från följderna för miljön.

Miljön har SD aldrig brytt sig om. Det enda svar som ges när det gäller dessa ting är kärnkraft. Några klimatflyktingar säger sig Åkesson inte har sett. Något som tyder på att somliga behöver nya glasögon.

Man frågar sig när allmänheten ska få upp ögonen på vilken stor bluff Åkessons parti egentligen är. Man var emot både EU och NATO. Men det gäller tydligen inte längre. Partiet bara glider undan och tar genvägar förbi de målkonflikter som politiken är till för att hantera.

Den 21 mars 1918 inledde tyskarna en storoffensiv vid Somme. Det ledde till några kilometers avancemang och ett antal tusen döda, inget annat. Ett halvår senare gav man upp.

Kriget och kanske framförallt hur freden hanterades skulle bana väg för Hitlers gäng. Och flera av nazistledarens proselyter här i Sverige skulle sedermera grunda partiet Åkesson leder.

Man vill bara utbrista och travestera en gammal slagdänga: ”Gå och göm dig Åkesson bråk! Ta ditt sura gäng och åk!”

Den 20 mars 2003 beslöt sig dåvarande presidenten i USA, G W Bush, att invadera Irak. Attackerna på World Trade Center inte fullt två år tidigare, fanns i färskt minne. Bush var övertygad om att Saddam Hussein samarbetade med Usama Bin Laden och att den irakiske diktatorn hade massförstörelsevapen.

Kemiska vapen hade regimen, men inte kärnvapen. Saddam störtades, men någon demokrati blev det inte. Istället kom Bush att bereda vägen för Iran. Något han nog knappast avsåg att göra.

Ibland är det bra om man tänker efter före som Tage Danielsson skaldade i en dikt.

Så länge jag kan minnas har djur och natur varit ett stort intresse för min del. Minns hur jag läste om djur som till följd av människans framfart har utrotats. Dronten, en jätteduva som förr fanns på Madagaskar, försvann för alltid redan på 1600 – talet.

Samma öde rönte Elefantfågeln, en förebild för de arabiska sagorna om fågeln Rock, Moafåglarna på Nya Zeeland, Vandringsduvan i Nordamerika. En gång världens kanske vanligaste fågel.

Sorg och raseri var väl de känslor som läsandet väckte. Och inte blev det bättre när jag förstod att vargen hade försvunnit från den svenska faunan. När intresset så småningom ledde till mitt politiska engagemang motionerade jag vid flera tillfällen om att återinplantera arten. Det bästa man kan säga om de svar jag fick var att de var intetsägande. Visst var det väl hemskt att utrota en djurart, men…

Men vadå!!?? Skulle det liberala partiet leva upp till den miljöpolitik man hade i programmet, var det bara att säga ja. Tyckte jag. Men fegheten satt i det fallet i högsätet när Landsmötet behandlade motionen.

Så småningom återkom ändå vargen till Sverige. Dock inte genom någon av mig föreslagen åtgärd. Men varghatet gör sig även fortsättningsvis gällande. Det fick jag erfara när jag valde att kommentera det tragiska i att skjuta en varg som visat sig i närheten av Lugnets skidanläggning i Dalarna. Vargen, så viktig för att ekosystemet i svensk natur ska hållas i balans jämförs med råttor och insekter. Och det av folk som jag ändå väntade mig något bättre av än så.

Det raseri som jag från tid till annan känner över dessa formidabla dumheter är lika glödande idag som i yngre dagar. Kampen för en i alla bemärkelser bättre miljö för både människor och djur, den fortsätter.

Sveriges ansökan om medlemskap i NATO lämnar inte den traditionella vänstern någon ro. Man gör vad man kan för att misstänkliggöra agerandet och kräva att ansökan dras tillbaka. Ett exempel på det är inlägget i VK 16/4.

Tidigare kunde man kanske se på agitationen från det hållet med ett överseende leende och något medlidande. Det är förstås smärtsamt för de nämnda att deras illusioner så helt gått kras. Likt en porslinsvas påkörd av ett tåg.

Men så icke idag. Det är ingen överdrift att säga att deras agerande är direkt farligt för vår säkerhet. Alltså precis raka motsatsen till den fred de själva säger sig vilja uppnå.

Sanningen är ju den att den av somliga så omhuldade alliansfriheten var en dimridå. Sverige var intimt involverat i samarbete med NATO: s starkaste makt, USA. Erlander var på sin tid övertygad om att ett nytt världskrig var hotande nära och att Sverige aldrig skulle kunna klara sig ensamt.

Allt hölls dock hemligt. Inte ens utrikesministern kände till allt. Erlander jobbade direkt mot USA med egna förtrogna som skickades till USA för att säkerställa samarbetet. Något som fortsatte under Palmes tid, alla tal om Vietnam till trots.

Sverige var ett extremt militariserat land. Snart sagt alla delar av samhället hade sina uppgifter inom totalförsvaret. Statliga verk som Vattenfall och Televerket, men också storföretag som ASEA.

Det är ett utbrett missförstånd att ett medlemskap skulle innebära att svenska soldater ska ut och slåss någon annanstans om ett NATO – land angrips. De enda som har någon kapacitet av det slaget är USA och i någon mån Storbritannien och Frankrike. Men vi förväntas att kunna försvara oss själva och samverka med andra stater som Finland. Om det ter sig dyrt att vara med i NATO är det inget emot vad det skulle kosta om vi skulle stå utanför.

Neutralitet är ingen garanti för vare sig fred eller oberoende. Den 16 mars 1935 deklarerade naziregimen i Tyskland att man tänkte rusta upp fast det stod i strid med Versaillesfördraget. Drygt fem år senare var alla neutrala länder i Västeuropa utom Sverige ockuperade av Hitlers trupper.

Vi kom den gången undan med blotta förskräckelsen. Det kan vi inte utgå ifrån att vi alltid kommer att göra.

Inflationen fortsätter att sätta sin prägel på ekonomin. Finansministern har fallit för trycket och sitter och diskuterar med livsmedelshandlare. Som om det skulle hjälpa.

Så hur gör vi då? Ett sätt, ett mycket bra sådant, är att vi så här 20 år efter folkomröstningen om euron som valuta även i Sverige, säger att den är överspelad. Sverige bör delta i EMU, den ekonomiska och monetära unionen, fullt ut.

För det är ju som så att för varje gång det gungar till i världsekonomin, tappar den svenska kronan i värde. Något som givetvis driver på prisutvecklingen.

Den som tycker att det är en god sak, räck upp handen!

Den 14 mars 1808 förklarade Danmark Sverige krig. Det var sista (?) gången. Det ska vi väl åtminstone hoppas. Nu när båda länderna är med i NATO. Åtminstone i praktiken.

Danmarks skäl för agerandet var att man ville försöka ta tillbaka det gamla Östdanmark, Skåne, Blekinge och Halland. Regioner som vid det laget tillhört Sverige i 150 år.

Det gick inget vidare. Egentligen inte för vare sig Sverige eller Danmark. Ett år senare förlorade vi Finland till ryssen. Men frågan är väl ändå om inte danskarna drog det kortaste strået. 1814 fick man ge upp hela Norge som fick ingå i en union med Sverige. Skånelandskapen förblev svenska.

Att förklara krig har sina risker.

Den 12 mars 1940 slöts fred i Moskva. Finland fick ge upp Karelska näset. Kriget hade kostat ryssarna inemot 100 000 döda soldater. Något som knappast bekymrade Stalin. Han ar upptagen av att försöka utvidga det gamla tsarväldet till de tidigare gränserna.

Det lyckades nästan, men Finland lyckades han inte med. Hans (o)värdige efterträdare Putin försöker sig nu på något liknande. Men 2023 är inte 1940.