Följderna av stormen Mats (det hörs ju på namnet hur kraftfull den var) gör sig påminda, särskilt i Västerbottensfjällen. Tänker på detta när man hör om att de kvinnor som nu evakueras från IS sista fäste när det nu har stormats, fortfarande betygar sin trohet till IS samtidigt som allt som de har drabbats av är USA: s och Israels fel.

Reportern verkar rentav förbluffad. Hur kan kvinnor som råkat ut för dubbelt förtryck uttrycka sig på det viset? Svaret är nog i grunden ganska enkelt: hjärntvätt och propaganda. Man bör ha i minnet att tyskarna inte bara in i det sista var lojala mot Hitlers regim utan också efter kriget, med alla nedslående fakta tillgängliga, ändå sa sig vara nazister.

Det krävdes en lång process innan det mönstret kunde brytas. En process som fortfarande pågår och som av allt att döma måste fortsätta att göra det.

Hat som piskas upp mellan olika grupper och folk måste anses vara det mest destruktiva mänskligheten känner. Just den 28 februari 1710 besegrade Sverige Danmark i slaget vi Helsingborg. Det var ett av de sista försöken från dansk sida att återta Skånelandskapen. Något som misslyckades.

Något man däremot ”lyckats” med var att piska upp ett hat mellan svenskar och danskar. Ett hat som skulle ta lång tid att bli av med, också efter det att vi till sist slutade kriga inbördes ungefär ett århundrade efter bataljen vid Helsingborg.

Men det lyckades ändå till sist. Något som vi bör ta till oss i dag när motsvarande mönster från tidigare år här i Norden kan ses litet varstans. .

Debatten om de så kallade ”IS – krigarna”, och då menar man inte hockeyspelare, går vidare. De flesta inläggen går ut på att de under inga omständigheter borde få komma hit igen, oavsett om de nu är svenska medborgare eller inte. De borde fråntas sitt medborgarskap, hävdar en del. De ”glömmer” då att det inte finns någon sådan möjlighet i svensk lag. Vi kan omöjligen hindra svenska medborgare från att resa in i landet.

Lagen kan ändras, hävdas det då, och det kan den. Men då detta är en grundlag, går det inte så fort. Sådant här är aldrig heller bra att göra i affekt. I alla händelser kan sådant inte ske retroaktivt, så de som det nu talas om, berörs hur som helst inte av en sådan eventuell ändring.

Det vore givetvis bra om de dömdes för de brott de har begått på plats, men om det nu inte går är det vår skyldighet att lösa den uppgiften.

I dag, den 27 februari 1940, anlände de första svenska frivilliga fronten under finska vinterkriget. Säkert hade de som valde att ta det steget olika skäl till det. Övertygelse om vikten av att stå emot den röda faran från öster var säkert vanlig. andra lockades av äventyret eller så hade kanske skäl att bryta upp från en tillvaro hemmavid som de var missnöjda med.

Precis som svaren på dessa frågor var skiftande då, är de säkert det nu också bland de som nu i spåren av IS nederlag vill och måste åka därifrån. En del av dem är svenska medborgare. Kanske födda här. Det är, som sagt, vår skyldighet att utröna om de har begått brott och lagföra dem om så visar sig vara fallet. Vi varken kan eller borde pådyvla andra (läs: kurderna) den uppgiften.

I dag är det ett datum att minnas. Det var en händelse som var en vändpunkt i Nordens och Europas historia, och som fick efterverkningar som gäller än i dag.

Den 26 februari 1658 slöt Danmark och Sverige fred i Roskilde. I och med det förlorade Danmark, för alltid skulle det visa sig, inemot 40 procent av sitt territorium. Skåne, Blekinge och Halland blev svenska besittningar.

Maktbalansen i Norden hade därmed på ett avgörande sätt tippat över till svensk favör. Den svenska stormakten skulle så småningom gå i putten, men det tidigare Östdanmark förblev svenskt.

Sverige som nation har givetvis haft stor glädje av att ha dessa landskap inom våra gränser. En baksida är att vi i motsatt fall hade sluppit blekingen Åkesson, men man kan ju inte få allt.

Faktum är att denna historiska omständighet är ett av få exempel på att ett land har lyckats med att införliva ett ockuperat område och göra det till en del av det egna landet. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen.

Ingen ska tro att det var en enkel process, tvärtom. Förutom att danskarna gjorde flera försök att återta det som gått förlorat, hade svenskarna dessutom att hantera uppror i form av snapphanekrigen där folk i områdets norra delar reste sig mot svenskarna med vapen i hand.

Upproren slogs ner med en grymhet som inte står det som nu pågår i exempelvis Syrien efter. Ett exempel på det var att tillfångatagna upprorsmän spetsades, det vill sägs fick en spetsig stör inkörd längs ryggraden och ut genom nacken, för att sedan få hänga där tills de dog.

Samtidigt ägnade man sig åt en intensiv försvenskning, inte minst genom kyrkan, och en omfattande propaganda. Processen innehöll både piska och morot.

Det finns alla skäl att tänka på detta i dag när debatten om den så kallade ”IS – svenskarna” är intensiv och när det som ett slags självklarhet sägs att det är väl bara är att låta dem stanna där. Precis som om vi inte har ett ansvar för våra egna medborgare, alldeles oavsett vad de har gjort sig skyldiga till.

På 1600 – talet tvekade man inte inför uppgiften att göra skåningar, blekingar och hallänningar till svenskar. Man kan tycka vad man vill om det, men det gjorde man likväl. Varför skulle det vara så att vi inte skulle vara kapabla att hantera de problem vi ser i dag?

Med bilen på besiktning i dag och sedan själv hos tandläkaren för motsvarande procedur. Godkänt i båda fallen, om än med skavanker. Lyckades också krycka mig fram mellan islagren, som trots tövädret fortfarande täcker en hel del ytor, utan att några olyckor hände. Man får vara nöjd med det lilla ibland.

Det var nog bistrare för de svenska finlandsfrivilliga som nådde Purnu just den 25 februari 1940.Under stridsropet Finlands sak är vår, drog ett antal svenskar ut för att hjälpa finnarna mot ryssen. Det gick som bekant så där, men svenskarna utmärkte sig faktiskt under striderna och Finland lyckades bevara sin frihet och självständighet. Också i det fallet fick man vara nöjd med det som blev

Nya norska framgångar i skidspåren, men tack och lov också en svensk triumf. Tänker på att det i dag, den 24 februari 1388, besegrades Albrecht av Mecklenburg av Margaretas trupper. Något som banade väg för Kalmarunionen, där de tre nordiska länderna skulle utgöra ett rike. Finland tillhörde Sverige på den tiden.

Tänk om det hade bestått. Då hade nog alla andra länder kunnat känna sig ordentligt slagna i åtminstone några vinteridrottsliga sammanhang.

Soligt men kallt. Svårt att få ner den sporrförsedda kryckan i den hårdfrusna isskorpan på väg ut till garaget. Men ut kom jag och in också efter att ha inhandlat förnödenheter för kommande helg. Vi har väl inte bunkrat för ett nödläge, men nästan i alla fall. Man får ta det som ett träningspass i den svåra konsten att lära både sig själv och höften att gå ordentligt.

Motsvarande pass genomfördes igår när bilen skulle på service. Kändes som om man själv var i ungefär samma skick som bilen visade sig vara. Den blir ju inte heller yngre, men i motsats till mänskliga vävnader, läker inte bilar. Däremot kan de både läcka och glappa, så det blev åtgärdat. Det blir till att sträva vidare för oss båda två.

Det var i dag, den 21 februari 1990 som yngsta dottern bestämde sig för att komma till världen. Grattis Kristin. Åren går, men det känns ändå inte som om det var så längesedan.

Det var också den 21 februari 1808 som ryssarna anföll Sverige, eller rättare sagt Finland som då var en del av det svenska riket. Den historien slutade med att den nordiska kartan riktades om helt.

Mycket är det som tycks komma från öster. Såg i går på programmet om de första svenskarna som invandrade i spåren av den retirerande inlandsisen. De fick uppleva hur en annan folkgrupp kom in från öster med andra vapen och redskap. Senare skulle de båda grupperna få sällskap av en tredje våg som förde med sig både jordbruk och boskapsskötsel.

Undrar just vad Åkesson hade tänkt om detta om han levt på den tiden. Han hade nog inte gillat att se sig själv i spegeln, De som kom först var för all del blåögda men mörkhyade.

Turerna i Ungern går vidare. Nu är det tydligen EU som hotar landets säkerhet. Det håller på att vara litet svårt att överhuvudtaget ta landets ledning på allvar. Om det nu skulle vara så som man säger, ja, då är det ju bara att lämna. Kan visserligen bli en aning krångligt, det visar exemplet Storbritannien, men likafullt.

Enligt landets vice premiärminister är den svenska ministern Annika Strandhäll en sjuk person som går emot guds vilja när hon kritiserar Ungerns politik för att förmå kvinnor att föda fler barn. Det är tydligen det som herren vill att kvinnor ska göra.

Om det nu är det som det hänger på, borde det väl inte behövas några skattelättnader till flerbarnfamiljer. Det verkar dock som om herren är mer på svensk än ungersk sida med tanke på att födelsetalet här ligger på 1,85 medan det i Ungern ligger på 1,53. Allt enligt Eurostat.

Sanningen är förstås den att samma bekymmer som vi ha i hela Europa, med sjunkande födelsetal och en snabbt åldrande befolkning, inte kan hjälpas upp av någon invandring i Ungerns fall. Vem vill väl dit? Ett land med ett för de flesta helt obegripligt språk och en politisk ledning som ser fiender där inga finns.

Läser i dagens tidning en av de vanliga debattartiklarna om hur hemskt Israel beter sig och att Sverige och EU borde sätta ner foten (i det getingboet) och införa sanktioner mot Israel.

Det är inte utan att man blir aningen trött på detta eviga och i allra högsta grad ensidiga tjatande och gnatande på just detta land. Inte så att det inte skulle finnas fog för kritik. Det gäller nog alla länder i något sammanhang. Men det som är tröttsamt är att Israel regelmässigt mäts med en annan måttstock än andra.

I den här nämnda artikeln nämns inget alls om arabernas agerande och hur det gav upphov till dagens situation. Araberna accepterade aldrig FN: s beslut 1947 utan invaderade raskt den nyfödda judiska staten. Någon som helst tanke på att låta en palestinsk stat grundas i enlighet med FN: s beslut, hade man aldrig. Istället ville Egypten, Irak, Syrien och Jordanien själva lägga rabarber på området. Mycket riktigt ockuperade Egypten Gaza, Syrien Golanhöjderna och Jordanien Västbanken efter vapenstilleståndet 1949.

Har då självrättrådiga debattörer av det slag som ligger bakom dagens artikel rakryggat krävt sanktioner mot angriparna i kriget 1948 och varit synnerligen kritiska mot fördrivningen av i stort sett alla judar i den arabiska världen? Jag har då för min del inte kunnat notera något sådant.

Ska man kritisera Israel för landets agerande, måste man rimligen också kritisera andra länder när de beter sig på motsvarande sätt. Men det sker bara alltför sällan.

den 19 januari 1945 gick 35 000 amerikaner i land på ön Iwo Jima. Slutet närmade sig för den japanska imperialismen. Det vore passande om en del krävde stopp också för den arabiska imperialismen.

Hörde Sjöstedt lägga ut texten i morse i radion. Hans förklaringar varför kravet att gå ur EU inte var aktuellt, var underhållande och förde onekligen tankarna till det gamla talesättet att sent ska syndaren vakna. Men, men. Bättre sent än aldrig.

Minns debatten jag hade med Sjöstedt i Vilhelmina för ett antal år sedan. Den handlade om EMU och euron. Jag argumenterade då för att V borde släppa det enfaldiga kravet på utträde ur EU. Inte minst därför att V ju själva hade anfört att det ju inte gick att lämna EU (det här var innan utträdesparagrafen fanns) i debatten inför folkomröstningen 1994.

Nu är partiet där. Eller åtminstone nästan. Men det är likafullt trist att höra deras företrädare klaga på bristen på demokrati i samarbetet med tanke på deras egna meriter när det gäller dessa ting. Partiet har genom åren motsatt sig allt vad internationellt samarbete heter utom FN – medlemskapet. Och det var blott därför att Stalin sa åt dem att säg ja. Symptomatiskt nog sa man på sin tid till och med nej till Nordiska rådet.

Förr gjordes mellanhavanden mellan länder upp med vapen i hand. Så också den 18 februari 1716 då Karl XII inledde fälttåget mot Norge. Det som skulle bli hans sista.Med tanke på det och annat är både EU och Nordiska rådet nog inte så dumt i alla fall.

Svårt att undvika att uppmärksamma att det är Alla hjärtans dag. Från början lär det ha varit en sed etablerad långt innan det blev Valentins dag i den anglosaxiska världen. Av tradition betraktades det som den första vårdagen, en dag då det var tillåtet för det täcka könet att ta kontakt med motsatsen. Killen ifråga hade då bara att foga sig i tjejens önskningar.

Hur det nu än var med den saken, beslöt kyrkan att det skulle bli Valentins dag. Detta till åminnelse av Valentinus, biskopen som mot kejsar Claudius II: s uttryckliga order vigde unga kärlekspar.

Det var inte av moraliska skäl som makten motsatte sig sådant, utan det handlade om att de unga männen först skulle tjänstgöra i det militära, och då dög det inte om de var gifta. Då kunde de ju rentav av hysa motvilja mot att offra livet för kejsaren på slagfältet.

Slagfält har vi sett både förr och senare. Just denna dag, den 14 februari 1568, nådde danskarnas armé under Daniel Rantzau åter Skåne efter att först ha tagit sig ändå upp till Nyköping och därefter fått dra sig tillbaka. Det var en av de främsta bedrifterna under det nordiska sjuårskriget som tog slut två år senare. Ett antal tusen människor hade gått åt, och stora områden hade förötts utan att någon sida vann just någonting.

Både soldaterna och monarkerna, Erik XIV och Fredrik II, borde ha tänkt mer i Valentins banor.