Historien upprepar sig måhända inte, men ändå är det märkligt hur vissa saker kan påminna om det som var.

Den 30 november 1718 sköt norrmännen skallen av Carl XII. Stormaktstiden var förbi. Kungen hade krigat i snart sagt hela Europa, bland annat i Ukraina där han lierade sig med kosackledaren Mazepa. Det hjälpte dock ingen av dem i längden. Kungen och Mazepa drog iväg till Turkiet efter nederlaget vid Poltava. Väl där försökte kungen få Turkiet att anfalla Ryssland. Det gick väl sådär med den saken.

Idag är det också krig i Ukraina, dock utan någon allians med någon närvarande svensk kung. Men Sverige och västvärlden stödjer Ukraina. Samtidigt är vi nu angelägna om att få Turkiet att släppa in oss i NATO.

Brännpunkterna för svensk del idag kan alltså sägas vara desamma som då, trots att förutsättningarna givetvis är helt andra. Några planer på att anfalla Norge torde inte finnas.

Läser idag en reflektion att det inte har varit något särskilt bra år för diktatorer. Och det ter sig nog så sant. Varken i Kina, Ryssland eller Iran har det rått någon högkonjunktur för den absoluta makten.

Det är något konstigt det där med viljan till absolut makt. De som eftersträvar den verkar sällan bekväma med den när de väl nått dit. Snarare tvärtom. Kanske har de tagit del av historien som visar att absolut makt ofta nog varit ett absolut säkert sätt att se en dramatiskt ökad risk för att själv gå en våldsam död till mötes.

Sverige under flydda tider var ingen undantag från den regeln. Man minns Håtunaleken och Nyköpings gästabud som exempel på synnerligen våldsamma uppgörelser kring vem som skulle sitta på tronen. Karl Knutsson, som hade det tvivelaktiga nöjet att bli kung tre gånger om, lär ha sagt:

”När jag var herre till Fogelvik var jag båd’ lycklig och rik. Men när jag blev kung över svearnas land, vart jag en arm och olycklig man”.

Den 29 november 1229 besegrade Knut Långe Erik Eriksson läspe och halte i slaget vid Olustra. Sedan gick det dock inte så bra för Knut heller. Det där med att inte låta sig bländas av maktens tjusning, är svårt för en del att ta till sig.

Kommunfullmäktige här i Umeå idag. Demokratins vardag i ett för dagen grått och litet hösttrist Umeå. Förmiddagen gick åt till att debattera ett handlingsprogram för att förverkliga kommunens miljömål. Mål som antogs för mer än tio år sedan.

Det var nog egentligen ingen som var särskilt nöjd med nämnda program. Inte i fullmäktigesalen och absolut inte demonstranterna med sina plakat vid entrén.

Flera av företrädarna inom främst S, V och MP, som pläderade för att programmet skulle antas, talade själva om ”en tummetott”. Vilket jag för min del nog tyckte var att ta i för mycket. Aldrig har åtminstone jag för min del sett ett handlingsprogram så renons på – just det – handling. Och då tycker jag mig ha ändå sett ett och annat.

Från liberalt håll ville man ha återremiss. Det här aktstycket går det helt enkelt inte att bedriva något meningsfullt med. Liberalerna var för övrigt de enda som överhuvudtaget nämnde något om vad man konkret faktiskt kan göra, som pendlarparkeringar och service i stadsdelar och byar för att undvika onödiga transporter.

Just i dagens tidning finns en artikel om hur situationen ser ut i Tavelsjö, där avsaknaden av barnomsorg gör att familjerna i vissa fall måste ha två bilar och att det blir till att köra omvägar till och från jobbet för att hämta och lämna på dagis, som alltså då kanske inte finns längs färdvägen till jobbet. En präktig illustration till just den problematik som Liberalerna pekat på i sitt handlingsprogram.

Det hade varit intressant om någon avkrävt programmets tillskyndare besked om att det i programmet fanns NÅGONTING som skulle ge den verkan man sa sig vilja ha. Det känns som om det skulle ha mötts av en talande tystnad.

Sedan var det dags att debattera politikerarvoden. Där slog populismen till med full kraft då ytterligheterna till höger och vänster pläderade för att deras eget politiska arbete (och andras) inte var värt lika mycket som nu föreslogs. Kanske tänkte de på kvaliteten på det ovannämnda handlingsprogrammet.

Den 24 november 1945 genomfördes avrättningen av Vidkun Quisling. Den norske nazistledare vars namn blivit synonymt med förrädare.

Det finns en berömd satirteckning där förrädaren ifråga anländer till ett möte med de tyska ockupanterna. Han presenterar sig med: ”Jeg er Quisling”. Den tyske officer som tar emot ställer då frågan: ”Og navnet?”.

Om Hitler funnit det nödvändigt att ta Sverige, hade det kanske också blivit en svensk motsvarighet till den norske förrädaren. Som kanske hade gått samma öde till mötes. Så blev det inte och ingen svensk straffades på något sätt för att ha deltagit i kriget på tysk sida. Trots att det faktiskt var förbjudet.

Istället var det flera som var med att grunda SD. Vilket föranleder frågan om det inte vore passande att döpa om partiet till LF. Alltså Landsförrädarna.

Läser i dagens tidning ett av de vanliga inläggen i raden som försöker förneka eller åtminstone förringa den globala uppvärmningen. Forskare som har en annan åsikt än de som nu i somligas ögon utgör ett slags etablissemang, får inte komma till tals, heter det.
Jaså?
Det påminner inte så litet om de ”forskare” som under en lång följd av år envist hävdade att det saknades belägg för att tobaksrökning var skadligt. Deras ”forskning” var mycket riktigt finansierad av tobaksbolagen.
Ett ofta återkommande ”argument” är att jordens medeltemperatur har varierat genom årmiljonerna av rent naturliga orsaker och det har jorden ju tålt, säger man.
På ett annat ställe i tidningen läser jag om lilla Yusuf. Han blev 11 månader gammal. Torkan i Somalia, som är fattigt och utsatt nog i förväg, tog hans liv.
Jorden kanske tål en höge temperatur. Men tål människorna det? Yusuf gjorde det inte.

Ryssland anklagar Ukraina för krigsbrott sedan en film publicerats som tycks visa att ryska soldater skjuts fast de har gett upp. Hur krigsbrott kan ske när det enligt Ryssland, alltså Putin, inte pågår något krig, ter sig dock aningen gåtfullt.

Den 21 november ingicks Daytonavtalet vilket, åtminstone tillsvidare, avslutade Bosnienkriget På Balkan. Krig som följt av Jugoslaviens sammanbrott.

Att hålla ihop statsbildningar som Jugoslavien och Sovjetunionen, som i båda fallen byggde på diktatur, visar sig vara svårt om det kombineras med krav demokratiska reformer. Då är det lätt hänt att man vänder sig till någon som lovar att återupprätta den, som man trott, forna ”storheten”. Putin är bara ett exempel i raden.

Det var en orolig tid. Kriget var slut sedan en vecka tillbaka, men någon fred hade inte slutits. Europa var fullständigt förött. Tre kejsarriken hade fallit och folken i dessa krävde nu sin självständighet.

Baltikum var inget undantag från den regeln, tvärtom. Den 18 november förklarade sig Lettland självständigt efter att ha tillhört Tsarryssland sedan Peter den stores tid tvåhundra år tidigare. Finland skulle inom kort göra samma resa.

De baltiska folken har genom århundraden just inte haft så värst mycket att säga till om vad gäller deras angelägenheter. Den 17 november 1488 slöts fred i Reval mellan Sverige och Tyska orden, en sammanslutning som i i sin tur var en utlöpare med rötter i korstågens tid.

Orden var en storspelare i Norden vid denna tid och såg som sin uppgift att kristna folk i Baltikum, vare sig de ville eller inte. En verksamhet där både Sverige och Danmark också hållit på med under medeltiden.

De enda som egentligen aldrig fått göra sina röster hörda i detta maktspel var förstås balterna själva. Men när östblocket föll samman, slog de sig fria än en gång.

Putin vill av allt att döma rulla tillbaka denna utveckling i sin helhet. Och det är inte bara i vårt intresse att stoppa det. Det är rentav vår skyldighet.

Missilen som slog ner på polsk mark igår var alltså av allt att döma inte avfyras av ryssarna. Ändå torde det väl stå klart att händelsen som sådan aldrig hade ägt rum om inte Putin satt igång kriget mot Ukraina.

Den 16 november 1920 på Krim besegrades de sista vita styrkorna av bolsjevikerna. Inbördeskriget var därmed över. Men Lenins hejdukar inledde därefter kriget mot den egna befolkningen. Ett krig där inte minst Ukrainas invånare råkade riktigt illa ut.

Bolsjeviker, liksom andra kommunister, har alltid visat en kapacitet för våld av olika slag. Exempelvis inledde Stalin sin ”karriär” som bankrånare. Däremot har det varit sämre ställt med andra färdigheter. Och i dagsläget verkar det inte som om den avdankade KGB – mannen Putins styrkor besitter någon större skicklighet i militärt våld heller.

Den 15 november 1434 slöts det på Helgeandsholmen ett avtal om stillestånd mellan upprorsledaren Engelbrekt och Kung Erik. Inbördeskriget hade pågått ett bra tag och skulle fortsätta att göra så.

Nej, det var inte bättre förr.