Debatten om invandringen och flyktingmottagningen håller på att påminna obehagligt mycket om kärnkraftsdebatten på 70 – talet. Enfaldigheter som ”vadskivihaistället”? motsvaras i dag av den lika enfaldiga frågan: ”Du tycker alltså att vi ska ta emot hur många som helst?” Med allvar i minen hävdar L: s ledare att vi måste minska antalet som kommer hit.
Jaså?
Om det här inte var så allvarligt, skulle man skratta lika rått som man stundtals gjorde under kärnkraftsstriden. För hur ska det gå till? Ska vi skicka ner folk från UD, vars ledning just nu tycks ha försett arbetsrummen med svängdörrar, för att säga ifrån på skarpen till Erdogan och Al Assad, plus andra aktörer i regionen, att nu får de allt sluta kriga, eftersom alla de flyktingar som blir följden tyvärr hotar att nagga den svenska välfärden i kanten.
Vi har, som bekant, fruktansvärda bekymmer med den saken. Bekymmer som majoriteten av världens befolkning nog skulle önska att de hade jämfört med den situation de befinner sig i.
Vi kan inte hindra folk från att söka asyl. Inte med dagens regelverk. Visst, man kan frångå detta även om det strider med de åtaganden vi och andra länder har skrivit på. Det är ju det Åkesson vill. Men jag har ännu inte hört NS säga något sådant. Och vi får sannerligen hoppas att så inte sker. Det vore slutet för Liberalerna.
För att återgå till frågeställningen i början är frågan alltså fel ställd. Det är inte intressant vad någon här tycker för de som flyr. Ytterst blir svaret på frågan om vi måste ta emot alla som ha behov av skydd, ett ja.
Låt oss ta ett exempel. Det finns i dag inga skäl att tro att Putin inte skulle få för sig att ge sig på Baltikum om han ansåg att läget var det rätta. Att det skulle resultera i en flyktingvåg över Östersjön, troligen av flera miljoner, till vår kust är ingen djärv gissning? Ska vi då i det läget säga att bostadspolitiken tyvärr har resulterat i så svår bostadsbrist att vi inte är i stånd att hjälpa dem som flyr?
För hur skulle regeln se ut som säger att nu när det har kommit si eller så många, släpper vi helt enkelt in fler, trots att de har fullt legitima skäl att söka skydd? Ska man från gränspolisen på Arlanda säga till den syriska familj som just har anlänt att det tyvärr inte kan bli något asylsökande eftersom vi ju måste reformera Arbetsförmedlingen först?
Den 16 december 1944 inledde tyskarna Ardenneroffensiven. Det var Hitlers sista desperata försök att vända krigslyckan. Det misslyckades, men innan nazisterna till sist kunde betvingas hade miljoner människor mördats och ännu fler flydde. Så också till vårt land. Märkligt nog var det ingen som då började tala om att vi nog måste sätta ett tak för hur många som vi kunde ta emot.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna