Mats Nilsson, L

Kategori: Okategoriserade

Fakta

Av , , Bli först att kommentera 0
Solen fortsätter att skina från en klarblå himmel. Åtminstone blir det någon dag till, enligt prognosen. Så bra att den enda kärnreaktor vi egentligen är i behov av befinner sig på så lagom avstånd. Så tänker jag när jag försöker samla ihop intrycken från det seminarium om energipolitik som jag deltog i förra veckan.
 
En fråga jag riktade till Mikael Odenberg, gammal högerpolitiker och tidigare chef för Svenska kraftnät, var om frågan om kärnkraftens roll i uppvärmningen hade diskuterats under hans tid som chef för myndigheten. Svaret blev att någon sådan diskussion hade aldrig ägt rum. Det sågs mer som en lokal fråga, menade han.
 
Intressant och samtidigt skrämmande att den aspekten aldrig har berörts. Ty faktum är att den effekten är allt annat än lokal. Tio procent av elproduktionen i världen sker genom kärnkraft, 2710 TWh. Och då verken ifråga har en verkningsgrad på ungefär 30 procent blir den totala energimängd kärnkraften släpper ut i miljön drygt 7000 TWh årligen. Utsläpp som i sin tur medför mer vattenånga, som är den mest betydelsefulla växthusgasen, i atmosfären.
 
Nå, och vad spelar det för roll, undrar kanske någon. Det spelar en faktiskt en stor roll. Och faktum är att Folkpartiet, som det hette då, faktiskt varnade för just den omständigheten redan i början av 70 – talet.
 
På den tiden drev partiet en framsynt och faktabaserad energi- och miljöpolitik. Nu har man i den nuvarande partiledningen hemfallit till enfaldigt reaktorkramande samtidigt som både den och andra gör vad de kan för att misstänkliggöra vindkraften. Ett bra exempel är den debattartikel i senaste numret av NU där det påstås att vindkraften rentav skulle medföra psykisk ohälsa (!)
 
Mycket har man läst och hört i sina dagar, men det tar nog ändå priset. Med den sortens företrädare är det inte märkligt att partiet snart är nere på tvåprocentsnivån. Det ter sig snarare förvånade att man ens får så mycket.
Bli först att kommentera

Händelser vid vatten

Av , , Bli först att kommentera 2
Så var det den 10 juni. Solen strålar från en i stort sett molnfri himmel. Varmt är det. Och det var nog än mer hett om öronen för de berörda på gränsen mellan Israel och Syrien denna dag 1967. Israel avslutade då erövringen av Golanhöjderna och avslutade därmed sexdagarskriget.
 
Det stod knappast klart för de inblandade eller för omvärlden just då, men faktum är att det markerar något av en vändpunkt. Och det skulle påverka händelseutvecklingen regionalt, och i förlängningen – faktiskt – hela världssamfundet.
 
Araberna hade fått grundligt med stryk både 1948 och 1956, men hade aldrig accepterat nederlagen. Nu skulle man minsann segra! Strategin gick sedan länge ut på att strypa Israels möjligheter att handla med omvärlden och utveckla ekonomin.
 
Ett exempel på det var försöket att avleda Jordanflodens källor och lägga beslag på vattnet. Det ledde till det så kallade vattenkriget något år före sexdagarskriget. En av hjärnorna bakom detta var en viss egyptisk ingenjör vid namn Yassir Arafat. Någon palestinier var han inte. Varken då eller senare. Han fungerade som redskap för Nasserregimen.
 
Nederlaget 1967 sände chockvågor genom arabvärlden. Israel trädde fram som en regional stormakt. Reaktionen blev att ta fram oljevapnet. Något som i sin tur ledde till oljekrisen i västvärlden några år senare. Detta sammanföll med en allmän radikalisering av samhällsklimatet. Sympatin för ”befrielserörelser” som PLO och PLFP ökade. Också i Sverige. Terrorgrupper som Bader – Meinhof i Västtyskland och Röda brigaderna i Italien samverkade med kollegorna i Mellanöstern liksom med IRA på Irland.
 
Mycket vatten har runnit längs Jordanfloden sedan dess, men mönstret i Mellanöstern kvarstår. Liksom åsikterna på alltför många håll också i Sverige där man tenderar att överse med terror som exempelvis de iranska mullornas redskap Hamas ägnar sig åt.
Bli först att kommentera

Uteblivet lyft

Av , , Bli först att kommentera 1
Förortsyftet har presenterats med buller och bång. Det ska inte bara innebära lyft för utsatta områden utan helst också lyfta L ur det absoluta (?) bottenläge vi nu befinner oss i.
Förslaget som sådant är inget att klaga på, även om några punkter drar ner helhetsbetyget. Problemet blir att kunna genomföra det.
En högerregering med Åkesson med i bilden? Knappast. Det enda lyft Åkesson är intresserad av är plan som lyfter med flyktingar som ska förpassas ur landet. Och den ”vanliga” högern är inte heller något att lita till. Både M och KD har släppt alla hämningar och anslutit sig till Åkessons främlingsfientliga hållning.
Till det ska läggas att det ligger i konservatismens natur att det ska bli så små förändringar som möjligt. Och då är de knappast intresserade av några långtgående reformer på området.
L har bundit sig hårt vid masten på högerskutan. Denna har seglat iväg så långt ut på farliga vatten att något liberalt land inte längre är i sikte. Inte något lyft heller.
Bli först att kommentera

Val i höst

Av , , Bli först att kommentera 2
Hittar ett papper i brevlådan. Såg först som ett vykort. Vecklade ut det och det visade sig vara valpropaganda inför valet i september från AfS, alltså utbrytarna (eller snarare de utslängda) ur Åkessons gäng. Deras ledare Kasselstrand var tidigare ordförande i ungdomsförbundet, innan budskapet blev för mycket till och med för Åkesson. I Åkessons strävan att bli rumsren passar inte sådana som Kasselstrand in. Ungefär som när Hitler gjorde sig av med SA.
 
Jo, det är faktiskt val i september. Kyrkoval. Jag läste alltså igenom vad det här gänget vill göra om de lyckas ta sig in i något kyrkopolitiskt forum.
 
Tycks vara en hel del. Till och börja med vill de ha en ”kristen folkkyrka”. Intressant. Det skulle ju innebära att det finns de inom kyrkan som vill ha en okristen kyrka utan folk. Något som jag för min del aldrig har hört talas om.
 
Vidare vill man ha ”återvandring” och anklagar samtidigt kyrkan för att ägna sig åt invandring. Och i en absolut mening stämmer ju detta. Kristendomen som religion är ju alls inte något pursvenskt utan kom ju till som en avknoppning av judendomen i Mellanöstern för en sådär 2000 år sedan. Hit kom den invandrande tusen år senare, och trängde då ut de nordiska gudarna Oden, Tor med flera. Fast det kanske inte var just det man syftade på?
 
Självklart har man också med en punkt om att stoppa islamiseringen. Vilket alltså skulle innebära att man enligt AfS i dagsläget ägnar sig åt att främja den saken inom kyrkan. Återigen något som jag då aldrig har kunnat märka. Och något av det borde man ju ändå ha noterat även om man, som jag, inte är med där.
Bli först att kommentera

Vändpunkten?

Av , , Bli först att kommentera 1
Det var många som befarade (och en del som hoppades) att Åkessons ”kollegor”, högerpopulisterna i AfD i den tyska delstaten Sachsen – Anhalt skulle bli största parti det nu avslutade valet. Så blev det, till all lycka, inte. CDU vann en klar seger. Något som får många att andas ut inför höstens val till Bundestag, den tyska Riksdagen.
 
Samtidigt som det sker skakas AfD: s franska motsvarighet av en rad skandaler. Något som sannolikt blir partiet till förfång i kommande val.
 
Det kan faktiskt rentav vara så att det här kan vara tecken på att högerpopulismen håller på att tappa mark i Europa och kanske världen. Trumps valförlust i höstas torde vara ytterligare ett belägg för den saken. Något att ta fasta på också här i Sverige inför valet nästa år.
 
Det gäller att ha koll på vändpunkterna. Den 7 juni 1942 segrade slutgiltigt USA över Japan i sjöslaget vid Midway. Det blev en vändpunkt i kriget i Stilla havet. Tre år senare var det japanska nederlaget ett faktum.
Bli först att kommentera

förvånande

Av , , Bli först att kommentera 0
Seminarium idag om energi och energipolitik. Högern fäbless för kärnkraft är nästan litet rörande i all sin hurtfriskhet. Om det inte var ett så dåligt skämt skulle man kunna säga att den radioaktiva nivån är hög.
 
Ändå, det är faktiskt förvånande. Kärnkraft är en helt och hållet ”politisk” energikälla. Utan politiska beslut (och en masa pengar i form av anslag) hade det aldrig blivit något av den. Kopplingen till kärnvapen är tydlig. Också i vårt land.
 
Kanske är det där man hittar förklaringen till högerns åsikt i frågan. För så mycket står det klart att om marknaden fått avgöra, hade det aldrig byggts några reaktorer. Och högern brukar ju gilla marknadsekonomi. Eller….?
Bli först att kommentera

Framme

Av , , Bli först att kommentera 1
Bara en kort bit kvar nu. Och då blev det motorväg. Ingen lång sträcka, bara fem km. Och så var vi framme i det som skulle bli vår nya hemstad.
 
Året var 1972, i augusti. Vi kom till Umeå söderifrån och körde så över Tegsbron för första gången. Det verkade på något sätt litet överdrivet med en motorväg som inte var längre, men det tänkte man inte så mycket på just då. Det fanns ju annat av intresse. Inte minst huset vi skulle bo i.
 
Mycket vatten har runnit under broarna i älven sedan dess, snart ett halvsekel sedan. Tänker på allt det när jag idag läser om planerna för såväl Teg som Umeå när nu E 4 inte längre ligger där den gjorde den gången och att Tegs båda halvor ska knytas ihop igen.
 
Just den frågan drev vi i Folkpartiet, numera Liberalerna, Intensivt i valet 2002. Då blev det väl ett mer intetsägande svar på framställningen, men bättre sent än aldrig.
Bli först att kommentera

Bottennapp

Av , , Bli först att kommentera 10
Historiskt bottennapp i SCB: s väljarundersökning. Det är nog inte många som är överraskade över den saken. Men det som är minst lika intressant är att det tapp som kan iakttas sedan november är att L – väljare gått till Centern.
 
Det betyder att taktiken att betyga högerledare Kristersson vår vördnad och trohet, inte har resulterat i några röster alls från det hållet, utan att L istället har tappat till Lööfs parti.
 
När ska partiledningen inse att detta är en väg som leder rakt mot ett stup?
Bli först att kommentera

Dubbelt förtryck

Av , , Bli först att kommentera 2
Har läst en bok, ”Inget är bara för män”, som är skriven av 15 kvinnor, och som behandlar kvinnornas situation i Egypten två år efter den revolt som brukar kallas den arabiska våren.
 
Som nog alla förstår, är det ingen munter läsning. De olika bidragen ger olika bilder utifrån vars och ens utgångspunkter, men sammantaget står det ändå klart att kvinnorna i Egypten, som motsätter sig männens styre, vare sig det nu är diktatorn som råkar sitta där just då, eller det mer ”vardagliga” förtryck som de utsätts för om de visar att de har en egen vilja, är något som – bokstavligen – kan visa sig vara livsfarligt.
 
På det sättet bjöd boken knappast på några överraskningar. Men när så Hamas satte igång med sina terrorangrepp på Israel i stor skala för en tid sedan, blev bakgrunden på sätt och vis mer aktuell.
 
Man måste här veta med sig vilken roll Egypten har spelat och spelat i det drama i Mellanöstern som vid det här laget har pågått i över hundra år. Den moderna delen av dramat, vill säga.
 
1952 störtade en grupp officerare monarkin i Egypten. En av dem, Nasser, blev den som kom att bli diktator. Det fanns under en tid ett hopp om att Egypten skulle moderniseras och tillvaron bli bättre för både kvinnor och män. Men så blev det inte. Nasser utmanade de tidigare kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien och nationaliserade Suezkanalen. Israeliska fartyg förbjöds att trafikera kanalen.
 
Det resulterade i krig 1956. Egypten fick grundligt med stryk, men kunde ändå utropa sig till segrare eftersom USA tvingade fram ett slut på kriget. De tidigare stormakterna var inte så mäktiga längre.
 
1958 utropades så den förenade arabrepubliken, en union mellan Egypten och Syrien. Från 1959 ingick också Gaza. Egypten hade ockuperat området 1948 i samband med kriget då Israel hade utropats som stat. Någon stat för de araber som bodde i det tidigare mandatet Palestina, var Egypten inte intresserat av.
 
Så har det bara fortsatt, år ut och år in. Svulstiga och blodtörstiga besvärjelser har hela tiden riktats mot Israel, utan att det har resulterat i något annat än nya bakslag för araberna.
 
Så har fattigdom och förtryck tillåtits att fortsätta. Den arabiska våren resulterade inte i några verkliga förändringar för Egyptens kvinnor. Men det torde ändå inte vara annat än en tidsfråga innan frihetslängtan på nytt gör sig gällande.
Bli först att kommentera

Dubbla måttstockar

Av , , Bli först att kommentera 2

Pär Salander kommer i VK den 29 maj med ytterligare en av en lång rad utfall mot Israel och det judiska folket. Det är apartheid och fördrivning och en massa annat som tillvitas Mellanösterns enda demokrati.

Efterhand kunde man ju finna det tämligen meningslöst att bemöta den här sortens tirader från Salander & Co, men när vi nu kan se vad hans och andras utfall för med sig, duger det inte att sitta tyst. Det som sker är att han och hans gelikar uppmuntrar och eggar den vidriga antisemitism som nu flammar upp i spåren av de senaste terrorattackerna från de iranska mullornas lejda hantlangare, alltså Hamas.

Låt oss ta några grundläggande fakta först: Det är de så kallade ”arabiska bröderna”, eller rättare sagt deras härskare, i länder som Syrien, Egypten och Jordanien som är de verkliga orsakerna till svårigheterna för de araber som bor inom det som på sin tid kallades mandatet Palestina.

Britterna delade upp det i två delar, Transjordanien, lägg märke till ordet Trans, alltså på andra sidan Jordan och det som redan på 20 – talet hade beslutats av Nationernas Förbund skulle utgöra ett nationalhem för judarna. Från Medelhavet till Jordan. Det beslutet upphävdes inte genom FN – beslutet 1947, vilket ändå omintetgjordes genom arabernas anfall på Israel.

Någon israelisk ockupation finns därmed inte. Hur kan man ockupera det egna landet som genom ett överstatligt beslut tilldelades dem? Däremot intogs och ockuperades västbanken av Jordanien från 1948 till 1967, Precis som Egypten ockuperade Gaza under samma period. Områden som enligt FN: s beslut 1947 skulle utgöra en arabisk stat. De judiska ledarna accepterade delningen. Araberna gjorde det inte. De enda som har velat ge araberna i området en möjlighet att bilda en egen stat blir därmed – just det – Israel!

Krigen har medfört flyktingströmmar, det är helt ovedersägligt. Det antal som nämns i artikeln, 700 000 araber, kan jämföras med de 800 000 judar som fördrevs från de arabländer där de hade bott i hundratals år. Och där fanns det inga krigshändelser att skylla på. Där kan man verkligen tala om etnisk rensning.

Av Israels drygt nio miljoner invånare är 20 procent araber. Det finns arabiska partier och ledamöter av Riksdagen, Knesset. I vilket annat land i Mellanöstern hittar man något motsvarande?

Så, till sist, en sak. I artikeln skriver Salander pliktskyldigast att ”Det innebär inte att Hamas har fria händer, men det innebär att man inte kan bedöma palestiniernas och Israels agerade utifrån samma måttstock”.

Inte det?

Men det borde man göra. Och om man gör det, ser man att det styre som mullornas hejdukar ägnar sig åt i Gaza medför ett förtryck av just de människor som alltför många påstår att de stödjer när de öser sitt hat över Israel. Man kräver saker av Israel som ingen någonsin skulle acceptera om det gällde det egna landet. Där kan man förvisso tala om dubbla måttstockar!

 

Bli först att kommentera