Mats Nilsson, L

Kategori: Okategoriserade

Misstro

Av , , Bli först att kommentera 0
Medan smittläget med Covid 19 har förbättrats i Sverige och på många andra håll, fortsätter läget att vara minst sagt allvarligt i en del länder, exempelvis Ryssland. Trots att det mesta faktiskt talar för att det vaccin som används ger ett gott skydd visar olika undersökningar att över hälften av befolkningen inte vill vaccinera sig.
 
Skälet är antagligen i grunden ganska enkelt: man litar helt enkelt inte på myndigheterna. Till en del är ett sannolikt ett arv från sovjettiden, men Putin kan inte sägas ha varit den som ändrat på detta. Eller ens försökt göra det. Samma mönster kan vi, tyvärr, se i länder som Bulgarien och Rumänien.
 
Det lär ta lång tid att ändra på detta. I viss mån är problemet uråldrigt. Den 15 oktober 1552 erövrade Ivan IV: s ryska styrkor det tatariska kazankhanatet. Denne, med tillnamnet den förskräcklige, var väl motsvarigheten till Gustav Vasa hos oss. Med en låg serie erövringar vidgades det ryska riket och blev med tiden världens största land.
 
Men det var nog bäst att hålla sig ur vågen för tsaren ifråga. Liksom från allt vad myndigheter hette. Den läxan lärde sig ryssarna. Kanske litet väl grundligt.
Bli först att kommentera

Antisemitism

Av , , Bli först att kommentera 1
Det är en händelse som ser ut som en tanke. Läser i dagens tidning om en biografi över den franske politikern Leon Blum. Han blev premiärminister i en så kallad ”folkfrontsregering” 1936.
 
Leon Blum, som var av judisk börd, blev attackerad från högern, både den ”vanliga” och av mer extrema krafter. ”Ut med juden” löd ropen från det hållet. Frankrike präglades på den tiden av en utbredd antisemitism. Många från extremhögern lierade sig också med tyskarna när Hitler fyra år senare intog och ockuperade huvuddelen av Frankrike.
 
På nästa sida i tidningen läser jag så något som visar att antisemitismen inte försvann med tredje rikets undergång. I en notis står det att ett svenskt förlag har erbjudit sig att trycka upp en översättning av Sally Rooneys nya bok till hebreiska. Hon vill nämligen inte att den översätts till detta språk av ett förlag i Israel.
 
Men vadå? Det är väl bara Israels politik hon ogillar? Det är åtminstone det som chefen för det svenska förlaget tror. Något han dessutom verkar sympatisera med.
 
Nå, är då detta antisemitism? Svaret på den frågan är ett stort: JA. Det är precis vad det är frågan om.
 
Det finns nämligen inget land i världen som är utsatt för det som Israel får uppleva. Inte nog med att landet har fått försvara sin blotta existens mot miljoner fientliga araber, och numera också perser, som är besatta av att vilja se landet utplånas, liksom dess invånare. Så sent som bara för någon vecka sedan upprepade Mahmoud Abbas denna oförsonlighet i FN.
 
Men förutom detta är landet systematiskt diskriminerat av FN självt. Inget land har blivit föremål för så många fördömande resolutioner. Inte ens skurkstater som Iran eller Belarus.
 
Antisemitismen tar sig olika uttryck världen över. Något som den nämnda författarens vanföreställningar är ett tydligt bevis på.
 
Sanningen är nämligen den att det INTE föreligger någon ockupation av något annat lands territorium från Israels sida. Beslutet i Nationernas förbund, FN: s föregångare, var att det skulle skapas ett judiskt nationalhem i det som kallades Palestinamandatet. Det beslutet gäller fortfarande som det står inskrivet i FN – stadgan. Och det gällde allt område väster om Jordanfloden.
 
Sally Rooney skulle säkerligen opponera sig mot att bli kallad antisemit, men faktum kvarstår. Om det sedan bygger på okunnighet eller illvilja, är en annan historia.
 
Den 14 oktober 1648 slöts den westfaliska freden. Det 30 – åriga kriget var därmed slut. För Israels och judarnas del har krig och förföljelser varit mer eller mindre ständigt närvarande betydligt längre än så.
Bli först att kommentera

Högerns inkompetens

Av , , Bli först att kommentera 0
Det är inte ofta som det händer, men jag finner att jag får hålla med det tidigare kommunalrådet Holmlund här i Umeå när han nyligen i en insändare påpekade att investerarna bakom den nya ”gröna” industrin med batterier och fossilfritt stål med mera, med mera, inte ser kärnkraften som någon ”ren” energikälla.
 
Och det är en alldeles riktig bedömning. De enfaldigheter som den lokala högerhövdningen Ågren kläcker ur sig i dagens tidning är inget annat än rena lögner. Kärnkraften är inte klimatsmart, tvärtom. Inte heller har användandet av några reaktorer i Sverige någon inverkan alls på de globala förhållandena. 11 procent av världens elförsörjning kommer från kärnkraften. Det säger sig självt att Sveriges i sammanhanget lilla elframställning genom kärnklyvning av radioaktiva mineraler i stort sett saknar betydelse.
 
Ironiskt nog anklagar högern regeringen (läs: miljöpartiet) för att lägga ner kärnkraften av ideologiska skäl samtidigt som det står klart att högerns intresse på det här området inte dikteras av annat än rent partitaktiska överväganden. Högern har aldrig visat något som helst verkligt intresse för miljöfrågor. Agitationen från Kristerssons och Ågrens högerparti visar på deras totala inkompetens när det gäller energi och miljö.
Bli först att kommentera

Tomma löften

Av , , Bli först att kommentera 0
Enligt egen utsago blev Åkesson ”ledsen och arg” över att bli kallad nazist. Även om det nu inte var någon som använde just det ordet. Finns det då fog för Åkessons krokodiltårar? Med tanke på att han gick med i partiet när de höll möten iförda uniformer och ”heilade”, borde han knappast bli så upprörd. Särskilt som han åtskilliga gånger har hävdat att partiet är troget sina rötter.
 
De som verkligen skulle bli ledsna och arga torde vara de som aningslöst ger Åkessons gäng sitt stöd utan att riktigt förstå vilken agenda gänget ifråga har. Allt tal om pengar till pensioner och allmän välfärd är inget annat än dimridåer. Den dag man upptäcker det, ja då är det nog tid för både vrede och sorg.
 
Den 11 oktober 1943 inleder ryska trupper belägringen av Gomel i nuvarande Belarus. Staden hölls då av tyskarna. Två år innan hade Hitler lovat att fälttåget i öster skulle vara över innan vintern slog till. De löftena var inte heller de att lita på.
Bli först att kommentera

Mer sådant

Av , , Bli först att kommentera 2
Så har fredspristagarna presenterats. Priset går till journalister i Ryssland och Filipinerna som kämpar för yttrande – och pressfrihet i två länder som i det avseendet utmärkt sig för en synnerligen illiberal utveckling.
 
För en liberal skribent och opinionsbildare som jag själv, värmer det. Gärna mer sådant.
Bli först att kommentera

Hela och halva

Av , , Bli först att kommentera 1
Läser att bristen på så kallade halvledare ser ut att vara ett problem under lång tid framöver.
Jaså? Nå, kanske kan man undersöka om inte en del partier och organisationer kan tillhandahålla några av det slaget. Där tycks det finnas gott om dem. Och en hel del företrädare som inte ens kvalar in i den kategorin.
Just detta med ledare och halva sådana är ett intressant fenomen. Det är påfallande att det förekommer en hel del av den senare sorten i samband med imperiers nedgång och fall. Igår kunde man se ett intressant program på TV som handlade om Inkafolkets uppgång och fall.
Den sista verkliga härskaren tycks ha varit något av en halvledare som antagligen trodde på myten om sig själv som varande av gudomlig sort. Han kunde helt enkelt inte föreställa sig att några bleka främlingar kunde trotsa solens son. Vilket de dock gjorde.
Mer nutida ledare av samma sort sitter just nu vid makten i länder som Kina och Ryssland. Om de verkligen hade varit dugliga ledare hade de inte behövt ägna sig åt förtryck och likriktning av snart sagt varje avvikelse inom de jättelika rikena.
Den 7 oktober 1571 besegrade en allierad flotta med fartyg från Spanien och andra länder den osmanska flottan i slaget vid Lepanto. Osmanernas tid av imperiebyggande började ta slut. Därefter befann sig de och deras halvledare mest på reträtt.
Bli först att kommentera

Kontraster

Av , , Bli först att kommentera 3
Intressant seminarium idag om valet i Tyskland. Representerar för FDP och de gröna informerade om läget och tänkbara utvecklingar. En sak som var verkligt intressant var att de båda partierna stöddes av inte mindre än 23 procent vardera av förstagångsväljarna. Något som tydligt visar att de yngsta väljarna i Tyskland ser de nämnda partierna som framtidsinriktade och dynamiska. Vart och ett på sitt sätt, förstås. Hursomhelst, om förstagångsväljarna hade fått bestämma hade de två kunnat bilda regering alldeles själva med inemot hälften av rösterna bakom sig.
 
Om man sedan tittar på hur det ser ut i vårt land, blir kontrasten nästan övertydlig. De gröna har visserligen en del ungdomsröster, men långtifrån den andel som deras tyska motsvarighet. Och vad Liberalerna angår ligger siffran bland ungdomsväljarna så lågt att den knappast ens är mätbar.
 
Den nuvarande (så länge det nu varar) med Sabuni i spetsen, fortsätter envist sin olycksaliga kurs rakt över stupet med sin antikverade klockartro på ”alliansen”. En gruppering som för länge sedan har upphört att finnas till. Det imponerar inte på väljarna och allra minst på de yngre.
 
Den 5 oktober 1703 avled Karl XII: s högt älskade hund Pompe. Vid den tidpunkten gick kriget fortfarande bra, men det skulle vända. Många ville hävda att hundens bortgång varslade om olycka, men det torde snarast bero på att den lika enväldige som envise monarken fortsatte med samma agerande långt efter det att förutsättningarna hade ändrats. Och så gick det som det gick. Något för en viss partiledning att tänka på.
Bli först att kommentera

Laddat datum

Av , , Bli först att kommentera 1
Så är då hösten verkligen här med både regn och blåst. Då behövs det kanske en kanelbulle till fikat. Vilket ju är lämpligt eftersom det är kanelbullens dag,
 
4 oktober var annars tidigare dagen då det demonstrerades mot löntagarfonderna. Om det nu är någon som fortfarande minns detta. Och det var ingen liten grej. Om man bortser från striden om kärnkraften, som dessutom till stor del skedde parallellt, var det nog den som var mest intensiv under den perioden.
 
Bakgrunden var att LO hade lagt fram ett förslag där fackligt styrda fonder, som skulle få sitt kapital dels genom vinstdelning och dels genom framtvingade aktieemissioner från företagen. På så sätt skulle näringslivet på litet sikt bli ägt av löntagarna, som det hette. I praktiken alltså styrt av LO.
 
Det är nog svårt att idag föreställa sig vilken stämning som rådde i politiken på den tiden, alltså 70 – talet. Det ansågs allmänt att det var givet att politiken hela tiden skulle flytta fram sina positioner på i stort sett alla områden, men viktigast var förstås i det ekonomiska livet. Det var här förslaget till löntagarfonder, framtaget av LO – ekonomen Rudolf Meidner, kom in i bilden. ”Med fonderna tar vi över”, hette det.
 
Men inom näringslivet ville man inte ge upp utan strid. Organisationer som SAF och Industriförbundet gick till motoffensiv. Ett verktyg blev förlaget Timbro som gav ut en strid ström av skrifter och böcker i en ideologisk offensiv.
 
Striden blev tidvis rentav oförsonlig. Palme, som själv inte kände någon entusiasm inför fondförslaget, kallade motståndarna för ”hatets och illviljans kolportörer”.
 
Resultatet blev ändå att ett i hög grad reviderat fondförslag drevs igenom i Riksdagen. Något övertagande av näringslivet var det dock inte tal om. ”Det här är steget”, svarade Palme på en fråga om det här bara var första steget. Och så blev det. Efter maktskiftet 1991 avskaffades fonderna och kapitalet anslogs till forskningsändamål. När S återkom till makten 1994 var allt vad fonder hette ett minne blott. Inget som helst förslag har lagts för att återinföra dem. Så den seger som det hävdades att man vunnit 1984 i och med beslutet var egentligen ingen sådan.
 
I samma veva, kan man säga, vann USA en pyrrhusseger över somalisk milis i slaget om huvudstaden Mogadishu den 4 oktober 1993. Den ”segern” var inte heller den mycket att bygga på.
 
Det är nog bättre att ta sig en kopp kaffe och en kanelbulle till.
Bli först att kommentera

Var inte rädd för mörkret

Av , , Bli först att kommentera 3
Just nu börjar höstmörkret fall tungt utanför fönstret. Under den här årstiden, som just nu är i sin början, kan väl mörker tyckas vara det sista man önskar sig.
 
Ändå kan mörker sägas vara en bristvara i den alltmer konstgjorda miljö som vi människor har inrättat. Och den är i krympande. Varje år ökar den upplysta ytan i världen med två procent. Tittar man från rymden ner på jorden ser man hur stora delar av jordens landmassa strålar av ljus. Inte minst vid metropoler som Tokyo, London, Paris eller New York.
 
Det är i och för sig fullt begripligt. Vi människor är biologiskt sett dagdjur. I mörkret lurade farorna. Även när våra förfäder lärt sig att använda eld var mörkret dominerande. Det är lätt att föreställa sig hur man kurade ihop sig vid lägerelden och då och då ängsligt kastade en blick ut i det svarta som tog vid utanför eldens ljus.
 
Men sedan dess har det hänt en del. Och allt artificiellt ljus har efterhand blivit en ljusförorening. Ljusen påverkar både växter och djur. Inte minst de nattaktiva och stör deras livsrytm.
 
Det måste inte vara så. Och faktum är att man på sina håll börjat göra något åt detta. En del kommuner har börjat att utarbeta en policy för att begränsa ljusets negativa påverkan på miljön. Fler bör följa deras exempel.
 
För det är ju ändå som så att vi inte är ensamma på den här planeten. Vi delar den med otaliga andra arter och inkräktar på deras livsutrymme. Något som måste begränsas För precis som att strandskyddet inte enbart är till för att öppna utsikt mot vattenområden för alla människor utan också för att se till att strandlevande organismer får ha sin livsmiljö, bör vi se till att djur som exempelvis fladdermöss får ha sina områden fredade från påträngande ljusföroreningar.
 
För det är ju ändå som så att även vi behöver mörkret och inte behöver vara rädda för mörkret i sig. Som det har sagts på en fint sätt i en dikt: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor när intet mörker är.”
Bli först att kommentera

Käpphästar

Av , , Bli först att kommentera 1
Det är intressant att notera hur olika aktörer luftar sina trogna käpphästar i debatten om de hotande klimatändringarna.
 
Något förenklat kan man dela in dem i två övergripande grupperingar, civilisationskritiker och exploatörer. Grupperingar som man sedan kan dela in i flera undergrupper.
 
Om man ska börja med exploatörerna så finns det de som tror att ensidig expandering av i stort sett det mesta ska ordna det hela. Deras ”lösning” ser ut ungefär på följande vis:
 
Vi behöver bygga nya kärnkraftverk, se till att utvinna mer metaller till de nya batterifabrikerna, och för att bygga upp dem och staga upp gruvgångarna måste vi ha cement. Vilket vi får genom att bryta mer kalk i Slite. Jaså, förstör man då grundvattentillgången på södra Gotland? Ja ja, men för att få en omelett måste vi knäcka några ägg, hä hä.
 
Det finns också en undergrupp, avverkarna, som koncentrerar sig mer på skogen. Eller snarare på det man kan få ut av den genom att öka avverkningen. Då kan vi få biobränsle till flyg och fartyg och trä till byggande så att vi inte behöver använda betong.
 
Just denna grupp kan i sin tur faktiskt ses som både civilisationskritiker och exploatörer. Ibland i en och samma person. Ett exempel på det är Svante Axelsson, mångårig miljödebattör och just nu ansvarig som regeringens hållbarhetssamordnare.
 
Det intressanta är att de käpphästar som man nu viftar med i de allra flesta fall är riktigt gamla sådana. Skillnaden mot förr är att man nu använder klimatet som förevändning för att försöka få igenom det man har tyckt hela tiden, det vill säga exploatera mer i det ena fallet och att i tort sett montera ner civilisationen i det andra. Vi måste sluta äta kött, köra bil och flyga. Bäst är det om vi drar ner på allt och sedan i gemenskap sitter runt lägerelden och dricker maskroste.
 
Inget av dessa ytterligheter är något för liberaler som erkänner de målkonflikter som finns och agerar därefter. Tyvärr verkar inte den nuvarande partiledningen leva upp till det kriteriet.
Bli först att kommentera