Den 27 oktober 1981 inträffade ”Whisky on the rocks”. En sovjetisk ubåt satt ordentligt på grund utanför Karlskrona. På den tiden sågs fortfarande Sovjetunionen som en supermakt som skulle finnas där i stort sett för överskådlig framtid.

Om någon då hade sagt att denna stormakt hade tio år kvar av sin existens och att vi drygt fyra decennier senare skulle få uppleva hur en liten ynklig före detta agent i den ryska spionorganisationen KGB skulle försöka väcka liv i de sorgliga resterna genom att starta ett angreppskrig mot en före detta sovjetisk republik. Inte bara en gång utan två gånger. Skulle någon ha trott på det?

Sannolikt inte.

Så hände det igen. Saker och ting höll inte. Denna höst har vi bytt panel på framsidan av vårt lilla radhus. Det var den sista del av huset som inte har blivit åtgärdad annat än att genom att bli ommålad.

Redan innan detta hände hade vi dock noterat att belysningen i portalen på baksidan vid tomtgränsen stod och blinkade. Den fanns där vi flyttade hit 89. Den har fått ett nytt litet tal av plåt, men är annars samma som förut.

Vi har dock aldrig behövt åtgärda själva belysningen tidigare. Nå, nya lysrör införskaffades sedan de gamla avlägsnats med viss möda.

Att få dit de nya, ville dock inte lyckas. Inte heller en tillkallad fackman lyckades. Det var bara att byta armatur. Den nya är av ledtyp, så här sparar vi el.

Det kan tyckas vara lyxigt att på det här sättet tända upp ute i trädgården, men när nu höstmörkret sänker sig och dagen blir kortare och kortare, känns det ändå bra med litet upplysning. Kan ses som ett slags symbolik i dessa tider, samtidigt som man blir påmind om tidens gång och att saker och ting inte håller för evigt.

Den 26 oktober 1905 ingick Sverige och Norge konventionen i Karlstad. Därmed var den då inte fullt 90 – åriga unionen mellan de två länderna slut. Den visade sig inte heller vara hållbar i längden.

Företrädare för de partier som nu med moderaterna i spetsen tar över styret i Sölvesborg, har tydligen utsatts för diverse hot och hat efter beskedet att SD har försatts i opposition.

Det här är precis vad man kunde förväntat sig, men är sannerligen obehagligt ändå. Här visar Åkessons väljare och sympatisörer vilket demokratiskt sinnelag de egentligen besitter.

Den 24 oktober 1915 inleddes slaget vid Caparetto mellan Italien i och Österrike – Ungern. Italien lyckades med konststycket att tillhöra den vinnande sidan i första världskriget, men åkte ändå på stryk av österrikarna i striderna som utkämpade sig i alperna mellan länderna. Det var i sin tur de enda segrar Österrike – Ungern bärgade i slakten.

Besvikelsen över tillkortakommandet banade väg för Mussolinis fascister, och resten är historia. Men dess verkningar fortsätter än idag. Något som uppståndelsen i Sölvesborg tydligt visar.

Dramatik i Storbritannien Liz Truss avgår som premiärminister och partiledare. Någon dag efter detta meddelas det att Åkessons parti förlorar makten i partiets skyltfönster Sölvesborg, trots att partiet gick kraftigt framåt i valet. Eller kanske just därför. Moderaterna uppger att de inte vill fortsätta samarbetet med SD, eftersom de inte kan få igenom något av sin politik. Det verkar som om moderaterna har insett innebörden i att om man ska spisa soppa med djävulen bör man ha en lång sked.

Finns det ett samband mellan dessa två, som det kan verka, helt disparata händelser? Ja, jag skulle säga att det gör det. I båda fallen kan man säga att det handlar om konservatismens kris.

Tillträdet av regeringen Kristersson har i den offentliga debatten mest handlat om liberalismens minst sagt besvärliga situation. Liberalerna klarade sig kvar i Riksdagen, men priset är att man håller vad man gick till val på, ett maktskifte som, om det nu blev så, kan involvera SD. Om än inte i en regering. Och så blev det.

Samtidigt gick det inte särskilt bra för centern heller. Frågan är förstås om centern nu kan beskrivas som ett liberalt parti, men låt oss i generositetens tecken vidgå att så är fallet. I vilket fall som helst, när det blev maktskifte 1976 och vi fick den första borgerliga regeringen på 44 år, fick de två nämnda partierna drygt 36 procent av rösterna. Siffror som man idag knappt kan drömma om.

Liberalismen är i kris. Visst är det så. Men frågan är om inte konservatismen ligger lika illa till. Kanske rentav sämre. I Storbritannien har Tories mer eller mindre havererat. Och här i Sverige gick både M och KD bakåt. Högerpartierna är helt enkelt inte vana vid att angripas från den populistiska nationalisthögern.

Både i Storbritannien och i Sverige har man försökt sig på att nå framgångar genom att gå dessa i grunden fascistiskt anstrukna partier till mötes. Britterna lämnade EU sedan Åkessons motsvarighet, Nigel Farage och hans parti BNP, british national party, förmått Tories att sätta allt på spel med en folkomröstning om ett nytt EU – avtal. Sedan gick det som det gick. Resultatet förskräcker verkligen. Farages partis förkortning är ironisk med tanke på vad som hänt med landets BNP efter det att han fick som han ville.

Kanske är det som nu skett i Sölvesborg något slags början av tillnyktring. Konservatismens tänkesätt sägs ju vara präglat av eftertänksamhet och moderation. Därav partinamnet här. Men något av det har varit svårt att se på senare år. I Sölvesborg var skeden inte lång nog och soppan tydligen inte särskilt välsmakande för den traditionella högern.

Det är inte litet omgivningen begär av Liberalerna. Helst ska vi sätta ett omedelbart stopp för SD: s framfart, men det är inte tal om att försöka få igenom den egna politiken. Utan man borde tydligen helst av allt stått upp och ståndaktigt gått ner med flaggan i topp. För att sedan se nämnda flagga hissas på halv stång.

Frågan som många ställer sig är: varför håller Liberalerna så envist fast vid det som brukar kallas det ”borgerliga samarbetet”. Trots att detta, som det nu ser ut, verkar vara ungefär lika begåvat som att återlansera skrivmaskinen i kontorsarbetet.

För att få svaret på den frågan, får vi gå tillbaka i partiets historia. Ändå tills Ohlins dagar.

Det handlar givetvis om att ta makten. Det är därför man driver politiken. Efter att partiet åkt på en rejäl smäll i samband med ATP – striden i slutet av 50 – talet, inriktade man sig på att försöka få till stånd ett samarbete med högern och centern, som nu hade brutit sig loss från koalitionen med S. Detta givetvis i syfte att få ett maktskifte. FP iklädde sig rollen som samarbetsingenjör. Och det arbetet blev framgångsrikt. Dock var det inte FP som gynnades utan för C och sedan M.

Och så har det fortsatt. Och varje gång har det resulterat i nederlag. Så var det 1973, 1991 och 2006. Enda undantaget var 1976 års val. Skälet är i grunden enkelt: om man underordnar sig andra, varför ska då väljarna rösta på det liberala partiet? Bättre är det väl att rösta på det ledande partiet?

Årets val är inget undantag. Det faktum att det kunde ha gått ännu värre kan inte dölja att det här är partiets absolut sämsta resultat någonsin. Inte heller att partiet till stora delar är utplånat från de beslutande församlingarna på förfärande många ställen runtom i landet. Inte minst i de norra delarna av vårt land.

Liberalerna gjorde sitt val. Fast det egentligen inte fanns så mycket att välja på. Av det ovannämnda framgår det att partiet nu stod inför att fullfölja den strategi partiet valde för nästan ett halvsekel sedan. Antingen försökte man sträva efter ett maktskifte som skulle ge det egna partiet tillträde till Rosenbad eller så gjorde man inte det. Om man hade deklarerat att det fick vara om Åkessons parti överhuvudtaget fanns med i bilden, hade det med största sannolikhet inneburit sorti ur Riksdagen. Alltså valde man att inte göra så.

Nu är vi alltså där. Vad kommer det att innebära? Sanningen är den att vi faktiskt inte vet det. Men sanningen är också den att vi är många som även fortsättningsvis verkar inom Liberalerna. Vilket inte betyder att vi skulle avstå från att agitera mot den illiberalism som Åkessons parti står för. Detta oavsett om man samverkar med SD centralt.

Just nu klagas det bittert över vägvalet. Inte så sällan kommer klagovisorna från personer som med ett slags argsint stolthet deklarerat att de minsann inte röstat på Liberalerna. Och det är vars och ens rätt att göra så. Men, kan man undra, vad ger det då för rätt för dessa individer att klaga i efterhand? Hade de stött partiet, hade positionen åtminstone kunnat vara starkare.

Den 14 oktober 1648 slöts westfaliska freden. Det 30 – åriga kriget var slut. Några århundraden tidigare slogs britter och fransmän i hundra år. Putin har hållit på sedan i februari. Dags att se till att förse Ukraina med vapen och övrigt stöd så att detta vansinne får ett snabbare slut än de nämnda.

Ser att Kristersson behöver två dagar till på sig för att bilda regering. Tydligen gick det inte alls så lätt som han och andra trodde.

1976 blev det maktskifte för första gången på 44 år. Valet var den 19 september och regeringen tillträdde den 8 oktober. Det gick alltså fortare då än nu, och då ska man ha i minnet att förberedelserna var i stort sett obefintliga också 1976.

”Folk förklarar inte krig. Beslutet att börja krig fattas vanligen av en enda man. En gång i tiden var de kungar eller furstar eller barbariska hövdingar, men genom historiens lopp är det vanligen en enda man som beslutar och aldrig är beslutet att börja ett aggressionskrig resultatet av en demokratisk process”.

Citatet ovan är från ett tal som aldrig hållits. Det finns i en thriller av Tom Clancy och den som i boken håller talet är presidenten i USA, Jack Ryan. Clancys romanfigur. Men det kunde, kanske rentav borde, hållas som en karaktäristik över Putins vettlösa tilltag att starta krig mot ett demokratiskt grannland som aldrig utgjort något hot med den ryske självhärskaren eller hans land.

Putins agerande påminner – obehagligt mycket – om Hitlers. Precis som Nazitysklands diktator verkar han mer och mer tappa kontakten med verkligheten i takt med att desperationen tilltar när motgångarna börjar komma på allvar. Och precis som Hitler bryr han sig inte om att kriget skadar och dödar helt oskyldiga människor. Både i Ukraina och i det egna landet.

Den 11 oktober 1943 belägrade röda armén den vitryska staden Gomel, som fortfarande hölls av tyskarna. Den gången kom ryssarna som befriare, fast det nog fanns de som hellre sett att de inte dök upp.

Belarus är idag i händerna på Putins lila knähund Lukasjenko. Får se vem av dem som faller först. Precis som tyranner alltid gör, för eller senare.

Svante Pääbos Nobelpris är en påminnelse om att det finns en enda art av släktet Homo, alltså vår egen. Men att vi bär med oss anlag från våra kusiner, neanderthalare och denisova.

Deras försvinnande torde ha en del att göra med att vi lämnade Afrika och invandrade till Europa och Asien, även om det var en långsam process. Säkert torde dock vara att de nog såg på oss med misstänksamhet, även om möten skedde som resulterade i att barn föddes och anlagen kom att leva vidare.

Vi människor, Homo Sapiens, är alltså den art som blev kvar. Kanske var de meterlånga Homo Florensis, vars kvarlevor hittades i fjärran östern för inte så länge sedan, de sista av släktet Homo utöver oss själva som fanns här på jorden.

Vi var alltså livskraftiga, men det har inte hindrat att vi för krig inom arten. Ett drag som vi delar med några få andra arter som råttor och myror. Och det är detta sorgliga vi kan iaktta i Europa i dagsläget.

I grunden beror det på en totalt felriktad nationalism som försöker peka ut just den eller den folkgruppen som besjälad av något slags ”essens”. ett ord som Åkessons gäng har använt för att definiera vem som är svensk.

Den 10 oktober 732 besegrade frankerna en muslimsk styrka vid Poitiers. Den muslimska expansionen in i Europa bröts.

I dagsläget finns det partier och politiker som tycks tro att något liknande håller på att äga rum här och nu. De borde kanske ta del av några rader ur visan ”Mitt eget land” som behandlar vår existens och hotet mot den när kalla kriget vare som kallast på 60 – talet.

När man känner att allt är nära
och att allt finns en mening i
ska det vara så svårt att lära
det att människor – det är vi . . .

. . . har du hört någon gång musiken
när jag fattar helt lätt din hand
och i världen omkring finns riken
men don är alla samma land . . .

Det verkar som om det är svårare att bilda regering än Kristersson gav sken av under valrörelsen. Av läckorna att döma är det Åkessons gäng som har besvär med att acceptera att Liberalerna finns med i ekvationen. Enligt vad som står att läsa idag är det en av nämnda gäng som anser att L har en märklig syn på sig själva.

Mycket ska man få höra. Men det tar åtminstone jag som en merit. Minns att Åkesson själv har sagt att SD inte vill ha det ”själlösa liberala samhället”. Han menar väl P 3 i radio kan man anta. Så är det är ju bara logiskt att SD inte riktigt förstår sig på den liberala idégrunden.

Den 7 oktober 1572 besegrades den osmanska flottan av en allierad sjöstyrka med bland annat Spanien i slaget vid Lepanto. Då kunde man hävda att Europa hotades av invaderande muslimska, alltså turkiska, styrkor. Idag är det väl ändå knappt någon som tror att så skulle vara fallet. Åkessons gäng skriker alltså om faror som var för handen för nästan 500 år sedan. Inte underligt om man då inte hänger med i modern idétradition.