När det stora nordiska kriget inleddes år 1700,såg danskarna sin chans att ta tillbaka det gamla Östdanmark, alltså det som idag är Sydsverige.

Sverige skulle förlra det mesta som man vunnit under stormaktstiden, som exempelvis Baltikum och de norra delarna av Tyskland, men Östdanmark behöl vi. Och så även Finland ytterligare hundra år.

Skånes öde, liksom Blekinges och Hallands, avgjordes vid slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Kriget skulle pågå till 1721 men Skåne, Blekinge och Halland förblev svenska.

Om slaget slutat annorlunda hade gränsen mot Danmark idag kanske gått strax söder om Markaryd. Men då hade vi å andra sidan sluppit Åkesson här i Sverige.

Den 27 februari 1933, alltså för precis 90 år sedan, brann Riksdagshuset i Berlin. Av allt att döma hade nazisterna själva tuttat på och skyllde på vänstern, alltså i princip alla som inte gillade deras politik.

Då var det vänstern, socialdemokrater, kommunister och – inte minst – liberaler. Känns det igen?

Läser att västkusten hotas av en invasiv art som kväver livet på havsbotten, Mantelsjöpung eller havsspya, som den tydligen kallas. Nu förväntar jag mig att Åkesson omedelbart reser västerut, ror ut i havet och vrålar ner i djupet av Sveriges havsbotten är full.

Invasioner, ja. Den 23 februari 1918 skickade Sverige trupp till Åland för att se till att de ryska soldater som fanns där, gav sig iväg. Då jagade vi bort ryssen från vårt närområde. Nu får vi se till att i samarbete med andra göra det igen.

Den 22 februari 1848 utbröt revolt i Paris. Efter tre dagars strider, hade beväpnade folkmassor fördrivit kungen och även den tilltänkte tronföljaren.

1848 års revolution brukar betecknas som ”borgerlig”, men det är väl tveksamt om så var fallet. Däremot spelade arbetare en viktig roll. Republik blev det, och om man bortser från åren då Napoleon III senare försökte blåsa liv i kejsardömet, har det förblivit på det sättet.

Ibland kan omvälvningar gå väldigt snabbt. Något att tänka på för despoter som Putin och Lukasjenko som antagligen tror sig sitta ganska så säkert i sadeln. Rätt vad det är, kan den gamla kusen få för sig att slänga ryttaren ur sadeln.

Fint vinterväder. Men snö har fallit, så det blir till att skotta. Minns att jag denna dag 1990 körde hem efter att ha fått vara med om att Kristin kom till världen. Julia hade fått ett syskon.

Mycket har hänt sedan dess. Det var då bara några månader efter att Berlinmuren fallit och med den rasade alla korthus till regimer i det tidigare östblocket. Året efter var Sovjetunionens saga också all.

En del, både i Sverige och i det kommunistiska imperiet, sörjde detta. En viss KGB – agent vid namn Putin, bestämde sig sedermera för att återupprätta både diktaturen och imperiet. Om än inte med kommunistiska förtecken.

Kriget i Ukraina är ur Putins synvinkel logiskt och riktigt. Som stormakt har man rätt att göra det man vill. Den 21 februari 1808 angrep Ryssland Sverige genom att korsa gränsen till Finland vid Abborrfors. Ryssarna är sig lika. Nu som då.

Måndag. Fast det är lättare att ta vardagens små arbetsuppgifter efter att ha sett Sverige gå fram som en ångvält i skidskytte – VM igår. Måtte det gå lika bra i skid – VM senare denna vecka

Den här dagen, den 17 februari 1979 var en svart dag för den socialistiska vänstern. Kina invaderade Vietnam. De två länder som vid sidan av Sovjetunionen hade setts som något av den goda sidan i Vietnamkriget som hade nått sitt slut fyra år tidigare.

Om det var något som triggade vänstervågen i Sverige och västvärlden i övrigt på 70 – talet så var det förstås Vietnam. För vänstern var det en i det närmaste perfekt storm. En stort västland, ansett som kapitalismens högborg, anföll ett litet land i Asien. Ett land som sade sig vara kommunistiskt.

Det var lätt att känna sympati för ett land som slogs mot en övermakt. Men det var förstås aldrig hela sanningen. Kineserna och vietnameserna var inga kompisar. Under hela Kinas historia har landet ägnat sig åt imperiebyggande, oavsett kejsardynasti. Den nuvarande är förstås inget undantag. Men Vietnam rådde man aldrig på. Och när ländernas intressen kolliderade, var kriget ett faktum.

Vietnam hade nämligen tidigare invaderat det med Kina allierade Kambodja och störtat Pol Pots Röda Khmerer – regim. En annan av vänsterns idolregimer, tillika en av de grymmaste som någonsin skådats. Till sist var det nog bara Jan Myrdal som var ensam om att försvara den vidriga regimen.

Kriget slutade väl i stort sett oavgjort, men för vänsterns alla olika bokstavskombinationer, VPK, SKP, RMF, KFML och KFML (r) etc, etc var det däremot en högst kännbart nederlag. Efter det kan man nog säga att luften slutgiltigt gick ur de så tidigare kaxiga 68 – orna.

Norge igen. Den trallen börjar bli mer än tröttsam. Och när vi snart (?) båda är med Nato, kan vi inte ens anfalla dem. Vi skulle aldrig ha släppt dem 1905.

Så var det alltså alla hjärtans dag. Eller Valentins dag, som det heter i den anglosaxiska välden. Från början var Valentin inte engelsman, utan präst i Rom på 200 – talet.

Kejsaren hade förbjudit unga män att gifta sig, han behövde dem i armén. Valentin trotsade ordern och vigde unga par i hemlighet. Inte överraskande hamnade han i fängelse för detta.

Seden att fira den 14 februari hade dock inget med Valentin att göra, utan var en vårfest i England och Frankrike. Den 14 februari ansågs nämligen vara den dag då fåglarna bildade par för att häcka. På lek parade man ihop unga flickor och pojkar på ett år den dagen.

Kyrkan gillade förstås inte det, lika litet som kejsaren hade gillat Valentins tilltag, men att försöka förbjuda seden ansåg man tydligen mindre klokt. Istället gav man festen en kristen ”överrock”, och på passade Valentin väl in i bilden.

Idag förknippar väl dagen mest med kort och geléhjärtan. Och det är väl gott så, Våra tankar kan lämpligen också gå till offren i Ukraina – och Ryssland – för Putins storhetsvansinne. Där pågår en strid som faktiskt måste ses som avgörande för Europas och världens framtid.

Ska den bli sådan vi vill ha den, duger det inte med geléhjärtan eller att öppna våra hjärtan, som Reinfeldt uttryckte saken, hur trevligt det än låter, räcker inte det. Vi får allt se till att även öppna plånböckerna och vårt land för människor på flykt undan krig.

Den 13 februari 1960 smällde fransmännen av sin första kärnladdning. Väl inte i Frankrike, men i Sahara. Därmed tillhörde Frankrike också kärnvapenklubben. Något de Gaulle tyckte var viktigt. Både för prestigen skull, britterna var ju redan där, men också som en yttersta säkerhet om nu tyskarna skulle göra ett nytt försök mot Frankrike.

Sverige var däremot inte där, men höll ändå länge dörren öppen. Erlander var inne på att ”vi nog måste ha atomvapen”, som han uttryckte saken.

Det är ljuset av detta som man måste se att vi har kärnkraft i vårt land. Utan denna ansats plus det faktum att Sverige ju inte hade några energitillgångar utöver vattenkraften, som man höll på att bygga ut för fullt, och att oljan snart nog skulle vara slut. Det trodde man nämligen årtiondena efter kriget. Därtill kan läggas att man förstås hoppades kunna använda de uranfyndigheter Sverige har.

Av den saken blev dock intet. Och inte lär det bli någon ny kärnkraft värd att tala om. Och då spelar det knappast någon roll om Åkessons obehagliga underhuggare sitter i Vattenfalls styrelse och orerar. Ty faktum är ju att ingen av de tilltänkta kunderna uttrycker någon längtan efter kärnkraft. En grön profil går inte ihop med den. Så enkelt är det.