Två frågor

Av matsnilsson, 30 augusti 2021 kl 14:12, Bli först att kommentera 1

Två frågor, eller kanske snarare frågekomplex, dominerar politiken just nu: Miljön – klimatet – kärnkraften är den ena. Den andra kan skrivas som brottsligheten – skottlossningarna – invandringen.

 

De två har det gemensamt att de – var och en på sitt sätt – har initierats av liberaler för att sedan tas över av krafter som använder dem som slagträn i en populistisk kontext av missriktad civilisationskritik. Det vill säga precis raka motsatsen till vad liberaler står för.

 

På 70 – talet kom miljödebatten att handla om energi i allmänhet och kärnkraften i synnerhet. Den insikt som Folkpartiets politik grundats på, att all energiomvandling sliter på miljön och att det därför är av vikt att energi används effektivt, försvann när inte minst Centern gjorde det hela till en existentiell fråga. Folkpartiet tappade bort sig och föll in i en trall om vadskavihaistället och annat i samma (o)begåvade stil.

 

Resultatet blev ett slags tulipanaros där kärnkraften skulle avvecklas genom att först byggas ut till det tredubbla. Och resultatet av det är det vi kan se nu. Infrastrukturen på området är eftersatt och undermålig och rent politiskt resulterade striden i att Miljöpartiet kom till och att Folkpartiets profil i miljöfrågor hade förstörts totalt.

 

Sedan har vi det andra komplexet. Den liberala synen att se invandring som en möjlighet snarare än ett problem skulle 2002 kompletteras med att ställa krav på de som kom hit och därmed underlätta för dem att bli en del av samhället.

 

Resultatet av detta är opinionssiffror för Liberalerna på runt två procent. Men insikten om den saken saknas av allt att döma helt. Istället för att ta tag i frågorna med utgångspunkten där det hela började har man förfallit till fantasier om bygga nya kärnkraftverk samtidigt som man låter som SD – light när det gäller komplexet invandring – integration – kriminalitet.

 

Det finns alltid risker med att titta på det som sker och tro att det kommer att fortsätta på det sättet. Den 30 augusti 1862 besegrade Sydstaterna Nordsidan i det andra slaget vid Bull Run. Det verkade då som om Nordstaternas långa rad av nederlag aldrig skulle ta slut. Men ändå var det precis det som skedde.

Malmtunga slag

Av matsnilsson, 25 augusti 2021 kl 16:52, Bli först att kommentera 3

Det mullrade i berget. Det våldsamma vulkanutbrottet medförde att materia djupt nere i jorden innandöme fördes närmare jordytan. Och där skulle det bli kvar.

 

Om någon kunnig geolog hade iakttagit skådespelet, hade denne kanske insett just den saken. Men så var det inte, eftersom utbrottet skedde för miljoner år sedan. Först på 1600 – talet skulle fyndigheten av järnmalm upptäckas, i det som kom att kallas för Kiruna och Malmberget.

 

Ännu längre fram, skulle avgörande händelser utspela sig i en – bokstavlig – kamp på liv och död. En strid som gällde tillgången till det järn som fanns i gruvorna. I april 1940 hade Nazityskland angripit Danmark och Norge. Striden i Norge gällde i hög grad staden Narvik där järnmalmen skeppades ut när Östersjön låg tillfrusen. Utan järnmalmen skulle Hitlers krigsmaskin snart stanna i brist på råvaror.

 

Nu blev det inte så. Istället fick tyskarna övertaget och kriget kom att vara i fem år till. Först den 25 augusti 1944 befriades Paris. Tyskland klämdes från två håll och på våren året därpå var Hitlers tusenårsrike slut.

 

Idag är metoderna fredligare, men likväl handlar det om strid om hur de resurser som finns i vår del här i norra Sverige ska disponeras. En del tycks tro att det som finns här också på något sätt automatiskt ska kunna disponeras av de som bor i närheten av resurserna, vare sig det handlar om malm, skog eller vattenkraft.

 

Så är det nu inte. Naturresurser av de här beskrivna slagen är ju inget värda om de inte på något sätts nyttiggörs genom olika typer av investeringar. Kanske något att tänka på för de som mer slentrianmässigt talar om dessa som varande ägda, åtminstone moraliskt, av de som av en lycklig slump råkar bebo en trakt där en vulkan hade utbrott i forntiden.

Förr och nu

Av matsnilsson, 24 augusti 2021 kl 18:16, Bli först att kommentera 2

Talibanerna har satt igång med sitt terrorstyre trots löften om att de skulle bete sig annorlunda än sist det begav sig.

 

Det här var tyvärr bara vad vi kunde vänta oss. När religion finns med i bilden brukar brutaliteten bli värre.

 

Den 24 augusti 1572 massakrerades tusentals hugenotter, alltså protestanter, i Frankrike av sina katolska landsmän.

 

Nej, det var inte bättre förr.

Avgångar

Av matsnilsson, 23 augusti 2021 kl 16:19, Bli först att kommentera 2

Så är spekulationerna i full gång om vem som ska efterträda Stefan Löfven som S partiledare. Vem det än blir, framstår det som en intressant men också minst sagt jobbig uppgift som det nu ser ut. Ingen vet om personen ifråga ens blir framsläppt som statsminister av Riksdagen.

 

Samtidigt finns det omständigheter som tyder på en möjlig slug beräkning bakom Löfvens drag. Att han blev avsatt genom en förtroendeomröstning tidigare i år, har nog spelat en stor roll. Både när det gällde viljan att fortsätta som partiledare och statsminister, men också när det gäller möjligheten att få igenom budgeten och på så sätt undvika en ny regeringskris och ett möjligt extraval.

 

Ty det är ju så att budgeten ska tas i december, bara någon månad efter bytet på partiledar- och statsministerposten. Och om det nu är som så att den nye S – ledaren av Riksdagen godkänts som statsminister, är det knappast troligt att vare sig V eller C kan göra annat än att också släppa fram regeringens budgetförslag. Löfven kan på så sätt sägas ha slagit flera flugor i en smäll.

 

Det är fler partier som håller kongress i november. För Liberalernas del framstår misstaget att hoppa av JA i och med det som nu händer bara än större än förut. Siffrorna är fortsatt så usla att det borde vara givet att partiledaren rimligen borde dra samma slutsats som Löfven: att det helt enkelt bara är att lämna.

 

Men, invänder väl en och annan, är då inte L ett ”borgerligt” parti?

 

Svaret på den frågan är nej. L är, vilket namnet anger, ett liberalt parti. L är, lika litet som Åkessons gäng, något ”borgerligt” parti.

 

Den 23 augusti 1939 slöt Stalin och Hitler än icke – angreppspakt. Något som blev startskottet till kriget och 50 miljoner människors död. Nazism och kommunism, som har mer gemensamt än vad deras anhängare själva vill medge, har sina svenska efterkommande i form av V och SD. Båda bärare av totalitära ideologier. Så långt från vad demokratiska partier, vare sig de nu kallar sig borgerliga eller inte, står (eller borde) stå för.

 

M och KD har gett sig i lag med både V och SD när de försökte avsätta Löfven. I Tyskland försökte konservativa krafter sig på något liknande när de gav sig i lag med Hitlers parti. Hur det slutade, vet vi.

Stolthet och rädsla

Av matsnilsson, 18 augusti 2021 kl 15:39, Bli först att kommentera 2

Just nu präglas den politiska debatten av rädsla. Förtjänstfullt beskriven av Andreas Westerberg i en krönika i tidningen NU. Det gäller inte minst Liberalerna där åtminstone partiledningen i dagsläget mer eller mindre skräckslaget klamrar sig fast vid föreställningen om partiets givna position som släpjolle till en alltmer aggressiv höger.

 

Just den här ängslan, för att inte säga feghet, har alltför ofta hämmat det liberala budskapet. Den liberala styrkan i att alltid utgå från verkligheten som den ser ut snarare än att hemfalla åt önsketänkande, har gång efter annan tappat sin kraft just genom rädslan som dykt upp när verkligheten verkat för svår att hantera. Det har gällt allt från miljö och energi till flyktingpolitik.

 

Just i dagsläget är det dock värre än på mycket länge. Och det beror på att det kommit in ytterligare en faktor med i bilden. Och den kan också stavas med ett ord: stolthet. Eller rättare sagt förlorad stolthet.

 

För min del har det alltid varit förknippat med stolthet att tillhöra det liberala lägret. Att vara en del av uppdraget att vidga och säkra friheten. Både här och i världen i stort. Att tro på en framtid för frihet och rättvisa, det har varit en källa till glädje när det har gått bra och en tröst i bedrövelsen i tider av motgång.

 

Så varför verkar den stoltheten nu vara borta? Svaret på den frågan finns, som jag ser det, att söka bland våra politiska motståndare.

 

När jag tog mina första stapplande steg i politiken, dominerades de av Socialdemokraterna. De var den mer eller mindre allsmäktiga monoliten som det gällde att försöka välta ur sadeln. Deras företrädare var ofta nog stolta (för att inte säga malliga) över den maktposition man hade lyckats placera sig i. Ideologin, alltså socialismen, lärde dem ju också att den egna rörelsens seger var av historien given.

 

Den stoltheten och tron föll med Berlinmuren, även om det skulle dröja ett tag innan vidden av omvälvningen som skedde i skarven mellan 80 – och 90 – talet stod klar. Socialismen visade sig vara en politikens återvändsgränd och inte en självklar del av den framstegsoptimism som socialdemokraterna delat och delar med liberaler.

 

Optimismen har idag bytts ut mot den djupaste pessimism. Något som passar högern betydligt bättre än den vänster som liberalismen – faktiskt – är en del av. Hur ogärna Sabuni och hennes lilla hov verkar försöka bortse från den saken.

 

Men då går det som det går också. Dagens opinionssiffror visar tydligt hur det går när både stolthet och saklighet överges.

Förr och nu

Av matsnilsson, 16 augusti 2021 kl 16:32, Bli först att kommentera 2

Sommaren skrider mot sitt slut, men eländet både här och på andra håll verkar inte ta slut i brådrasket. Är det inte skottlossning i Stockholm eller Göteborg så är det i Växjö eller Linköping. Nu också i min födelsestad Kristianstad.

 

Vad göra åt allt detta? Om vi ska hålla oss till läget här i landet, hörs just inget annat än fler poliser och längre straff. I synnerhet när någon från högern öppnar näbben. Trots att det sedan länge står klart att samband mellan effektivare brottsbekämpning och mer av repression saknas.

 

Inte heller var det bättre förr. Den 16 augusti 1676 intog danskarna just Kristianstad. Danmark hade invaderat Skåne för att försöka ta tillbaka de skånska landskapen som gått förlorade i freden i Roskilde åtta år tidigare. Det lyckades inte, men Kristianstad skulle förbli i danskarnas händer fram till freden slöts flera år senare. Då hade det gått åt betydligt fler än som idag omkommer under fyra års tid till följd av dödligt våld i både Sverige och Danmark.