Mats Nilsson, L

Mat och bostad

Av , , Bli först att kommentera 2
Anta att konsumtionen av livsmedel skulle vara reglerad både vad gäller pris och tidpunkt när viss inköp och konsumtion skulle ske. Och att någon då ställde sig upp och krävde en annan och friare ordning, och fick mothugg från matkonsumenternas förening, som av myndigheterna tilldelats uppgiften att förhandla om matpriserna.
 
Alla ler väl i dag åt denna satir. Men faktum är att det inte var alltför längesedan som det var just så det till en del låg till, även om matkonsumenterna i det här fallet inte var någon organisation utan utgjordes av myndigheten Pris – och kartellnämnden.
 
Alla är nog nöjda med att den tiden är förbi. Jag erinrar mig detta när jag i dagens tidning läser ett inlägg av den så kallade Hyresgästföreningen, som motiverar sin existens med att man inte vill ha marknadshyror. Tänk om folk själva skulle bestämma vilka priser som skull gälla på mat..äh, förlåt, bostadsmarknaden. Då kommer hyrorna att höjas drastiskt och folk får gå från gård och grund.
 
Märkligt nog skedde ingen motsvarande katastrof när livsmedelsmarknaden till stor del avreglerades.
 
Regleringar, för att inte tala om planekonomi, brukar i allmänhet medföra knapphet och öppnar för svarta marknader och annan korruption. Som iakttagelser genom åren om hur folk ur ”sosseadeln” och deras barn påfallande ofta bott i fina lägenheter med bra läge och låg hyra. Andra har fått hålla till godo med att stå i bostadskön i många år.
 
Läste en gång om ett äldre par som på 60 – talet på något sätt hade lyckats fly från Rumänien och hamnat i Grums av alla ställen. De hade en dag gått till Konsumbutiken för att handla mat, men blivit så överväldigade av det i deras ögon fantastiska utbudet att de varit tvungna att gå ut igen. Det blev helt enkelt för mycket för dem.
 
Så blir det när den totala planekonomin införs. Då kan även det enorma överflödet på Konsum i Grums under livsmedelsregleringens 60 – tal framstå som ett slags omöjligt paradis.

Pessimism

Av , , Bli först att kommentera 2
 
På 60 – talet inleddes en gryende miljödebatt i vårt land. Det stod klart att saker och ting inte stod riktigt rätt till när det gällde miljön. Varken den inre eller yttre.
 
Folkpartiet, och i synnerhet ungdomsförbundet, var mycket aktiva och pådrivande i den debatten. Mitt intresse för dessa ting och uppväxten i ett liberalt hem, fick mig att ta steget och bli aktiv på 70 – talet. I samma veva, får man väl säga, kantrade debatten rejält åt vänster. Det hette att miljön oundvikligen skulle förstöras i ett ”kapitalistiskt samhälle”. För att göra det hela än värre, kom slagsidan att tillta när det tillkom en civilisationskritik av mer fundamentalistiskt slag.
 
Allt detta kombinerades med vad som föreföll ständiga kriser i ekonomin. Socialdemokraterna hade förutskickat att det de kallar för samhällsbygget snart skulle vara avslutat. Så blev det förvisso inte. Istället verkade det som om samhället var på väg mot sin upplösning. Den stabilitet som de flesta gärna vill ha, verkade inte finnas där längre. Samhällspessimismen hade slagit igenom. Och den har präglat stämningen i den offentliga debatten sedan dess.
 
Samtidigt med detta har samhället rört sig i en liberal riktning med öppenhet både gentemot omvärlden och tolerans vad gäller människors göranden och låtanden, så länge de inte skadar någon annan. Det vi kallar globalisering har medfört en enormt ökad rörlighet på alla plan. Inte minst det mänskliga.
 
En utveckling föder förr eller senare en motreaktion. Och det kan vi i vårt land se i SD: s gestalt. Öppenhet, samarbete och internationella åtaganden är i deras ögon existentiella hot, inga möjligheter.
 
Deras framgångar i val och opinionsmätningar kan inte förklaras på annat sätt än att den kvardröjande pessimismen, upplevelsen att partierna inte lever upp till sina åtaganden och känslan av att vi inte har kontroll över skeendet, präglar väljarkåren.
 
Frågan är då givetvis inte om vi liberaler ska bekämpa detta utan möjligen hur det ska gå till. Det finns delade meningar om detta, men man torde ändå rimligen kunna enas om att det bara kan ske om känslan av pessimism bryts och att visa på att förändringar till det bättre inte bara är möjliga utan faktiskt också sker. Det är i allra högsta grad en liberal uppgift.
 
Den 30 mars 1294 gjorde novgoroderna ett misslyckat försök att storma det svenska fästet Viborg. Man höll stånd trots att de anfallande styrkorna verkade överlägsna. Fästningen fanns där för att skydda handelsplatsen och handelslederna. Vikten av att säkra förbindelser med omvärlden och dra nytta av dem, visste man redan då.

Laget som nästan försvann

Av , , Bli först att kommentera 3

Det var en gång ett hockeylag. Vi kan kalla det Team L. Det låg nu på nedflyttningsplats efter en hård kamp för att klara kontraktet den tidigare säsongen. Då hade det lyckats, men nu hade tränaren/lagledaren valt att sluta efter många år i klubben.

Klubbledningen hade i det läget valt att istället för att upphöja biträdande tränaren rekrytera en person som hade ett förflutet i klubben. Personen hade mycket höga tankar om sig själv och sin förmåga både som spelare och strateg på isen. Alla delade inte den åsikten, men klubbledningen insisterade på att det måste till något nytt. Åkte man ur serien, var det kört för klubben som aldrig tillhört de mer välmående föreningarna. I varje fall inte ekonomiskt.

Det utvecklade sig dock inte som man hade hoppats. Den nye tränaren, som brukade kalla sig ”Esset med stort S”, krävde absolut underkastelse, något som aldrig hade präglat klubben. Istället kunde diskussionerna vara nog så intensiva, men klubbens kultur präglades ändå alltid av tolerans och öppenhet. Laget var också respekterat bland de andra klubbarna för att man utvecklade både spel och spelare, men som ofta nog användes av andra och ekonomiskt starkare föreningar.

Men spelet på isen gick inte bra just nu. Esset drog upp både röda och blå linjer på skärmen utan att någon förstod hur man skulle spela efter de riktlinjer som drogs upp. Esset insisterade på att alla anfall skulle ske på högersidan eftersom det var där möjligheterna fanns att komma åt ärkerivalen Stora klubben.

Det hjälpte dock inte. Klubben hade alltid lagt upp spelet genom att vara starka i mittzonen och därifrån anfalla mitt i banan. Essets idéer fungerade helt enkelt inte. Team L befann sig fortfarande på nedflyttningsplats. Så nu kläckte Esset en ny idé. Man skulle låna eller hyra in spelare från Team M. Eller ”de blåa” som laget kallades. De hade varit ett topplag tidigare och gjorde nu allt för att ta hem serien.

De hade med anledning av det inlett ett samarbete med Team F. Dessa kallades ”de bruna” med anspelning på den ilskna björn de hade som logotyp. De var ökända för sitt milt sagt ojusta spel, men genom att anamma en del av deras hämningslösa spel, hoppades Team M på att nå framgång.

Tanken var, enligt Esset, att genom att spelarna från de blåa hade lärt sig mycket av det som han kallade ”rejäla tag” från de bruna, skulle den spelstilen äntligen innebära att man fick genomslag för hans idé om ständiga anfall på högerkanten.

Många inom klubben reagerade kraftigt på allt det här. Men Esset krävde fullständig lydnad. Annars kunde man packa ihop och dra, var budskapet från Esset och ans lilla hov i klubbledningen. Och så blev det också. En del valde att sluta helt, andra gick till lag som inte tillät en tränare att bete sig som en envåldshärskare.

När så spelet återupptogs efter uppehållet, skulle den nya taktiken sättas på verkligt prov. Men de framgångar som Esset utlovat, uteblev helt. Hans taktik var bara alltför enkel för motståndarna att genomskåda. Han röt och domderade att alla hade svikit honom. Att han aldrig fått det stöd han hade rätt att kräva.

Till sist fick några i klubbledningen nog. De hade varit betänksamma hela tiden, men hade ändå tyckt att man nog var tvungen att pröva Essets idéer när man låg så illa till i serien. På klubbens årsmöte ställde de frågan om det här verkligen var rätt väg att gå. Blåa och bruna sätt att spela spelet passade inte Team L. Den ene efter den andre ställde sig upp och höll med.

Esset skrek så att ansiktet svartnade, och till sist föll han i gråt och jämrade sig över hur alla hade gått honom emot och hur han offrat så många år av sitt liv för den klubb han alltid hade känt var hans. Men nu hade alla fått nog. Team L skulle hålla sig till de värden man alltid grundat klubbens agerande på.

 

Inflytande

Av , , Bli först att kommentera 2
Ett skäl som åberopats av Sabuni för att ”samtala” med alla partier är att ytterligheterna (SD och V) tillsammans innehar 30 procent av mandaten i Riksdagen. Något som man, enligt Sabuni, måste ta hänsyn till.
 
Jaså?
 
Med tanke på att 70 procent av Riksdagens mandat inte innehas av något av dessa partier, kan man undra varför det är så viktigt att ta speciell hänsyn till just denna minoritet.
 
Det finns sannolikt en föreställning om att ju större ett parti är, desto större inflytande borde det ha. Men så är det ju inte. En erfarenhet som S gjorde när man förlorade makten 1976 var att den nya regeringen faktiskt struntade totalt i vad S framförde för ståndpunkter. Och detta trots att S på den tiden nådde uppemot 45 procent av rösterna i valet.
 
Ingvar Carlsson nämner just denna omständighet i boken ”Så tänkte jag”. Han menar också att det inte var mycket att säga något om. Efter det att trepartiregeringen hade kommit överens inbördes, vilket säkert inte var så enkelt alla gånger, hade man ingen ork eller lust att på något sätt jämka ihop sig med S.
 
Detta fick tydligen Ingvar Carlsson att omvärdera den tidigare FP – ledaren Bertil Ohlin, som han hade funnit grinig och gnällig. Ohlin hade, trots att han fick kämpa i opposition under hela sin långa partiledartid, hela tiden kommit igen och drivit sin politik. Trots att han aldrig fick känna stimulansen av att få regera.
 
Så det där med inflytande har knappast något med partiets storlek att göra utan beror mera på vilken position man har erövrat i det politiska fältet. Något som resultatet av JA och de framgångar som L och C vunnit är bra exempel på.
 
Det betyder inte att partiets storlek skulle vara betydelselös. Alls inte. Men säkert är dock att taktiken som Sabuni just nu tillämpar, att betyga sin trohet mot en regering ledd av Kristersson och stödd av Åkesson, inte kommer att ge någon utdelning vare sig det gäller inflytande eller storlek.
 
Faktum är att det är rent beklämmande att läsa en del rent ut sagt patetiska inlägg från det som åtminstone jag tidigare sett som omdömesgilla personer. Som att ett absolut nej till alla framtida samarbeten med S och i varje läge underordna sig högerblocket skulle vara att ”komma hem”.
 
Komma hem? Jaha, och till vadå? En byggnad där den nye ägaren vägrar att se det svartbruna mögel som tränger upp från källaren, samtidigt som hans kvinnliga partner processar med en tidigare granne om att få köpa rucklet intill. Och om man tittar ut genom fönstret ser man hur den tidigare vackra sjön intill huset förvandlats till ett stinkande svartbrunt träsk till följd av en annan nyligen inflyttad grannes dammbygge som syftar till att förhindra besökare utifrån att använda sig av sjön för rekreation och båtturer.
 
Den 26 mars 1702 inleder Karl XII marschen mot Warszawa för att avsätta August den starke som polsk kung. Just Kalle dussin har i många år varit Åkessons gängs och andra i liknande sammanslutningars stora idol. Och detta trots att han i allra högsta grad var kung i ett rike av flera nationaliteter, vilket inte minst syntes i hans arméer, och var den som enväldigt såg till att avsluta den svenska stormaktstiden.
 
Det är väl inget gäng som Liberalerna ska ha något med att göra?

Dags för batalj

Av , , Bli först att kommentera 3
Det drar ihop sig till en synnerligen präktig batalj i liberalernas partiråd på söndag. I sin iver att hitta förklaringar till varför det nog ska gå att regera med Åkessons gäng med i bilden, gör partiledaren den ena tabben efter den andra.
 
Det mest tragiska med allt detta är att det egentligen är helt onödigt. Om det nu, mot förmodan, skulle vara ett sätt att få till stånd en ny regering genom den triangulering av SD man nu ägnar sig åt, samtidigt som partiet lyckas kravla sig över spärren, kommer det ändå inte att bli en livsduglig regering.
 
Kjell Olof Feldt skrev i sina memoarer om valet 1988 där S lyckades vinna på ett sätt som gav en minst sagt bitter eftersmak, genom att utse Bengt Westerberg till huvudmotståndare. Hans slutsats var att det inte bara gäller att vinna val. Det är minst lika viktigt hur man vinner.
 
Låt oss nu, om inte annat så för diskussionens skull, utgå ifrån att det bästa är att få till stånd en ny alliansregering. Om den ska bli livsduglig, går det inte att vara beroende av Åkessons gäng. De är helt enkelt inte pålitliga. De fromma förhoppningar som Sabuni nyligen yttrat om att man delar åsikter om att ”se mer kärnkraft”, att bekämpa brottslighet och en vilja att förstatliga skolan, är inget annat än – just det – fromma förhoppningar. Åkesson intar gärna till synes populära ståndpunkter utan att ha någon som helst vilja att förverkliga dem.
 
Alltså gäller det att trycka tillbaka gänget ifråga. Och det gör man inte genom att tävla med M och KD om att gå ner sig i det svartbruna träsket. Det gör man genom att markera hårt mot högern och säga till Kristersson & Busch att det är de som har övergett den ”borgerlighet” de annars gärna säger sig vilja främja. Vidare bör det sägas att det är deras uppgift att hålla rent högerut. Då, först då, kan man få stödet för Åkessons vidrigheter att krympa.
 
Vi såg så sent som igår har långt förfallet har gått för högern i och med att M och KD la ner sina röster i voteringen om EU: s återhämtningsfond. Helt klart en eftergift till de samarbetsfientliga krafter som Åkessons gäng utgör.
 
För att summera: det duger helt enkelt inte med en klockartro på att sådana som Åkessons gäng är några man kan komma till tals med. I synnerhet inte som de ju har utsett L till sin huvudmotståndare.
 
Den 25 mars 1809 slöts konventionen i Kalix mellan Sverige och Ryssland. Svenskarna la ner vapnen och Finland var förlorat. Då förlorades alltså den stor del av territoriet till synnerligen mörka krafter. Ska nu L genom sitt agerande främja intressena för ett gäng som baserar sin politik på en annan men inte mindre otrevlig auktoritär politisk tradition?
 
Till sist: en del vill tydligen ”se mer kärnkraft”. Ett gott råd blir väl då att åka över till den forna svenska rikshalvan Finland, när det går att göra det, och titta på reaktorbygget som är inemot tio år försenat. Det skulle kanske få någon/några att tänka ett varv till.

Sjöstedtar

Av , , Bli först att kommentera 2
Såg Oscar Sjöstedt igår när den som ansvarar (ha ha ha) inom Åkessons gäng för ekonomiska frågor. Någon återhämtning för Eu efter pandemin vill man inte ha. Vi kan sälja våra bilar ändå, hävdade OS.
 
Höger – Sjöstedt är inte vettigare än vad vänster – Sjöstedt var. Men SD skulle alltså ändå vara något att förhandla med, enligt somliga.
 
Tillåt mig småle!

Politiska misstag

Av , , Bli först att kommentera 1
Striden inför partirådet den 28 kokar egentligen ner till två linjer beträffande vad som är den riktiga vägen att ta för att dels öka stödet för L, och dels hur man ska åstadkomma ett maktskifte.
 
Låt oss för diskussionens skull anta att utgångspunkten att merparten av väljarna för L finns att få till höger om mittlinjen i svensk politik är riktig. Följdfrågan blir förstås då vilken metod man ska använda för att få till stånd en sådan process.
 
Den linje som PL tillämpat har inte visat sig framgångsrik hittills. Historien lär oss att det har gått bra för L om det går dåligt för högern. Alltså är inte det nuvarande knäfallet för högerblocket något framgångsrecept utan tvärtom att markera hårt åt höger för att få den mer anständiga konservatismen att hålla rent på sin kant.
’
Den 23 mars 1933 gav den tyska Riksdagen Hitler diktatoriska befogenheter över Tyskland. De konservativa som trodde att de hade kunnat utnyttja nazisterna för sina egna syften, fick nu veta vilken felbedömning de hade gjort. Det vill allt till att M och KD inte gör samma misstag.

Bisarra turer

Av , , Bli först att kommentera 1
Det finns ett gammalt skämt om när en pessimist och en optimist strålar samman. Pessimisten suckar och menar att ”nu kan det inte bli värre”. Optimisten genmäler: ”joodå!”
 
Skämtet kommer för mig när jag tar del av de senaste turerna inför Liberalernas partiråd. Nu försöker man tydligen ”förtydliga” budskapet från partiledningen med att man ju ändå måste behandla förslaget till budget i finansutskottet, och där måste man ju ändå tala med alla, alltså även Åkessons hejdukar. Så det där med att inte förhandla om budgeten med SS…äh, SD, menar jag, behöver man väl inte vara sådär benhård om?
 
Kan det överhuvudtaget bli löjligare? Skulle helst vilja säga nej, men med tanke på att jag ju ändå i grunden är optimist, kan jag inte vara säker.
 
Hur bisarra än alla turer ter sig, framstår en sak tydligt nog: Från partiledningens sida vill man driva igenom att L ska säga absolut ja till en ”borgerlig” regering. Alla principer eller förbehåll kastar vi överbord. Annars kan vi inte kravla oss över fyraprocentsspärren.
 
Däri ligger den verkliga tragiken. För om man ju ändå ska upphöja principlösheten till norm, borde man väl försäkra sig om att taktiken skulle vara framgångsrik. Men det finns just inget som talar för att så skulle bli fallet.
 
En enda gång har partiet nått framgång i ett val när partiet klart angett att man underordnat sig ett gemensamt regeringsprojekt. Året var 1976 och det hett åstundade maktskiftet förverkligades. Det var givetvis nödvändigt efter 44 år med S vid makten. Folkpartiet ökade, och så gjorde även M, medan C backade, om än marginellt.
 
Skälet till att man lyckades var i mycket Per Ahlmarks förtjänst. Dennes dynamiska profil med tydlig kritik åt både höger och vänster gav utdelning.
 
Något liknande syntes inte till 73, 79, 91 eller 06. Och så gick det det gick också. Och det är svårt att se att något sådant skulle bli verklighet som det ser ut idag. Den dynamik som man ser från den nuvarande partiledningen liknar mest en nedåtgående spiral.
 
Den 22 mars 1604 erkände en Riksdag, samlad i Norrköping, Hertig Karl som kung. Denne hade i praktiken haft makten i flera år, men erkändes nu formellt. Makten hade han tillskansat sig genom att lyckas kasta ut Sigismund, som var den laglige kungen efter att ha efterträtt sin far, Johan III. Kröningen av Karl IX skedde dock först 1607.
 
Efter inbördeskriget såg den nye härskaren till att röja motståndare ur vägen. Bland dem flera ”höga herrar” som miste sina huvuden vid Linköpings blodbad. De hade hållit fast vid principen om att kronan skulle ärvas på det sätt som Gustav Vasa hade bestämt. Men den principfastheten var inget som någon av vasasönerna brydde sig om.
 
Att hålla fast vid principer kan vara riskabelt. Men det kan det också vara om man struntar i dem. Något att tänka på inför partirådet, kanske.

Ansvar utan ansvar

Av , , Bli först att kommentera 1
1980 höll partiet Landsmöte här i Umeå. Satt då som ombud på ett mandat för liberala studentförbundet. Pikant nog hade vår familj fyra röster på Landsmötet i och med att min bror var ombud för Västerbotten och mamma för Kristianstad, där föräldrarna bodde då. Pappa satt i partistyrelsen i och med att vänsterpressföreningen hade en ledamot där på den tiden. Vår på det sättet ”röststarka familj” uppmärksammades i VK.
 
Dessa starka röster till trots, gick det inte att bortse från att Landsmötet skedde mot en ganska så dyster bakgrund. Valet året före hade inte varit framgångsrikt, trots att partiet – faktiskt – satt ensamt i regering. Eller möjligen på grund av detta. Folkomröstningen om kärnkraften hade hållits i mars samma år, och hade rivit upp djupa sår i partiet. Slitningarna inom den trepartiregering med fp, m och c, som hade bildats efter valet skulle fortsätta.
 
Men nu var det alltså 1980 års Landsmöte. Ett ord som användes flitigt var ”ansvar”. 1979 hade partiet inför valet talat mycket om ”ansvar och samförstånd”. Efter ett tag, när jag tyckte att det hade blivit väl så allvarstyngt, gick jag upp och menade att det hade blivit litet väl mycket av ansvarstagande för allt ifrån Fälldin till landet som helhet, men att det just inte verkade vara någon som nämnde något om ansvar för vårt eget partis väl och ve.
 
Erinrar mig detta när jag läste i vår tidning NU om att vi ju som parti har ett ansvar och att vi mot den bakgrunden inte borde lämna fältet fritt för Åkessons gäng utan tvärtom skulle försöka se till att även Liberalerna ska vara med och förhandla med m och kd.
 
Vad är egentligen det här, undrar man. Det inte bara tangerar det löjligas gräns utan överskrider den med hästlängder. I vad som mest liknar desperation försöker den ene efter den andre att motivera varför det nog ändå ska gå att förhandla fast man ändå inte ska göra det, och att vi sannerligen ska se till att inte några röda eller blå linjer (vilka det nu är) ska överskridas. Samtidigt måste vi, enligt Johan Pehrson nog ändå vara beredda att smutsa ner händerna.
 
I dessa coronatider verkar det vara mindre klokt att göra det. Dessutom lär det nog inte räcka. Kristersson och Busch har redan gått ner sig i det svartbruna träsket, och nu skulle vi alltså också plaska runt i dyn.
 
Och, frågar man sig, varför ska Liberalerna göra det? Jo, vi måste säga att vi vill ha en borgerlig regering även om det involverar SD, säger partiledningens nuvarande majoritet. Annars åker vi ur Riksdagen. Det är det verkliga skälet till det som nu propageras för.
 
Följdfrågan blir då hur det har gått i de val där partiet har lagt sig vinn om just detta valresultat? Svaret är att det med ett undantag har inneburit tillbakagång.
 
Två frågor till de som på partirådet ska avgöra vägvalet:
 
Varför skulle det gå bättre 2022 än alla andra gånger som partiet har underordnat sig andra partier för den ”borgerliga” sakens skull?
 
Varför tror de som vill att vi ska ge oss in i något slags uppgörelser också med Åkessons gäng att gänget ifråga alls vill ha med Liberalerna att göra?

Ändamål och medel

Av , , Bli först att kommentera 1
Den 18 mars 1945 inleddes slaget om den japanska ön Okinawa. Trots att det vid det här laget antagligen stod klart för japanernas ledning att kriget var förlorat, fortsatte man att slåss – nästan bokstavligen – till siste man. Av den 120 000 man starka garnisonen stupade över 100 000.
 
Varför då detta? att ge upp var inte något alternativ. Den japanska militärdiktaturen ledning, det var ju en sådan, visste givetvis vad som väntade dem om de kapitulerade. Som krigsförbrytare överträffade de till och med Hitlers hejdukar.
 
Utan några jämförelser i övrigt, visar exemplet på hur det går om man låter ändamålet/makten helga medlen till varje pris. Något som den svenska högern borde fundera litet på nu när de verkar vara beredda att ge sig i lag med Åkessons gäng.
Presentation
MatsNilsson Namn: Mats Nilsson
Ålder: Född 54
Bor: Böleäng
Gör: Aktiv i Liberalerna
Bloggar om: Politik, i synnerhet liberal politik
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se