Mats Nilsson, L

Antisemitism

Av , , Bli först att kommentera 3
De medeltida gäng som nu har tagit makten i Afghanistan har deklarerat att de är beredda att ha förbindelser med alla länder. Utom Israel. Det här har väl inte mötts med mycket mer än en axelryckning. Men det borde det faktiskt göra.
 
För vad är det egentligen man avslöjar med det är utspelet. Handlar det om förtryck av muslimer? Knappast. I så fall borde man rimligen uteslutit exempelvis Kina där förföljelsen av uigurer ständigt trappas upp. Eller Myanmar/Burma där Rohingierna bokstavligen slaktas och fördrivs. Eller varför inte USA som ju vanligen beskrivs som Den Store Satan av islamister. Men i det här fallet går det bra att tala med den store potentaten, men inte den lille.
 
Det finns alltså bara en rimlig slutsats att dra: det här är oförfalskad antisemitism. Det är väl något för regeringen att fundera på nu när man har sagt sig vilja ta nya tag i kampen mot detta till synes eviga hat mot det judiska folket. Det enda rimliga svaret till turbanskallarna måste bli att antingen talar ni med hela världssamfundet, inklusive Israel, eller också inte alls.
Bli först att kommentera

Demokrati och fred

Av , , Bli först att kommentera 3
Ser på öppnandet av Riksdagen. Kungen besöker Riksdagen och öppnar mötet. Det är enda gången under året som monarken besöker parlamentet, som väl är.
 
Den 14 september 1706 slöts fred mellan Sverige och Sachsen. Annars var ju tiden under början av det århundradet allt annat än fredlig för vår del. Den enväldige härskaren, Kalle dussin, var för all del inte den som startade det stora nordiska kriget, men han hade synnerligen svårt att avsluta något av det, hur många tillfällen som än bjöds. Så går det när all makt är samlad hos en person.
 
Sedan dess har vi bara haft kungligt envälde vid ett tillfälle, Under Gustav den III. Symtomatiskt nog blev det krig då också. Demokrati och frånvaron av kungar, enväldiga såväl som enfaldiga, i politiken är bra för freden.
Bli först att kommentera

Förändring?

Av , , Bli först att kommentera 2
Läste nyligen en intervju med Liberalernas ledande företrädare i Göteborg Axel Darvik. På sin tid yngste ledamoten någonsin i Riksdagen. På ett ställe säger han att ett parti måste förändras i och med att förutsättningarna i politiken gör det.
 
Inga invändningar mot den principen. Problemet är väl att man faktiskt inte har gjort det.
 
Den nuvarande partiledningen och Även Darvik verkar mentalt vara kvar i det läge som rådde 2002. Då hade Folkpartiet nått framgång, som man trodde, p g a ”kravliberalismen”. Men den viktigaste faktorn bakom valresultatet var snarare att Moderaterna gjorde en hel rad politiska självmål, inte minst när det gällde skatter och invandring.
 
Det är kanske begripligt om det är så. Både Sabuni och Darvik inledde på allvar sina karriärer vid den tidpunkten. Då gällde det att välta S ur sadeln genom att forma en allians med M, KD och C. Något som också blev av inför 2006 års val.
 
Den plattform som då kom till var i hygglig balans med fyra partier stående i varsitt hörn. M hade gjort en rejäl sväng mot mitten och KD var på den tiden något annat än nu.
 
Idag är läget ett helt annat. Högern har sedan länge kapat alla linor som höll plattformen i mittfåran. Den glider raskt iväg mot avgrunden i form av ett svartbrunt träsk där piratkaptenen Åkesson residerar och ivrigt väntar på att få se flotten gå under.
 
Högern sitter aningslöst kvar på flotten samtidigt som Centern hoppat av och paddlat tillbaka mot mittfåran. Liberalerna är på glid mot högern eftersom obalansen fått flotten att luta betänkligt. Enda chansen i det här läget för L är att lämna och simma för allt vad tygen håller om inte partiet också ska gå ner sig i Åkessons träsk. Tyvärr syns inga tecken på att man har insett den saken.
 
Den 13 september 1759 slog britterna fransmännen i slaget vid Quebec. Snart därefter hade man förlorat hela Kanada. Britternas dominans i Nordamerika var därmed total. Fransmännen underskattade grovt motståndaren. Priset blev högt.
 
Påminner det om något?
Bli först att kommentera

Tillit och terror

Av , , Bli först att kommentera 1
Ännu en vacker brittsommardag. Än så länge, är det väl bäst att tillägga. Nå, jag använde en del av den till att klippa gräs på en av de gemensamma ytorna här i vår lilla samfällighet. Någon insats för det gemensamma är det alltid bra att göra. Det är sådant som bygger tillit, sägs det.
 
Det sägs också att det är när tilliten sviktar, både människor emellan och gentemot de gemensamma institutioner vi har för att hantera diverse uppgifter som det blir problem. Det är därför logiskt att terroristers mål så gott som undantagslöst syftar till störa denna tillit. Både genom direkta dåd men ofta nog också genom att sprida och underblåsa konspirationsteorier, den ena mer absurd än den andra.
 
På det sättet kan terror nå betydligt längre och ställa till med mer bekymmer än vad de direkta attentaten kan göra. Det som följde på dåden den 11 september är det bra exempel på det. Utan de konspirationsföreställningar som följde hade det knappast hänt att en sådan som Trump kommit till makten eller någon hade fäst någon som helst tilltro till de bisarra föreställningar som låg bakom stormningen av kongressbyggnaden i Washington när det stod klart att foliehattarnas favoritpolitiker hade förlorat valet.
 
Det är när terroristernas ombud kommer till makten som de verkliga bekymren kommer. Hitler är väl det främsta exemplet. Den 10 september 1945 dömdes Vidkun Quisling, vars namn blivit synonymt med landsförrädare, till döden. Denne hade försökt att upphöja sig själv och andra nazimedlöpare till makt och härlighet med hjälp av den terrorstat som Nazityskland hade blivit. Slutet blev passande.
Bli först att kommentera

Miljön i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 0
Det var liberaler som var först med att föra fram krav som skulle resultera i en modern miljöpolitik. Redan 1957 väcktes en motion i Riksdagen om ett samlat myndighetsansvar för miljöområdet. Tio år senare skedde detta i och med att Naturvårdsverket inrättades genom en sammanslagning av tre olika myndigheter.
 
Genom åren har liberaler drivit på och medverkat till att lagar och regler på området har skärpts och att myndigheter som mark – och miljödomstolarna har försetts med verktyg för att utforma villkor för miljöstörande verksamheter och tillse att efterlevs.
 
L har alltså fina meriter på området. Men man kan inte leva på gamla meriter. Allra minst som partiet är i full färd med att ta avstånd från de nämnda landvinningarna.
 
I en debattartikel i Dagens Industri uppträder Sabuni & Persson som ombud för alla tänkbara exploateringsintressen när de beskärmar sig över det som kallas de långsamma tillståndsprocesserna när de nämnda myndigheterna har att hantera allt från gamla synder i form av slutförvaring av radioaktivt avfall till gruvbrytningar här i Västerbotten.
 
För några dagar sedan fanns att läsa lokaltidningen en samanställning över förorenade områden i Västerbotten. Det är ingen munter läsning. I flera fall handlar det om lämningar efter nedlagda gruvor eller sådana som fortfarande är igång. Lagar och regler var inte tillräckligt effektiva på den tiden när brytningen inleddes. Räkningen får senare tiders människor betala.
 
Det är på tiden att den hittillsvarande partiledaren (hur länge det blir återstår att se) bejakar det som faktiskt står i partiprogrammet på miljöområdet istället för att försöka inbilla sig själva och andra att det finns en framtid i att strunta i allt vad miljökrav heter och inse att allt energiomvandling och då inte minst kärnkraften sliter på miljön och att all energi slutar som värme och därmed mer vattenånga i atmosfären. Och det är vattenånga, inte koldioxid, som är den kraftfullaste växthusgasen. PL kan ju lämpligen kontakta den tidigare arbetsgivaren, alltså ÅF, och bli upplyst om detta.
Bli först att kommentera

Hösten stundar

Av , , Bli först att kommentera 2
En till brittsommardag. Det gäller att ta vara på dessa. En trevlig tur till stan och en glass i solskenet efter att ha inhandlat några böcker för att ha att läsa när höstmörkret så småningom sänker sig över oss.
 
Boken om originalet Ester Nilsson, som bodde i Lycksele hela sitt liv, ter sig verkligen intressant. Det är en roman, men blir ju förstås också ett tidsdokument. Ester föddes 1896 i ett torp i väglöst land. När föräldrarna flyttade till ett ålderdomshem inne i Lycksele, följde hon helt enkelt med.
 
Historierna om Ester är många. Som varande gift med en flicka från Lycksele, fick jag genom åren höra en del av dem, och hann ju också med att se henne i verkligheten där hon synnerligen långsamt gick gatan fram. Så det ska bli intressant att ta del av hela historien.
Bli först att kommentera

Valår

Av , , Bli först att kommentera 1
Det drar ihop sig till val snart. Kyrkoval, väl att märka. Då jag gick ur kyrkan samma dag jag var gammal nog att göra det, är det för min del mest av akademiskt intresse.
 
Noterar dock att Åkessons gäng vill ha en ”Kyrka för Sverige”. Med tanke på att Svenska kyrkan i allt väsentligt fortfarande har samma struktur som när den var svensk statskyrka, vanvördigt kallad ”Kungliga salighetsverket”, kan man ju undra om det här inte är som att uppfinna hjulet på nytt.
 
Hela rasket kommer sig ju i grunden av en församling grundad av en sekt bestående av anhängare av en judisk predikant för inemot 2000 år sedan. En predikant som gick ett sorgligt öde till mötes. Så mot den bakgrunden kan man ju undra vad det här har med Sverige att göra så här två millenier senare.
 
Den 3 september 1939 förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland. Hitler greps av panik och fick ett vredesutbrott riktat mot hans lismande utrikesminister von Ribbentrop. Denne hade insmickrande instämt i Hitlers egen bedömning att västmakterna inte skulle göra något trots invasionen av Polen. ”Vad gör vi nu??!!” skrek han åt sina underhuggare.
 
I Tyskland fanns och finns både protestantiska och katolska kyrkor. Dessa förföljdes av nazisterna, särskilt om de predikade humanism och fred eller liknande. Enligt Hitler fanns nämligen bara en ledstjärna att följa och det var – Hitler. Sedan må kyrkorna ha varit aldrig så tyska.
Bli först att kommentera

Idyll?

Av , , Bli först att kommentera 2
Läste nyligen ytterligare ett i raden av inlägg som nostalgiskt blickar bakåt och i synnerhet utnämner 60 – talet till en idyllisk epok som skribenten av allt att döma längtar tillbaka till.
 
OK. Låt oss då titta på hur den idyllen egentligen såg ut.
 
Om vi börjar med att blicka utåt, kan vi ju börja med att Berlinmuren byggdes 1961. Ett år senare stod världen vid raden av ett kärnvapenkrig till följd av det som gått till historien som Kubakrisen. Det kalla kriget var både isande och hett.
 
Under samma tid inleddes frigörelser, i de flesta fall blodiga sådana, i Afrika när folken där ville frigöra sig från kolonialmakternas styre. Ett riktigt allvarligt exempel på den saken var kriget i Algeriet mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN. I Sydafrika hårdnade det rasistiska förtrycket och i Rhodesia, dagens Zimbabwe, etablerades en vit rasistregim under Ian Smith.
 
Senare under detta idylliska decennium inträffade junikriget mellan Israel och arabstaterna 1967. Ett år senare mördades Martin Luther King efter att under många år ha kämpat mot förtrycket av svarta i USA. Samma år som detta hände mördades presidentkandidaten Robert Kennedy, som fem år tidigare hade fått uppleva hur hans bror presidenten också föll offer för en mördare.
 
Men, invänder väl någon, allt det här var ju i utlandet. Här var väl det mesta frid och fröjd? Så kan man ju tro, men precis som att barndomens somrar alltid verkade soliga och varma, finns det en tendens att bortse från hur det egentligen såg ut. För att ta ett exempel är inte fallen av dödligt våld markant fler räknat per invånare än vad som var fallet på 60 – talet.
 
Den 1 september 1939 inledde Hitlerregimen andra världskriget i och med Polen invaderades. Sex år och 50 miljoner dödsoffer senare stod det klart vad det tyska tusenårsriket hade inneburit.
 
Nej, det var inte bättre förr.
Bli först att kommentera