Värmen håller sitt grepp över tillvaron. Dagens gräsklippning av de gemensamma gräsytorna här på vårt område krävde en del självövervinnelse. Och svett. Det gick att vrida ur tröjan efteråt.

Det är 27 radhus här i vår lilla samfällighet. Ansvaret för gräsklippning och en del annat roterar. Och i år är det alltså vi, plus två andra hushåll, som har att göra sin plikt. Jag brukar tänka på samfälligheten som EU. Lika många medlemmar som är högst olika men som likväl har att försöka komma överens.

Det brukar dock gå bra. Folk respekterar vad man kommit överens om. I slutändan är man ju hänvisad till att ordna upp tillvaron tillsammans. Ensam är inte stark alla gånger. Det framgick i vintras när snön föll som ymnigast.

Den 30 juni 1934 inträffade de lång knivarnas natt i Tyskland. Hitlers hejdukar inom SA, som stått för gatuslagsmålen, topphöggs då hela ledargarnityret mördades. Hitler hade visat precis vad han gick för.

Elva år senare var det han själv som dog som en råtta i sitt hål. EEC/EG/EU kom till för att säkerställa att något liknande aldrig fick hända igen. Nu är det Putin som beter sig som nazisterna gjorde. Här måste EU och hela västvärlden stå emot.

En av Hitlers svenska hantlangare, en SS – officer, skulle vara med om att grunda Åkessons parti. SS var de som stod för mördandet av SA: s ledning 1934.

Åkessons gäng har hela tiden varit emot EU och haft sympatier för Putin. Det historiska mönstret går igen.

Pling. Klockradion går igång. Redan dags? Nå, man ligger där halvsovande och lyssnar på alla dåliga nyheter. Men så är det dags för Tankar för dagen. Hör Mark Levengoods röst. Alltid något kul när det är han som svarar för inslaget. Han berättar om hur han som ung kom till Sverige och började jobba inom vården.

På avdelningen styrde och ställde Syster Karin. En dag meddelade hon Levengood att han som invandrare hade att genomgå en kurs i svenska. Han tackade för det, men fann sig föranlåten att säga att ”vi i vår familj inte talat annat än svenska sedan 1300 – talet”. Ja, ja, fick han till svar. ”Men regler är regler”.

Kan inte låta bli att erinra mig detta apropå de artiklar jag läst de senaste dagarna, och som handlat om – just det – stelbenta regler inom socialtjänsten. Något som både politiker och tjänstepersoner tydligen har problem med.

Nå, tänker åtminstone jag, vilka är det som har möjligheten att ändra på dessa eländiga förhållanden? Tja, det är ju rimligen de som makten haver och är valda för att göra just det om det visar sig nödvändigt.

Den 28 juni 1709 led svenskarna ett avgörande nederlag mot ryssarna i slaget vid Poltava. Sverige hade då en enväldig kung, den så kallade hjältekonungen Kalle dussin. Hur det går i längden när makten samlas och utövas hos en enda person, har vi sett genom åren. Men tyvärr kan även aldrig så demokratiskt tillsatta förtroendevalda brista i maktutövningen emellanåt.

Så fyller alltså Umeå 400 år. När det begav sig var alltså Gustaf II Adolf kung och Sverige var på god väg att etablera sig som en verklig stormakt i Europa.

Sedan blev det andra tider. Något som Umeå fick erfara när staden flera gånger brändes ner av ryssarna under Karl XII: s krig. Verkar som om ryssarna fortfarande ägnar sig åt denna typ av krigföring.

Själva fick de uppleva motsvarande härjningar när Nazityskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941. Det verkar som om Putins besatthet av att kapa åt sig områden utanför det egentliga Ryssland har sin grund i de erfarenheter man fick erfara genom historien.

För egen del firar jag 50 – årsjubileum tillsammans med Umeå. Sommaren 1972 anlände vi i familjen första gången till Umeå. Föga anade man väl vad den flytten skulle komma att innebära, men jag kan inte annat än att se tillbaka på den som en lycklig tilldragelse. För, som den då treåriga dottern (det här är ett tag sedan) uttryckte sig när vi vid ett tillfälle körde över Kyrkbron och kyrkan speglade sig i älven, ”Här är fint. Här vill jag bo!”

Så var då budgeten för Umeå kommun antagen. Om kommunisterna hade fått som de ville hade skatten höjts med 50 öre. Välfärden kräver tydligen det, om man får tro företrädare för ett parti vars ledare på sin tid hyllade diktatorn Stalin vid dennes bortgång och utnämnde denne massmördare till en av historiens största vetenskapsmän.

Jaså, välfärden skulle alltså stå och falla med att en lågbetald umebo med 17 000 i månaden skulle få punga ut med ytterligare drygt en tusenlapp i skatt? Hur många tror egentligen på det? Sannolikt lika många som envisas med att tro på Stalins vetenskapliga insikter.

De två ”statsbärande” partierna, alltså S och M, måste komma överens. Åtminstone tycker statsvetaren Leif Lewin det. Det stod att läsa på DN debatt i helgen som gick.

Statsbärande, var det ja. Kan man verkligen tala om något sådant med tanke på hur det har sett ut på senare tid? Om de två ska ses som statsbärande i den meningen att något av de två måste vara involverade i tillblivelsen av en regering, kanske. Men statsbärande i meningen samhällsbärande? Ja, det kan man sätta frågetecken för.

S har sedan länge tappat allt vad framåtsyftande politik vill säga. Kvar är de två idéer som författaren Vilhelm Moberg menade att man i grunden hade: ta makten och behåll den. Och vad högern beträffar, kan man idag i VK läsa att vilken politik en av deras ledande företrädare Edward ”blyfoten” Riedl går till val på: kärnkraft och billigare bränsle. Något som tydligen ska rädda klimatet.

Om det inte var så tragiskt skulle man skratta högt.

Ser idag att kommunisterna valt att stödja S – MP: s budget inför beslutet i fullmäktige här i Umeå. Villkoret är att inga fastigheter i Umeås allmänfarliga bostadsbolag, Bostaden, får säljas.

Det ter sig inte överraskande. Varken kravet eller eller att S gått med på det. Just allmännyttan, detta missvisande ord, är något av socialisternas sista bastion som fortfarande hålls efter så många reträtter man fått göra det senaste decennierna.

Just bostäder är något som tidigt pekades ut av den traditionella vänstern som ett område där vanliga marknadsförhållanden som tillgång och efterfrågan inte skulle gälla. Istället beskrevs detta som ”en rättighet”.

Hur gick det då? Som det brukar göra när planekonomi införs, brist, höga kostnader och svarta marknader. Det är inte utan att miljonprogrammet, som sjösattes på 60 – talet, kan beskrivas som miljonsvindel.

Bo Gustafsson, ledande S – debattör på 70 – talet, beskrev på sin tid i boken ”I övermorgon socialism” hur processen mot detta förmodade lyckorike skulle se ut. Successivt skulle en allt större del av ekonomin in under den offentliga hatten. Just bostäder var ett område där ingen marknadsaktör skulle få tillträde.

Nu blev det som bekant inte så. Istället fick socialisterna i dess olika grupperingar slå till reträtt. Men (mar)drömmen har man inte gett upp. Vilket manövrerna inför budgetbeslutet visar.

Den 16 juni 1940 intog och besatte Stalins arméer Estland, Lettland och Litauen. Finland hade han misslyckats med att erövra, men det hindrade inte diktatorn från att erövra så mycket han kunde. Han visste att det bara var en tidsfråga innan det skulle bli krig med Hitlers Tyskland och ville ha så mycket buffert han kunde få.

Samma tänkande föresvävar av allt att döma även Putin, med den skillnaden att det inte finns någon som idag skulle komma på idén att försöka erövra själva Ryssland. Inte heller verkar det som om en nye diktatorn förmår begripa att ett aggressivt Ryssland självfallet inger omvärlden ro och att man därför söker allianser (Nato) för att säkerställa att inte hamna i gapet på den ryska björnen.

Om Putin studerade den ryska historien, något som han tydligen ägnar sig åt, litet mer noggrant skulle han upptäcka precis just det.

Den som såg inslaget på de lokala nyheterna där herrarna Ågren och Lindberg framträdde för att ge sin syn på hur de ville säkerställa tryggheten i ett samhälle som Umeå, torde ha upptäckt samma sak som jag: de lär intill förväxling lika.

På senare år har S triangulerat sig så nära högern att de två partierna fått igång en i mitt tycke osund tävling om hur hårda straffen ska vara. Något som i sin tur fått Åkessons gäng att ta i ännu hårdare med krav om livstid för våldtäkt och liknande.

Både S och M fokuserar mest på yttre åtgärder, som väktare, mer belysning och kameror i stort sett överallt. Inget direkt fel i det. Dessa ting är åtgärder som ter sig nödvändiga. Samtidigt är det frapperande att ingen av de två med ett ord nämnde ett område som ter sig minst lika viktigt, kanske mer. Jag tänker då på skolan.

Skolan är Sveriges utan jämförelse största arbetsplats om man räknar alla som har sin dagliga vistelse där. Det är i skolan man får de kunskaper som ska utgöra den grund man ska stå på när livsresan inleds och fortsätter. Är kunskaperna bristfälliga och man kanske rentav har blivit hackkyckling och fasat för vad varje ny dag skulle föra med sig, då är det nära till hands att man stämplas som förlorare.

För liberaler har skolan spelat en central roll i utformningen av det samhälle vi vill se. Och årets val är inget undantag. Tvärtom.

En bra och välkomnande skola betyder så enormt mycket. Inte minst för demokratins framtid. I det avseendet är diktaturer på det klara med vad som krävs för att forma unga människor till deras lydiga kreatur.

Den 15 juni 1940 intog tyskarna Verdun efter att dagen innan ha intagit Paris. Hitler hade under sju års tid målmedvetet framställt kanonmat genom att inympa sin vidriga ideologi i landets unga. Resultatet såg vi när kriget bröt ut även om inte hela vidden stod klar förrän 1945.

Demokratin i Tyskland gick under eftersom inte minst högern trodde sig kunna samarbeta med nazisterna för att hålla vänstern, som i sin tur var upptagen av att slåss inbördes. Det vore minst sagt tragiskt om vi inte är vaksamma mot sådana tendenser idag.

Läser idag i VK att Örestig på kultursidan ondgör sig över utvecklingen i allmänhet och över den förskräckliga nyliberala marknadstrenden i synnerhet. Allt var bättre förr. Inte minst är det hemskt med alla dessa rysliga klyftor, är budskapet.

Jaså?

Intressant att den här sortens ”radikaler” som sociologen ifråga här representerar börjar låta ungefär som Åkessons gäng. Allt var bättre förr, tydligen.

Var det verkligen så?

I början av 70 – talet lanserade S under sin nye ledare Palme en ny socialistisk skördetid. Nu skulle det bli jämlikhet minsann. Klyftorna skulle i princip utplånas!

På ett sätt förverkligades denna vision. Ett decennium senare hade processen medfört att skillnaderna i inkomst var mycket små. Aldrig, varken förr eller senare, hade skillnaderna – utåt sett – varit så små. Symtomatiskt nog utbröt det storstrejk det året.

Det stod klart att det hela var ett misslyckande. Men det skulle ändå dröja ytterligare tio år innan kursen helt lades om.

Resultatet? 1980 var Sveriges BNP per capita 273 300 kr per år. 1990 hade den ökat till 330 300 kr för att idag ligga på 516 600 kr. Det verkar alltså som om politiken där marknadstänkandet finns med inte är alldeles förfelad. Till det kan läggas att de sämst ställda fått det bättre sedan politiken lades om. Vilket inte var fallet under skördetidens 70 – tal.

Den 14 juni 1985 undertecknades Schengenavtalet som innebar ett tätare samarbete inom Europa. Ett samarbete som ligger bakom en hel del av de framgångar Sverige har kunnat notera sedan vi kom med i EU 1995. Ett samarbete som Örestigs meningsfränder genom åren ivrigt motsatt sig.