Pär Salander kommer i VK den 29 maj med ytterligare en av en lång rad utfall mot Israel och det judiska folket. Det är apartheid och fördrivning och en massa annat som tillvitas Mellanösterns enda demokrati.
Efterhand kunde man ju finna det tämligen meningslöst att bemöta den här sortens tirader från Salander & Co, men när vi nu kan se vad hans och andras utfall för med sig, duger det inte att sitta tyst. Det som sker är att han och hans gelikar uppmuntrar och eggar den vidriga antisemitism som nu flammar upp i spåren av de senaste terrorattackerna från de iranska mullornas lejda hantlangare, alltså Hamas.
Låt oss ta några grundläggande fakta först: Det är de så kallade ”arabiska bröderna”, eller rättare sagt deras härskare, i länder som Syrien, Egypten och Jordanien som är de verkliga orsakerna till svårigheterna för de araber som bor inom det som på sin tid kallades mandatet Palestina.
Britterna delade upp det i två delar, Transjordanien, lägg märke till ordet Trans, alltså på andra sidan Jordan och det som redan på 20 – talet hade beslutats av Nationernas Förbund skulle utgöra ett nationalhem för judarna. Från Medelhavet till Jordan. Det beslutet upphävdes inte genom FN – beslutet 1947, vilket ändå omintetgjordes genom arabernas anfall på Israel.
Någon israelisk ockupation finns därmed inte. Hur kan man ockupera det egna landet som genom ett överstatligt beslut tilldelades dem? Däremot intogs och ockuperades västbanken av Jordanien från 1948 till 1967, Precis som Egypten ockuperade Gaza under samma period. Områden som enligt FN: s beslut 1947 skulle utgöra en arabisk stat. De judiska ledarna accepterade delningen. Araberna gjorde det inte. De enda som har velat ge araberna i området en möjlighet att bilda en egen stat blir därmed – just det – Israel!
Krigen har medfört flyktingströmmar, det är helt ovedersägligt. Det antal som nämns i artikeln, 700 000 araber, kan jämföras med de 800 000 judar som fördrevs från de arabländer där de hade bott i hundratals år. Och där fanns det inga krigshändelser att skylla på. Där kan man verkligen tala om etnisk rensning.
Av Israels drygt nio miljoner invånare är 20 procent araber. Det finns arabiska partier och ledamöter av Riksdagen, Knesset. I vilket annat land i Mellanöstern hittar man något motsvarande?
Så, till sist, en sak. I artikeln skriver Salander pliktskyldigast att ”Det innebär inte att Hamas har fria händer, men det innebär att man inte kan bedöma palestiniernas och Israels agerade utifrån samma måttstock”.
Inte det?
Men det borde man göra. Och om man gör det, ser man att det styre som mullornas hejdukar ägnar sig åt i Gaza medför ett förtryck av just de människor som alltför många påstår att de stödjer när de öser sitt hat över Israel. Man kräver saker av Israel som ingen någonsin skulle acceptera om det gällde det egna landet. Där kan man förvisso tala om dubbla måttstockar!
Senaste kommentarerna