Den 12 april 1861 anföll sydstatstrupper Fort Sumter, trots att befästningen enligt avtal skulle vara kvar i nordstaternas händer. Det amerikanska inbördeskriget var ett faktum.

Sydstaterna, som hade utträtt ur unionen, alltså USA, hade gjort så eftersom de ansåg att det alltmer dominerande industrialiserade nord hotade deras sätt att leva, alltså stora jordbruk med framförallt odling av bomull och tobak, baserade på slavarbetskraft.

Det var nog en i sig riktig bedömning. Vad de inte hade räknat med är hur det kan gå om man försöker sig på att vrida klockan tillbaka. Något som i stort sett undantagslöst är dömt att misslyckas.

Konstigt. Varför tänker jag på Putin när jag reflekterar över detta?

Det senaste fatala, men förmodligen inte det sista, utspelet från Sabuni har blivit en snackis. Fast av inte i positiv mening. Första skulle hon sticka till Norge om ryssarna kom, och sedan visade hon på en i det närmaste total okunnighet om medicinsk historia.

Som något av historienörd, åtminstone tycker en del i min omgivning det, och desslikes mycket intresserad av medicinska ting, blir jag givetvis beklämd. Sabuni har visat sig totalt inkompetent på två olika områden som jag för min del alltid tyckt varit intressanta och som borde värdesättas i ett liberalt parti.

Som om det här inte var illa nog, försöker nu de som fortfarande sätter sin tilltro till Sabuni som partiledare se kritiken som ett drev mot Sabuni & Co och vill se lojalitet.

De tycks ha glömt vad som är en partiledares första och egentligen enda grundläggande uppgift; att hålla sitt parti samlat. Ingen kan väl med hedern i behåll tycka att Sabuni lyckats med den saken. Det räcker inte med att majoriteter på partiråd och landsmöte ställer sig bakom partiledaren. Lika litet som att en äkta demokrati är något mer än majoritetsbeslut.

Hörde i morse att USA skickar militärt bistånd värt 100 miljoner dollar till Ukraina. Vare sig vi vill det eller inte, befinner sig västvärlden med USA i spetsen i krig med Putinregimen. Man bör vara noga med att poängtera att det inte är Ryssland eller det ryska folket vi befinner oss i krig med.

Den 6 mars 1917 förklarade USA Tyskland krig. USA: s inträde i kriget fick det hela att väga över till ententens fördel. I november året därpå fick Tyskland ge upp.

USA räddade västvärlden både i första och andra världskriget och – faktiskt – även i kalla kriget. Något som illustrerades av vad man fick veta igår i ett program om verkligheten bakom boken och storfilmen Jakten på röd oktober. Genom att öppet visa vad man var i stånd till, fick man till sist Sovjetunionen på fall. Och nu är det alltså dags igen.

Fredag. Dags att rusta sig för helgen. Kallt är det. – 9 grader i Visby i april. Det låter onekligen som ett aprilskämt. Vår nye hushållsarbetare, robotdammsugaren Roald II, brummar på övervåningen. Han är, tyvärr, inte så värst mycket listigare än sin föregångare, Särskilt matthörn är en svaghet.

Själv har jag varit och bunkrat och fyller, om än inte ladorna, så åtminstone skafferiet och kylen. Så tillvaron känns ändå behaglig. Men det är förstås ändå bra att ta höjd för att det kan komma saker man inte hade räknat med, som en köldknäpp. Snöskyffeln är inte undanstoppad och vinterdäcken får allt vara på ett tag till.

Läser i dagens tidning hur ortens tunbergare, för vilken gång i ordningen, kritiserar kommunledningen för obefintligt ledarskap i ”klimatfrågan”. Känns inte så där vältajmat med tanke på temperaturen idag, även om man alltid måste vara medveten om att väder och klimat faktiskt inte är samma sak.

Det som presenteras är dock den vanliga civilisationskritiska skåpmaten. Ett budskap som dock är dömt att misslyckas med att få gehör för. Skälet till det är i grunden ganska enkelt. Mänskligheten har alltsedan vi kom till som art gjort allt vad vi kan för att göra tillvaron så bekväm som möjligt. Vilket Roalds existens i vårt hus är ett exempel på. Om man inte tar med det i beräkningen, talar man för döva öron.