Födelsetalet har dalat i Sverige på senare år. Förklaringen till varför det förhåller sig så, är många och svårbedömda. Säkert är dock att mänskliga samhällen som inte håller denna företeelse uppe, ite är hållbara i långa loppet. Och i det avseendet finns det länder där det ser betydligt sämre ut än här.

För att upprätthålla samhällets funktioner behövs det att befolkningstalet inte får sjunka. Antingen måste det till ett ökat barnafödande eller så får tillskottet ske genom invandring. Eller både och.

Dottersonen har påbrå utifrån. Min egen mamma är från Danmark och den nyblivna barnafadern har finska rötter. Behövs bara något från Norge och Island och vi har det Nordiska rådet personifierat.

Mitt eget danska påbrå har alltid varit en källa till glädje. Alltifrån barndomens somrar hos morfar och mormor till resor till och i vårt södra grannland i vuxen ålder. Min mamma hade sju syskon, så det finns en hel drös med kusiner att träffa och umgås med. Familjefesterna har varit många. Och jag ska nu ta på mig att försöka se till att det arvet får leva vidare till nytillskottet i familjen, på samma sätt som det har givits den nyblivna mamman, dotter Julia och hennes syster Kristin.

Som Lillbabs sjöng: vem du än är, så välkommen till världen!

Det kan tyckas att det är en farlig tid att börja livet på med krig i Europa och i Mellanöstern. Men man måste ändå försöka ha både hopp och framtidstro för både den egna familjen och alla andra som lever på detta lilla klot i utkanten av vintergatan.