Är det skammen som driver oss?

Är det skammen som driver oss till att skänka en slant till Radiohjälpen eller bli en fadder till ett barn på SOS Barnbyar? När vi hjälper någon som ramlat och slagit sig på en isig trottoar, gör vi det för att vi vill slippa skämmas?

Är det skammen som gör att vi hjälper vår vän som ska flytta, vår granne som ska måla huset eller den lokala idrottsföreningen som behöver volontärer inför deras årliga ”öppet hus”? Nej, vi gör det för att vi vill hjälpa till. De allra flesta av oss vill faktiskt göra bra val, goda gärningar som gör skillnad inte bara för oss utan även för andra.

Det gäller även miljön. Jag tänker på mina vänner som äter vegetariskt eller veganskt, de som bestämt sig för att flyga mindre eller som valt att ta cykeln till jobbet – oavsett väder. De gör det inte för att de vill slippa skämmas – utan för att de vill göra skillnad. Göra en god gärning och bidra till ett bättre samhälle, för oss alla.

Aldrig tidigare har viljan att göra gott förknippats med drivkraften att få slippa skämmas. Men så plötsligt när vi pratar om klimatet händer något märkligt.

Är det möjligtvis för att den goda gärningen handlar om något så speciellt som att förändra beteenden? Och vem är det då egentligen som vill slippa känna skam?

Flygdebatten illustrerar tydligt hur ordet ”skam” seglar in i debatten. Flygets klimatpåverkan är väl känt och miljövänligt kommersiellt flyg finns än så länge bara på ritbordet. Vill man göra en förändring är det därför fullt logiskt att se över flygresandet.

Då plötsligt dyker ordet skam upp. Swedavia, Moderaterna och reklamfilmen som Thomas Hartmann på Region Västerbotten beställt – alla beklagar de sig över ”flygskammen” och anser att den inte ska styra våra val.

Jag tänker tillbaka på förra veckans debatt i kommunfullmäktige och konstaterar att det i salen fanns en stark röst som återkommande pratade om skam. ”Köttskam”, ”Flygskam”, Moderaternas gruppledare Anders Ågren var mån om att prata om skam. Han var också föga förvånande den mest skeptiska till Umeås nya handlingskraftiga klimatmål.

I salen fanns även en övervägande politisk majoritet som visade sitt starka stöd för de nya miljömålen. Inte en enda av dessa talare nämnde ordet skam.

Jag läser Lars Böhlins träffsäkra krönika om Moderaternas symbolpolitik när det gäller klimatdebatten och fastnar för ett stycke:

”De vill med hjälp av symbolpolitik locka till sig de väljare som tycker att det är bäst att sitta med armarna i kors och anse att vi är tillräckligt duktiga i Umeå.”

Och vill man sitta med armarna i kors så vill man inte gärna känna skam. Vad skönt då att kunna skylla ens skamkänslor på någon annan…

Men skam-debatten är skadlig då den fyller ett viktigt syfte: Att skuldbelägga och polarisera. En konstruktiv dialog som varken spinner iväg i ett totalt förbud eller en total motsträvighet till förändring är nödvändig för att i brett samförstånd finna de lösningar som krävs för att tackla vår tids största utmaning. I Umeå har vi i Miljöpartiet varit ytterst måna om att söka denna konstruktiva dialog och det breda stödet för förändring. Vi pratar varken skuld eller skam. Vi söker enbart lösningar och möjligheter.

Jag är själv en av dem som av och till måste flyga. Jag skäms inte för det. Men där det är  möjligt väljer jag gärna andra hållbara färdsätt. Det är inte skammen som driver mig, utan viljan att göra skillnad.