Våld föder våld – Hur kan vi bryta våldets destruktiva spiral?

Vår historia är tyvärr full av exempel på hur extrema rörelser och våldsutövare provocerar varandra – agerar och reagerar – i syfte att destabilisera, skapa splittring, avsky, hat, våld och hämnd.

Det vi såg i Malmö i fredags är ett skolboksexempel på hur extremister triggar en våldsspiral för egen vinning, men med tragiska konsekvenser för samhället och befolkningen.

Syftet med att bränna koranen och sparka på den var självklart att få en våldsam motreaktion – vilket dessa högerextrema våldsbejakande provokatörer lyckades med. Men de representerar INTE Sverige och svenskar. Likaså med de hundratal våldsamma kriminella och extremistiska deltagare i upploppen i Rosengård; de representerar INTE Sveriges muslimer. Det är viktigt att betona – i synnerhet när det i sociala medier florerar tråd efter tråd i syfte att just utmåla invandrare och muslimer som syndabockar för upploppen.

Malmö har tyvärr en lång erfarenhet av segregation och utanförskap, våld och kriminalitet. Under de senaste åren har Malmö kommit att bli känd för alla dödsskjutningar och sammandrabbningar mellan kriminella gäng. Utöver detta har slitningar mellan samhällsgrupper varit stort och ett allvarligt problem i synnerhet har varit den fullständigt oacceptabla hotbilden mot den judiska minoriteten. Arbetet för att bryta destruktiva våldsspiraler är ofta mödosamt och svårt, kräver tid, resurser och engagemang. Det finns inga enkla lösningar utan det är ett samspel mellan många olika aktörer, offentliga förvaltningar, ideella rörelser och viktiga samhällsaktörer. Detta arbete pågår för fullt i Malmö och viktiga steg togs förra veckan vilket beskrivs väl i en artikel i DN av Niklas Orrenius. Så här beskriver han arbetet:

De senaste åren har ett intensivt brobyggande arbete pågått i Malmö. Representanter från polisen, kommunen, föreningar och församlingar ses numera ofta. Människor som tidigare sällan möttes lär känna varandra och förstå varandras utgångspunkter. Samtidigt har polisen jobbat stenhårt med att gripa och lagföra Malmös grovt kriminella. Antalet skjutningar har minskat drastiskt.

Det är precis som med förtroende: Det tar år att bygga upp men kan raseras på sekunder.

Det är därför så viktigt att provokationerna och våldet från i fredags aldrig får tillåtas att bita sig fast och ta allt fokus. Det svåra mödosamma brobyggande och förebyggande måste få fortsätta och tillåtas få den plats och uppmärksamhet som det förtjänar.

I fredags var jag inbjuden av Andreas Lundgren, ordförande för Individ- och Familjenämnden, på ett studiebesök på Öppenvården för att få en god inblick i utmaningarna i att hjälpa våra barn och unga som riskerar att hamna på glid.

Det arbete som de utför är ovärderligt viktigt för att bryta destruktiva spiraler som riskerar att resultera i våld, kriminalitet och missbruk. Tillsammans diskuterade vi den oroväckande trenden med allt fler orosanmälningar och risk för att barn och unga hamnar snett. Det är egentligen så uppenbart: Det förebyggande arbetet kräver ett fungerande samspel mellan socialtjänsten, familjerådgivningen, öppenvården, för- och grundskolan, fritids- och kulturverksamheterna, regionen och BUP, polisen, föreningslivet och ideella organisationer. Det kräver satsningar och resurser på samtliga av dessa verksamheter för att ge dem de rätta förutsättningarna att tillsammans kunna fånga upp barn och unga i tid – innan det är för sent. För när det väl börjar gå snett så går det väldigt fort utför.

Det är inte enbart fler poliser, mer kamerabevakning och hårdare straff som behövs för att skapa trygghet, det är inte projekt och punktsatsningar som skapar långsiktig trygghet. Det är inte Quick Fixes som löser problemen långsiktigt.

Nyckeln till framgång ligger i att man satsar långsiktigt på ett helhetsarbete där alla aktörer är involverade för att skapa en struktur som hinner fånga upp barn och unga innan de hamnar snett. Det är ett samspel mellan alla ovan nämnda aktörer. Det kräver en god samhällsplanering där varje stadsdel har en social blandning som motverkar segregation och utanförskap. Det behövs ett brobyggande som involverar våra invånare från olika samhällsgrupper.

Som politiker är det en av våra viktigaste uppgifter att värna den sociala hållbarheten i kommunen. Vi måste göra det med en tydlig helhetsplan och tydliga mål, vi måste göra det med resurser och engagemang. Vi måste göra vårt yttersta för att i tid förhindra att våra barn och unga – oavsett kön, föräldrar, bakgrund, ekonomisk situation, bostadsområde eller funktionsvariation – riskerar att hamna i en destruktiv spiral som kan leda till missbruk, kriminalitet och utanförskap