Det är lätt att ta demokratin och yttrandefriheten för givet. Men när vi blickar tillbaka historiskt kan vi konstatera att vid flera tillfällen – i olika länder – har demokratin, yttrandefriheten, pressfriheten, mötes- och demonstrationsrätten satts ur spel. det händer inte på en dag utan ofta sker det successivt. Det börjar i det dolda och antidemokratiska våldsbejakande rörelser växer sig stadigt starkare – tills det gått så långt att det en dag plötsligt är för sent. Sorgligt nog är dessa rörelser väldigt duktiga på att utnyttja de demokratiska rättigheter som de själv har som mål att avskaffa.

Jag deltog för någon vecka sedan på ett samråd om antisemitism där vi fick höra föreläsningar om den hotbild som finns och som vuxit. Vi fick lära oss mer om antisemitism och vi fick en möjlighet att samtala med personer som varit aktiva i den judiska föreningen i Umeå som tvingades läggas ner. Vid samtal över middagsbordet fick jag höra om alla de personliga trakasserier och hot som personer med judisk påbrå fått utstå. Det berörde mig djupt, det är så sjukt och ofattbart att det kan få pågå här i Umeå.

Jag har varit med om flera valrörelser men den här kändes som en av de mest ideologiska dynamiska på länge. Samtidigt märker jag att något oroväckande växer i det dolda och tyvärr fort. Jag hann med att prata med journalister, politiker och offentliga förebilder som vittnade om personliga hot och trakasserier. Det verkar vara något som successivt eskalerar i Sverige, men det syns sällan förrän man själv drabbas.

Strax före valet gjorde jag en video där jag pratade om detta växande problem och att vi måste ta dessa hot på allvar.

Anders Ågren och Moderaterna har faktiskt helt rätt när de vill göra det straffbart att delta i våldsbejakande organisationer. Någonstans måste det finnas en gräns för vad som är acceptabelt i demokratins och yttrandefrihetens namn. Om man öppet vill avskaffa dessa grundlagsstadgade rättigheter och ser våld som ett legitimt medel att få igenom sin vilja så utgör man ett hot mot vår demokrati, våra rättigheter och mot alla de personer som öppet står upp för dessa. Det kan inte vara lagligt, utan där står jag helt på Ågrens sida, det måste vara straffbart.

Är det en sak som var historia borde ha lärt oss så är det vikten av att försvara demokratin och de grundlagar som vi har – innan det är för sent.

Jan Hägglund:

Jag vill be dig om ursäkt för att jag i ett inlägg hintade om att du eventuellt skulle ha tagit några groggar innan du skrev ett inlägg på din blogg. Det må så vara att jag blev överraskad över att du sent en lördag kväll valde att publicera en sms-konversation om förhandlingar med en annan gruppledare. Men alldeles oavsett så ger det mig aldrig rätten att på vaga grunder sprida misstankar om att du eventuellt druckit när du publicerat ett inlägg på din blogg. Så Jan: Det var mitt fel, det var jag antog, det var jag som skrev det, det är jag som spred det och det är jag som ska be dig om ursäkt för min kommentar.

Sedan kan man ju önska att du någon gång kan be om ursäkt för allt som du i dina blogginlägg hintat om att Miljöpartiets lokala politiker Mariam skulle vara.

Såsom att hon skulle vara ”för barnäktenskap och månggifte”, ”antidemokrat” som vill att ”sharia-lagar och prästerskap” eller ”präststyre” skulle stå över ”allmänna och fria val till riksdagen” och ”svensk grundlag”.

Eller att hon skulle ”sträva efter att skapa parallella samhällen i Sverige för att på så sätt kunna ’skydda’ vad de anser vara ’deras’ befolkningsgrupp från det inflytande som Sverige har när det gäller att stärka kvinnans rättigheter, barns rättigheter och de homosexuellas rättigheter.”

Det här är dina ord. Det är så du beskriver islamism i dina texter. Och du anser att Mariam är islamist.

Redan när jag läste ditt första blogginlägg om detta valde jag att ringa dig då jag alltid har trott på rak kommunikation. Jag sade så uttryckligt till dig att jag tar all form av extremism seriöst och att jag som gruppledare kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder som krävs. Så jag frågade dig, vet du något som jag borde känna till? Finns det något belägg för det som du påstår? Jag glömmer aldrig ditt svar: ”Tror du att jag är så dum i huvudet att jag berättar det för dig?”

Då kommer den viktiga följdfrågan:

Är det av Jan som man kräver en förklaring? Är det Jan som har bevisbördan? Är det Jan som ombeds förklara vad han menar? Nej, det är Mariam – det är personen som han anklagar som återkommande ombeds att bemöta hans påståenden eller svara på hans anklagelser. Det är hon som ständigt tvingas stå till svars.

Och varje gång så har hon faktiskt gjort det. I allt från var hon står gällande svensk lag, demokrati, jämlikhet, jämställdhet, svenskhet, till och med Jans senaste utspel gällande hennes medverkande i morgonandakten har hon besvarat. Men inget av detta har Jan valt att lyssna till eller ta till sig. Varför? För att det här handlar inte om Mariam. Det handlar om Jans möjlighet att stå i rampljuset som den som öppet bekämpar den ”islamistiska infiltrationen av den svenska politiken”.

ALLMÄNHETENS RÄTTEGÅNG

Jan har fått debatten dit han ville. Han är åklagare och Mariam sitter på försvarsbänken. Allmänheten är rättegångens domare. Jan lägger fram åtalspunkt efter åtalspunkt, blickarna vänds mot Mariam och hon tvingas gång på gång försvara sig. Hur kunde det bli så här?

Om vi leker med tanken att Jan skulle angripit mig med samma anklagelser – att jag skulle vara för barnäktenskap och månggifte, vara mot vår demokrati och vilja införa andra lagar än den grundlag vi har, vilja skapa parallella samhällen som skyddar ”mitt folk” mot jämställdhet och homosexualitet, etc… Skulle han lyckas få till denna ”allmänhetens rättegång”? Inte en chans. Jan hade troligtvis dömts ut direkt och man hade ansett hans anklagelser vara fullständigt befängda.

Men med Mariam är det en annan sak. Varför? För att hon är en muslimsk beslöjad kvinna. Och förklaringen till att hon hamnar i en utsatt sits, att Jan här lyckas få till denna ”allmänhetens rättegång” är att det finns en strukturell problematik i vårt samhälle som bygger på fördomar, okunskap och islamofobi.

Denna strukturella grund – fördomarna, okunskapen och islamofobin i vårt samhälle – ger Jan möjligheten att stå i rampljuset som en ”försvarare” av vår demokrati, våra lagar och våra värderingar. Annars hade han ju aldrig haft en publik som lyssnat på honom.

Till saken hör att Jan må vara den mest extreme men inte den ende som återkommande bett Mariam försvara sig och ta ställning. Under hela valrörelsen – varje gång vi haft en skandal någon stans med en muslim som på ett eller annat sätt betett sig illa – har vi fått bemöta en våg av frågor riktade till Mariam. ”Vad anser Mariam?” ”Tycker hon samma sak?” Annars kräver man att hon öppet tar avstånd från det.

När Jan kastar ut påstående efter påstående om Mariam så händer samma sak. Frågorna haglar igen – från flera personer, och det är Mariam som tvingas försvara sig, förklara sig, ta ställning och ta avstånd.

Detta är frågor som aldrig ställs till exempelvis ledande politiker med en stark kristen tro. Ta Elisabeth Svantesson (Moderat och fd minister), Alf Svensson (fd partiledare för kristdemokraterna och minister), eller Miljöpartiets europaparlamentariker Jakop Dalunde. Oavsett om det rör sig om pedofilskandaler, Knutby, ledande pastorer som fördömer homosexualitet, abort, m.m. Ingen kräver att dessa politiker ska svara för vad de tycker om detta, var de står, om de tar avstånd från det, etc. Med all rätt. För varför ska de behöva stå till svars för andra personers lagbrott eller kränkande åsikter ”I guds namn”? Det är ju helt befängt! För oss alla är det självklart att om man företräder ett parti så representerar man detta partiets värdegrund, annars åker man ut.

DET ”PERFEKTA OFFRET”

Det var vårt misstag att tro att Jan sökte svar på sina påståenden, att han ville ha en dialog. Men i takt med att texterna och anklagelserna fortsatte så insåg vi att Jan funnit hans ”perfekta offer” för att kunna få tid i rampljuset för att måla upp en bild som en ”försvarare” av svensk demokrati, våra lagar och våra värdegrunder.

Om man tar sig tid att i hans gigantiskt långa texter sålla ut dels hans antagande om att Mariam skulle vara islamist och sedan går igenom all hans beskrivning av vad islamism är så blir det tydligt att det är grova anklagelser. Läser man sedan vad han bygger sina anklagelser så inser man att han i grund och botten inte har några bevis. Lägger man till omfattningen av hans spridning av dessa anklagelser så är det enligt oss i Miljöpartiet fråga om grovt förtal vilket är ett brottsligt agerande. Därför polisanmäler vi Jan.

Men hela den här situationen med ständiga angrepp, anklagelser och dagliga frågor riktade mot Mariam borde vara en väckarklocka och en ögonöppnare för att vi har ett strukturellt problem i vårt samhälle som bygger på fördomar, okunskap och islamofobi. Det leder till att i synnerhet muslimska kvinnor som ger sig in i politiken riskerar att hängas ut på ett fullständigt orimligt sätt. Men det finns även i vår vardag, på vår arbetsplats, i vårt bostadsområde, kort sagt överallt vårt samhälle.

Den frågan vi vill arbeta med i kommunen  är: Hur kan vi motverka fördomar och okunskap i vårt mångfaldiga Umeå? Hur kan vi arbeta aktivt mot islamofobi, mot antisemitism, mot främlingsfientlighet, homofobi, och andra typer av åsiktsströmningar som angriper befolkningsgrupper i vårt samhälle? Det är detta som egentligen borde ha fått den stora platsen i den allmänna debatten.

Avslutningsvis vill jag tacka för det stora stöd som vi faktiskt fått i denna tuffa tid. Många har givit deras fulla stöd och förtroende till oss och Mariam. Det värmer rejält och visar på att det ändå finns ett allmänt brett stöd för mångfald och tolerans.

När den nya mandatperioden inleds har vi i Miljöpartiet sett fram emot att få arbeta för en hållbar utveckling av Umeå. Men vi hade aldrig trott att vi skulle behöva utstå så grova och oacceptabla personangrepp – innan vi ens påbörjat vårt politiska arbete!

I ett flertal inlägg har Jan Hägglund (AP) gått ut och återkommande anklagat vår lokala politiker Mariam Salem för grova och fullständigt ogrundade anklagelser. I två månaders tid har han återkommande skrivit offentliga blogginlägg där han anklagar henne för att vara islamist eller islamistföljare. Nu anklagar han henne dessutom – felaktigt för maktkoncentration.

Först och främst, låt mig å Miljöpartiets vägnar göra det klart och tydligt: Är man med i Miljöpartiet så ska man stå för de värdegrunder som vi har. Och man ska självklart stå för att svensk lag gäller i Sverige – inget annat, annars så har man inget i vårt parti att göra.

MEN: Detta har vi redan vid upprepade tillfällen förtydligat! Mariam har även själv personligen förtydligat detta. På trots av det fortsätter Jan Hägglund med sina kränkande påhopp och grova ogrundade anklagelser.

Märk väl, detta har inget med politik att göra, utan detta är rakt av trakasserier mot en av våra medlemmar. Det är trakasserier som är riktade mot och just på grund av att vårt toppnamn Mariam är en muslimsk kvinna och då spelar det ingen roll vad hon säger, för Jan Hägglund som ledare för Arbetarpartiet är orubblig i sina anklagelser.

Och det är tyvärr inte uteslutande personangrepp utan Arbetarpartiet har öppet VALT att inte under några som helst omständigheter stödja en politisk koalition med Mp – så länge Mariam är kvar i kommunpolitiken. Hela Arbetarpartiet lägger således ett ultimatum på oss att vi ska plocka bort en folkvald politiker för att de ska vilja stödja oss. Detta dessutom baserat på grova, fördomsfulla, kränkande och felaktiga anklagelser. Man hänger ut en person öppet på en offentlig blogg och dessutom i sin partitidning. Deras agerande går över alla gränser.

Det kan bara inte accepteras att en person ska hängas ut – återkommande – med falska anklagelser på grund av hennes kön, religiösa uppfattning eller bakgrund.

Vi kommer självklart nu att vidta de åtgärder som krävs när en medlem utsätts för förtal och kränkande påhopp.

Tyvärr är detta bara en del av vad Mariam fått utstå under valrörelsen och efter valet.

Gång på gång har vi fått bemöta befängda påståenden och frågor om hur just hon står – när det gäller sharia-lagar, extremism och terrorism, förtryckande regimer, homofobi, förtryck av kvinnor, m.m.

Hur kan det vara så att varenda gång någon muslim agerar felaktigt så får jag och Miljöpartiet samma fråga: ” Vad tycker Mariam om det här? Var står hon i den här frågan?” Man har sorgligt nog krävt ett ställningstagande från henne som inte krävs av någon annan partimedlem hittills.

Det har varit kommentarer, man har spridit bilder på henne med rubriker om att hon vill införa Sharia. Hon har fått meddelanden där man anklagat henne för att inte vara en “verklig” miljöpartist som tar klimathoten på allvar, utan hon påstås ha gått med för att Miljöpartiet är så islam-vänliga. Jag har varit politiskt aktiv i 20 år. Och har aldrig varit med om att en politiker blivit så utsatt och påhoppad. I Umeå  – 2018. Har vi inte kommit längre? Finns det än idag så starka islamofobiska fördomar i vårt samhälle?

Vi i Miljöpartiet de gröna i Umeå står fullt ut bakom Mariam. Vi är tacksamma för hennes engagemang och all den kompetens som hon tillför partiet. Vi kommer nu att agera fullt ut mot personer som så öppet trakasserar politiker. Vi kommer fortsätta att arbeta för öppenhet, tolerans och solidaritet. Vi kommer att stå upp mot all form av förtryck och vi kommer under inga omständigheter att tolerera att någon person utsätts för grova anklagelser, påhopp, trakasserier och mobbing p.g.a. Deras kön, religion, bakgrund, sexuella läggning, funktionsvariation eller ålder!

Jag väljer nu att publicera en text skriven av Mariam, ett ställningstagande, ett förtydligande och samtidigt en beskrivning av de problem som möter en muslimsk kvinna när hon väljer att kliva in i offentligheten i Sverige. Det är kloka ord som berör. Ta dig tid och läs dessa ord. Fundera sedan på varför det är just Mariam av alla som måste skriva ett sådant ställningstagande. Är det inte besynnerligt – Umeå 2018 – har vi inte kommit längre?

Det är dags att vi agerar och att vi tar detta på allvar. Hur förhindrar vi att enskilda politiker hängs ut på ett så grovt och kränkande sätt? Och hur kan vi bekämpa de djupt rotade fördomar som finns i vårt samhälle:

Mariams text:

“Är det något jag är innerligt less på så är det att ständigt behöva förklara mig när människor avsiktligt väljer att förvränga och misstolka det jag säger och skriver. Men är det något jag blir än mer besviken över så är det att jag ständigt ska hållas till svars för allt som någon muslim är inblandad i eller något muslimskt land är inblandat i. Att ständigt måste ta avstånd från terror, något det aldrig skulle finnas en tanke på att be andra i samhället göra, är både kränkande och ett utanförskap. Kränkande därför att jag avhumaniseras då jag förväntas sympatisera med terrorister snarare än utsatta offer vilket ju är en självklarhet beträffande andra människor. Ett utanförskap för att jag aldrig riktigt får tillhöra samhället. Jag betraktas inte som alla andra utan jag behöver gång på gång bevisa min lojalitet och min oskuld för att få vara med och ingå i gemenskapen. Detta ständiga bevisande av min svenskhet eller ibland till och med min mänsklighet där jag uttryckligen måste säga att jag är emot att oskyldiga människor mördas för att inte motsatsen ska antas gör ont. Det handlar om att det finns en uppsättning förväntningar på hur muslimer är som ofta bygger på stereotyper och fördomar. Konsekvensen blir att muslimer hela tiden måste bevisa motsatsen. Att peka ut och misstänkliggöra människor baserat på födelseland, religion eller annat bygger upp strukturerna som förtrycker och förminskar människor. Det skrämmer i sin tur bort dessa människor från det offentliga rummet. Det blir då färre minoriteter som engagerar sig i politiken och vi får mindre representation vilket är otroligt viktigt i bland annat vårt arbete mot rasism och diskriminering.

Som offentlig person förstår jag ändå att jag måste klargöra var jag står och vilka värderingar jag står för så att människor jag representerar eller arbetar med känner sig trygga.

Låt mig därför en gång för alla klargöra en del fakta. Jag var statslös fram till den dagen jag blev svensk medborgare. Med andra ord så har jag aldrig varit eller kommer att bli något annat än svensk medborgare. Jag är otroligt glad och stolt över att vara svensk. Jag kommer alltid att göra mitt bästa för att tjäna mitt land Sverige och dess invånare. Jag har valt att engagera mig politiskt för det är där jag tror att jag kommer att kunna göra skillnad för flest människor i en positiv bemärkelse. Jag är otroligt tacksam över det rättssystem och de lagar vi har i Sverige och det är min absoluta avsikt att alltid sträva efter att upprätthålla dem. Jag är även muslim och jag är lika glad och stolt över att få vara muslim. Islam får mig att alltid vilja vara mitt bästa jag och det är jag tacksam över.

Jag har valt att vara medlem och politiskt aktiv i miljöpartiet för att jag delar miljöpartiets världsbild och värderingar. Jag tror att klimatet är vår tids ödesfråga. Om vi inte har en planet att leva på så spelar faktiskt inget annat någon roll. Men jag tror också på solidaritet. Solidariteten mellan alla människor. Solidaritet mellan oss i den rika delen av världen med flyktingar och människor från andra delar av världen. Jag tror på människans okränkbarhet och alla människors lika värde. Jag tror att kvinnor och män måste få samma förutsättningar i livet. Jag tror på människans rätt att välja sitt eget liv. Jag tror på solidaritet med djur och natur och att vi måste bevara den biologiska mångfalden på vår jord. Jag tror på solidaritet med kommande generationer. Att vi måste leva mer hållbart för att hålla oss inom planetens gränser så att kommande generationer ska ha samma möjligheter att leva som vi har. Därför kommer jag att verka för att driva en miljöpartistisk politik.

Slutligen vill jag säga att en människas identitet rymmer så mycket mer än en homogen kategorisering. Vi är inte det ena men inte det andra. En människas identitet kan liknas vid en mosaikplatta där alla de många erfarenheter vi bär med oss igenom livet blir en liten bit i plattan. För mig så ryms både svenskhet och islam som bitar i min platta men även mycket mer. Jag är uppvuxen som flykting i ett palestinskt flyktingläger i södra Libanon och det är en av mina stora bitar. Jag är ensamstående förälder och även det är en av mina stora bitar som påverkar min syn på livet. Mitt politiska engagemang präglas så klart av mina perspektiv och erfarenheter men jag har aldrig känt att de går i en annan riktning än miljöpartiets. Miljöpartiet är ett antirasistiskt parti som kämpar för jämlikhet, jämställdhet och att rädda vår planet och dessa är frågor som alltid har funnits och finns i mitt hjärta.”

Valrörelsen är avslutad och inom mig finns en innerlig glöd att äntligen få vara delaktig i utvecklingen av Umeå.

Umeå ligger mig varmt om hjärtat. Om än det inte ingick i min plan att bosätta mig permanent i Umeå när jag en gång flyttade upp hit för 18 år sedan så kom jag med åren att inse att här finns allt som man kan önska sig av ett samhälle för att kunna trivas och leva ett bra liv.

Det är människorna som formar samhället och i Umeå återfinner jag den norrländska ödmjukheten med jordnära individer, där jämlikheten känns som en självklar grundpelare i vårt samhälle. Här finns universitetet och därmed både nyfikenheten för kunskap och utveckling såväl som öppenheten för att förändra attityder och perspektiv. Dessutom finns det i Umeå en lång tradition av medvetenhet, solidaritet och engagemang. Slutligen återfinns det även ett sunt hälsoperspektiv där många är måna om deras hälsa, fritid och livskvalitet.

I Umeå kombineras stadslivet fyllt av kultur, evenemang och aktiviteter med en ständig närhet till naturen, grönskan och lugnet.

Umeå. Vill mer. För mig som en gång flyttat hit och successivt lärt känna Umeå så känns denna slogan på sätt och vis träffande rätt. Samtidigt så bär den med sig den naturliga frågan; Umeå. Vill mer. Vad? Vad är det vi ser framför oss långt där framme i horisonten?

För mig känns det naturligt att ta tillvara på glöden av utveckling som finns – samtidigt som man är mån om att värna det fina som vi har idag. Glöden och viljan av utveckling måste även bära med sig insikten om vilka utmaningar och hot som vårt samhälle kan komma att behöva rustas inför.

Det är i utvecklingsarbetet som ordet hållbarhet blir så otroligt viktigt. En hållbar utveckling tar tillvara på glöden men säkerställer dess långsiktiga fortlevnad.

När nu den breda överenskommelsen är klar kan jag konstatera att det finns en genuin vilja att ge hållbarheten en central roll i utvecklingsarbetet.  Att vi i Miljöpartiet genom ett ordförandeskap i kommunstyrelsens nya utskott – hållbarhetsutskottet – får möjligheten att leda hållbarhetsutvecklingen i kommunen känns fantastiskt.

Av och till får jag frågan, ”finns det inte en risk att hållbarhetsutskottet blir som kejsarens nya kläder?” Här känner jag ett behov att förtydliga en sak:

Miljöpartiet förväntar sig och har full tillit till att Umeås ledande partier genom införandet av utskottet tar hållbarhetsfrågorna på stort allvar. Vi kommer att göra vårt yttersta i att skapa en god plattform för en bred samverkan i hållbarhetsfrågorna. Men tilliten och förväntan går hand i hand. Ingen av oss i Miljöpartiet har intentionen att spela marionetter och sitta med ledartröjan i ett utskott utan handlingskraft. Men politik bygger på ett ömsesidigt förtroende och vi tar oss nu an arbetet med en känsla av förväntan och tillit. Vi har haft en god dialog med ledande partier som delar samma syn på vikten av hållbarhet. Vi ser faktiskt innerligt fram emot att få komma igång med arbetet i hållbarhetsutskottet och tror på dess handlingskraft!

Avslutningsvis, de inledande förhandlingarna har tyvärr givit oss en insikt om vad den sämre sidan av politik har att ge. Det verkar alldeles uppenbart att vissa partier inte kan eller vill samarbeta och tyvärr hamnar osämjan antingen i det mediala rampljuset eller på bloggar som raljerar åt alla håll.

Att vi förhandlar med olika partier är självklart, det gör vi ju alla. Men vi i Miljöpartiet har skött oss på ett sätt som man borde kunna förvänta sig av alla partier. Vi har varit tydliga initialt med vårt mål, och vi har även varit tydliga med våra förhandlingsparter när vi tackat ja eller nej till anbud. Det må finnas olika intentioner eller förhoppningar för varje möte man avtalar eller försöker få till. Men jag som förhandlingsledare har mitt fullständigt på det torra. Är det så att andra gruppledare tvekar över vårt agerande så är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Men att vi gruppledare måste kunna samtala i förtroende är för mig självklart och jag tänker inte offentligt sitta och hänga ut samtal eller konversationer. Sånt beteende spräcker allt förtroende. Likaså med antaganden och misstankar om vårt agerande som man sedan publicerar på sin blogg.

De små hundarna skäller mest…

Det sägs att anfall är bästa försvaret och är man liten så gör man kanske sitt yttersta för att blåsa upp sig så mycket som möjligt genom att skrika högt. Men det finns en blogg som går över alla gränser. Att så innerligt vägra att acceptera att Miljöpartiet skulle få inflytande, och dessutom bygga det på ogrundade, allvarliga och smått chockerande anklagelser är enligt mig helt sjukt. Att göra ett blogginlägg kl. 23.35 en lördag kväll där man hänger ut en hel samtalskonversation – och dessutom skickar ett mail till samtliga kommunfullmäktigeledamöter får mig till att grubbla över hur många groggar man fick till kvällsmaten.

När vänner läser om denna typ av blogginlägg och tidningsartiklar där gruppledare anklagar varandra för fult spel så får jag ibland frågan, ”Nisse, vad är det för soppa som du gett dig in i?”

Det enda jag kan säga är att det finns 65 ledamöter i kommunfullmäktige och ytterligare ett bra antal fritidspolitiker i alla kommunala nämnder, bolagsstyrelser, m.m. Jag har successivt lärt känna en hel del av dem från alla möjliga partier. Vi har haft goda samtal och vettiga diskussioner. Vi har nått konstruktiva resultat så vi har inget behov av att gapa högt. Men det är klart, är man helt maktlös och spenderar decennier i politiken utan mätbara resultat så blir man kanske desperat, gammal och bitter.

Det är bara synd att det svärtar ner förtroendet för alla andra politiker. Vi är många som är där för vi har en vilja att göra nytta för vårt samhälle. Vi är många som kan arbeta bra tillsammans. Nu väntar fyra år i kommunpolitiken och jag ser innerligt fram emot att få arbeta med Umeås hållbara utveckling – tillsammans med alla andra konstruktiva, vettiga och pragmatiska politiker i kommunen.

Det märks att VK satsat hårt på att ge dess läsare så mycket information som möjligt  inför valet. Jag tycker hittills att de gjort ett föredömligt jobb och på bästa möjliga sätt försökt låta partierna själva får berätta om vad de vill driva lokalt.

Under veckan var det Sverigedemokraterna som fick presentera deras lokala politik för Umeå. Men när jag läste intervjun så kände jag att det var frågor som aldrig ställdes, som aldrig brukar ställas och som borde ställas – inte bara för Sverigedemokraterna utan även för de två andra stora partierna som inför valet valt att ställa sig bakom idén om att Sverige har tagit emot för många invandrare.

Hur ska vi göra för att lösa personalbristen inom äldreomsorgen? Sverigedemokraternas svar var enkelt, de ska satsa mer resurser på att anställa personer inom äldreomsorgen.

Frågan som aldrig ställdes: Krisen med personal inom äldreomsorgen beror inte på brist på  resurser utan rent enkelt på att vi inte har tillräckligt med folk som vill jobba inom äldreomsorgen. Var finner vi dem?

Drygt två veckor tidigare publicerade VK en artikel om hur nyanlända kom att rädda äldreomsorgens sommarbemanning i Robertsfors. Och detta är långtifrån den enda  kommunen som lyckats rädda en akut situation tack vare ett nytt tillskott av nyanlända arbetsföra invånare i kommunen.

Bara något år tidigare besökte jag det företag som sköter utbildningen för arbetslösa som vill bli undersköterskor. Till min förvåning såg jag ett klassrum fyllt av människor från världens alla hörn. De ville göra allt för att få ett jobb och de ville väldigt gärna jobba inom vård & omsorg för de uppskattade att kunna hjälpa människor.

Inom personlig assistans är situationen liknande. För tio år sedan fick vi gå igenom en hög av hundratals ansökningar för ett enda jobb som personliga assistenter. Idag inkommer endast en handfull ansökningar, och assistansanordnare måste idag söka febrilt för att täcka behovet av bemanning.

När jag förra året skulle anordna ett evenemang där jag bjöd in människor som var intresserade av att vilja jobba som personliga assistenter så fyllde jag en hel sal med nyfikna och arbetsföra individer. Än en gång var det nysvenskar från världens alla hörn, men inte en enda svensk dök upp.

Men detta är inte en isolerad händelse utan faktum är att detta är något som kommuner, landsting och staten är väl medvetna om. Till och med Svenskt näringsliv har gått ut och förklarat vilken brist på arbetskraft som vi har i Sverige – som inte kan täckas av den svenska arbetsföra befolkningen.

Fråga 2:

Sverigedemokraterna ville ha ett bokslut för vad mångfald och integration kostar kommunen. Journalistens följdfråga var bra – finns det inte en risk att man ställer samhällsgrupper emot varandra? Men Sverigedemokraterna kunde enkelt svara att så gör man inom andra sektorer, man beräknar exempelvis LSS-kostnader, kostnader för skola, med mera.

Här kommer frågan som aldrig ställdes:

Alla dessa kostnader som nämndes är kostnader för olika delar av kommunens verksamhet. Men ingen av dessa kostnader isolerar en samhällsgrupp. Vänd på frågan, om ett parti skulle föreslå att man räknar ut hur mycket funktionsnedsatta kostar kommunen? Jag är alldeles övertygad om att det skulle bli ett ramaskri. Varför? För att det sätter välfärdstanken på sin spets – vad finns den tillför och vad är dess målsättning?

Det är här som man gör det så enkelt för Sverigedemokraterna. En till synes oskyldig beräkning gör det möjligt för Sverigedemokraterna att isolera kostnader för samhällsgrupper och sätta dem emot varandra.

Budgeten går inte ihop, vi måste spara. Vad gör vi det? Självklart enligt Sverigedemokraterna, för de som nyss har kommit hit! Vi måste prioritera välfärden framför nyanländas integration. Här finns siffrorna, här finns pengarna, de som aldrig används på svenskar I behov av välfärd och som istället går till nyanlända.

Men den som vill prioritera välfärden istället för invandrare & integration förstår inte hur välfärden hänger ihop. Invandrare är en del av vår välfärd, de konsumerar i vårt samhälle, de betalar skatt, de arbetar inom välfärden, de skapar arbetstillfällen, de får kommuner till att växa. Satsningar på integration är en viktig investering för om vi lyckas väl så hämtar vi hem vår investering med råge.

Låt oss gå tillbaka till klassrummet med undersköterskeutbildningen. Här fanns en full klass med utlandsfödda som kommit hit i vuxen ålder. Under deras första år här har vi investerat i deras undervisning och vi har försörjt dem. Men när de är färdigutbildade får nästan samtliga jobb direkt – i vår välfärdssektor. Förutom att de då står på egna ben, betalar skatt och konsumerar så arbetar de inom vård & omsorg, de jobbar på sjukhus, äldreboenden, gruppboenden, inom personlig assistans och hemtjänst. De fyller en viktig roll i vår välfärd.

Finns dessa ekonomiska och samhällsmässiga vinster med i Sverigedemokraternas bokslut för mångfald & integration? Nej. Och detta är bara ett exempel på hur kostnadsberäkningar för att ta emot invandrare blir lätt enkelspåriga och felaktiga. Om Sverigedemokraterna valt att kapa dessa kostnader så hade det kvittat hur många miljoner extra man lagt på att anställa personer inom äldreomsorgen i Umeå – för bristen på utbildade undersköterskor hade gjort det omöjligt att kunna fylla de tomma platserna. Och vem skulle  drabbas av det? De äldre som bor på våra äldreboenden.

Alla vill växa men vi vill inte ha fler…

Umeå vill växa. Lund vill växa. Lycksele vill växa. Faktum är att nästan varenda kommun i Sverige har ett tillväxtmål som bygger på fler invånare. Men samtidigt vill många politiker – som förespråkar fler invånare i deras egna kommuner – ha en restriktiv invandringspolitik nationellt. Till råga på allt sitter många av dessa politiker och kliar sig på huvudet för att kunna lösa det eviga och tuffa problemet – hur kan vi täcka våra personalbehov inom omsorgen? Ekvationen går inte ihop – det är kanske dags att tänka om.

Sverige är ett av världens mest utvecklade välfärdsländer och har kommit långt när det gäller människors lika förutsättningar att få vara delaktiga i vårt samhälle.

Men när det gäller situationen för människor med funktionsnedsättningar så har vi ibland en tendens att slå oss för bröstet och känna att vi har det så bra i Sverige. Det är sant att vi i många avseenden kommit långt jämfört med vår omvärld, men på senare tid är det som om att Sverige slagit av på takten – och i vissa avseenden rentav backat.

Inom politiken har kostnadsberäkningar kommit att få en allt större roll medan man mindre och mindre pratar om människors rätt till delaktighet i samhället.

Enligt flera undersökningar från SCB halkar personer med olika typer av funktionsnedsättningar efter på många flera plan. Sysselsättningen är lägre bland funktionsnedsatta, den ekonomiska situationen är sämre, valdeltagandet är lägre och representationen inom politiken likaså. Dessutom har personer med funktionsnedsättning en sämre hälsosituation än övriga befolkningen med en högre andel som har värk i kroppen, sömnsvårigheter, känner stress eller oro och ångest.

Under drygt ett decennium har vi kunnat se hur förutsättningarna för att få stöd insatser från samhället successivt försämrats. Det har blivit mycket svårare att bli beviljad personlig assistans eller annat stöd inom LSS, att få rätt till varaktig sjukersättning, eller rätt till hjälpmedel.

Det innebär att en grupp som redan på förhand har ett svårare utgångsläge än andra tvingas lägga ner mer av deras begränsade energi på att kämpa för saker och ting som de egentligen har rätt till, vilket är ytterst olyckligt och riskerar att ytterligare förvärra en redan svår situation.

Under våren har vi kunnat se hur Försäkringskassans jakt på att begränsa kostnaderna för personer som är sjukskrivna på grund av psykiska besvär medfört att personer som redan har problem med stress, oro, ångest nu plötsligt pressas från Försäkringskassan som skapar ännu mer stress, oro och ångest, vilket är vansinnigt!

Men även i Umeå har situationen successivt förändrats.  Även här har har kostnadsberäkningar kommit att få en allt större roll medan man mindre och mindre pratar om våra invånares lika rätt till boende, yrke, fritid och delaktighet i samhället.

Under våren fattades ett beslut om att man skulle börja ta betalt för hjälpmedel som är livsnödvändiga för många, så som exempelvis permobiler. Och när Försäkringskassan begär in läkarintyg eller ADL-bedömningar från kommunen så ska man plötsligt ta ut en avgift för det. Detta drabbar en redan ekonomiskt utsatt grupp. Något som egentligen borde vara en rättighetsfråga har istället kunnat ske i det dolda, kanske just för att det drabbar en svag grupp som redan nu får kämpa hårt för att försvara sina andra rättigheter till stöd, kanske för att denna grupp inte på samma sätt finns representerad i våra politiska beslutande organ.

Under kommande mandatperiod kommer jag att vilja jobba hårt tillsammans med min kommungrupp i Miljöpartiet för att stå upp för de funktionsnedsattas rättigheter. Kommunen måste  börja se på stödinsatser och tillgänglighetsfrågor utifrån ett rättighetsperspektiv. Hjälpmedel som är livsnödvändiga för människor för att kunna klara sig i deras vardag samt vara delaktiga i vårt samhälle ska vara kostnadsfria!

Vi har halkat efter i byggande av LSS boenden och gruppboenden vilket leder till att kommunen betalar onödiga viten till staten. Det har kanske inte varit så prioriterat tidigare, men vi kommer att göra allt för att detta prioriteras framöver!

Det finns fortfarande mycket att göra i Umeå för att vårt samhälle ska vara tillgängligt för alla. Ännu en gång måste vi börja se till tillgänglighet ur ett rättighetsperspektiv, för otillgänglighet leder till diskriminering.

Avslutningsvis, en väldigt viktig uppgift som vi har framför oss är att se på vilket sätt vi kan öka delaktigheten och representationen av personer med funktionsnedsättningar i våra viktiga kommunala beslutande organ.

Under de fyra kommande åren vill vi göra vårt yttersta för att Umeå tar funktionsrättsfrågorna på allvar. Alla våra invånare – oavsett funktionsvariation – ska kunna få möjlighet att ha en meningsfull sysselsättning, ett tillgängligt och anpassat boende, samt på lika villkor kunna delta i Umeås fritids & kulturliv, i vårt samhälle och i politiken.

Förtroende byggs och värnas på många sätt. Ett beslut om att höja arvoden för våra heltidsarbetande politiker är måhända inte ett stort beslut sett till kommunens sammantagna ekonomi. Men det skickar en signal som inte är försvarbar enligt mig.

För det första, i det här fallet är det de förtroendevalda som beslutar om deras arvoden och det är få i dagens samhälle som på samma sätt kan besluta om deras egen lön. Det är våra offentliga skattemedel och de ska behandlas varsamt.

För det andra, de är redan enligt mig för höga. Det finns enligt mig inget som kan försvara att vårt första kommunalråd ska få ett arvode som är ca. tre gånger ingångslönen för en undersköterska som ska jobba på våra äldreboenden.

Man kan inte motivera ett så högt arvode med att cheferna under en tjänar mer. Det finns tydliga och högt ställda kompetens- och erfarenhetskrav på de som ska bli våra chefer, krav som aldrig ställs på de som är våra förtroendevalda. Deras löner är just löner och ska sättas på en för tjänsten skälig nivå. Våra arvoden fastställer vi själva och är i grunden en ersättning för den tid som vårt förtroendeuppdrag tar.

För mig känns det viktigt att vara tydlig i denna fråga så att väljarna vet vad de kan förvänta sig efter valet. Då kommer jag att aktivt arbeta för att våra arvoden för heltidspolitiker inte höjs – utan snarare om möjligt sänks. Men för det krävs det att en majoritet och därför hoppas jag på att flera kommande politiker i kommunen vågar göra samma ställningstagande. För mig är det en fråga om ett förtroende i en demokrati som måste värnas.

Jag är otroligt glad och lättad över att denna lag röstats igenom. Flera tusen ungdomar har slitits mellan hopp och förtvivlan och fått vänta orimligt länge på deras beslut. Många av rättsprocesserna haft en klart bristande rättssäkerhet. Nu får de som gjort rätt för sig och vill fortsätta göra rätt för sig en ny möjlighet att stanna. Klarar de studierna måste de finna ett arbete för att få stanna. fixar de jobbet och arbetar i två år får de ansöka om förlängning, och först efter ytterligare två år får de ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Så om de sköter sig, pluggar ordentligt i tre år, jobbar och betalar skatt i fyra år så får de stanna. Man kan undra varför så många är emot detta. Kanske för att de inte förstår fullt ut vad det handlar om och hela upprinnelsen till denna lag är inte helt lätt att hänga med i.

Jag är stolt över vad Miljöpartiet här lyckats få igenom idag! Det har sannerligen inte varit lätt och de har mött på hårt motstånd. Men idag har de lyckats vidga på ett nålsöga ordentligt och det får avgörande betydelse för upp till 9 000 ungdomar – som fått vara med om oerhört tuffa och psykiskt påfrestande år i deras nya hemland Sverige.

Än återstår dock fortfarande en hel del att göra i asylfrågorna och jag lider med dem som hamnade precis utanför nålsögat. Vi i Miljöpartiet har velat och vill egentligen så mycket mer. Men så är politiken, vi har inte egen majoritet utan är det lilla partiet i en minoritetsregering. Kanske just därför är dagens seger en extra fin fjäder i hatten!

Plötsligt uppenbarade sig ett alternativ som vi desperat letat efter. Väven – en vacker skapelse som kunde ersätta de tråkiga parkeringsplatserna mitt i stan intill vår älv. När kulturhuvudstadsåret närmade sig – som på allvar skulle sätta Umeå på åtminstone Europas karta – så var det just denna centrala del av staden som gav oss ågren.

flera år senare har vi nog alla svårt att överblicka konsekvenserna av denna skapelse. Jag är säkerligen inte ensam om att både beundra denna byggnad och samtidigt begrunda till vilket pris den kom till. Ibland krävs djärva beslut av modiga politiker för att våga få en stad till att sticka ut. Vi har egentligen ganska mycket att tacka vår visionäre hetsporre Lennart Holmlund för.

Samtidigt återstår frågan, vad är det egentligen ekonomiskt som vi gav oss in på? Att gå in ett delägarskap på exakt 50 % tillsammans med Balticgruppen? Att stå för 1 miljard i byggkostnader och ytterligare 64,5 miljoner kr per år i hyreskostnader – i 25 år?

Jag har inga problem att ta den kostnaden om den kommunala verksamheten i övrigt flyter på väl. Men när vi några år senare tvingas ta ut avgifter för hjälpmedel som är nödvändiga för våra funktionsnedsatta i kommunen för att överhuvudtaget kunna vara delaktiga i samhället, när vi tvingas göra besparingar på musikskolan, när det begränsar vårt byggande av nödvändiga LSS boenden, ålderdomshem eller förskolor, när vi måste sälja bort en del av vår allmännytta för att finansiera dess renovering, när det tvingar oss att dra ner på kvaliteten på måltiden som serveras i vår kommun – eller när det tvingar oss att prioritera i de kommunala rekryteringarna så att endast de mest nödvändiga kan genomföras, även om behovet egentligen är större, då kan jag inte låta bli att känna att vi kanske tog oss vatten över huvudet.

Så då kommer följdfrågan, vad kan vi göra? Byggnaden står redan där! Ja, det är helt sant, men med den står också lokaler som säkerligen är attraktiva för andra än kommunen. Märk väl att jag i dagsläget inte ställer ett konkret förslag utan istället riktar frågan till politiken som borde vara självklar:

Vad har vi för värdegrund i vår kommun? Vad har vi för verksamhet och  service som vi anser som heliga självklarheter som ska tillgodoses för våra invånare?

När jag nu går till val som första namn på Miljöpartiets kommunlista så är det just med parollen att Umeå ska växa rätt, snarare än fort.

Det är inte skrytbyggen och en fixerad blick vid tillväxt som driver mitt politiska engagemang. Egentligen är det en huvudsaklig anledning till att jag kastar  mig in i den kommunala politiken: jag tror att Umeå har alla förutsättningar att bli en förebild i vår omvärld för en stad som utmärker sig för våra invånares goda välbefinnande. En stad där vi alla oavsett våra förutsättningar har samma rätt och samma villkor att få vara delaktiga i vårt samhälle. En stad där vi är jämlika och bryr oss om varandra. En stad med en stor tolerans för alla våras olikheter. En stad som gör sina satsningar med sina invånare och deras framtid i åtanke. En stad där de humana värdena får spela en viktigare roll än de värdena som byggs med betong.

Självklart kommer även vi att göra satsningar i infrastruktur och byggnader. Men det finns en diametral skillnad: satsningarna får aldrig tumma på vår värdegrund och satsningarna ska alltid göras för framtida samhällsvinster för våra invånare.

Välkommen till Västerbottens-Kuriren – Bloggen. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sen är det bara att börja blogga!