Sitter och tittar ut genom fönstret. De tre små svalungarna har tränat flygning här utanför. Nu sitter de hopkurade bredvid varandra och vilar. Fotot är taget med surfplattan och är inte speciellt bra, men ni får tro mig på mitt ord, tre små dunbollar är det.

Medan jag njuter av deras flygskicklighet, äter jag mina solmogna smultron, fin efterrätt.

Aran Jako har åkt hem, Jocke verkar ganska nöjd med att vara ensam med oss. Månne han tyckte att Jako fick för mycket uppmärksamhet när han fick sitta med oss vid lunch, middag och på kvällen. Nu är friden återställd igen.

Fast så läser jag om rymlingen från Säter, en farlig man på rymmen. Det känns obehagligt och jag ser till att låsa ytterdörren när vi är ute mot sjösidan. Det är svårt att förstå att det är så ”lätt” att rymma. Jag hoppas inget händer medan han är ute på fri fot.

Flotten har äntligen satts i sjön. Så sena har vi aldrig varit, men det är väl ett tecken på hur bedrövlig sommaren varit. Nu ser jag fram emot att få sitta på den i solen och bara njuta av vågskvalpet.

Trevlig dag igår. Vi, granntanterna, gjorde en av våra utflykter och åkte till Lagården, Tynderö. En klädaffär med mycket fina linnekläder. Jag köpte en liten sommartunika som jag är jättenöjd med och ett stort keramikfat. Fatet ska fyllas med vackra saker, snäckor kanske, och stå ute på en av uteplatserna.

På kvällen tog vi sedan våra respektive med oss och åkte in till Sundsvall för att gå på Thai-festival. Tyvärr hällregnade det så det blev en indisk restaurang istället. Gott och trevligt. När vi kom hem så var både Jocke och Jako lite upprörda över att ha fått vara ensamma på kvällen. Det var bara att täcka över Jocke så han fick gå och sova och att sätta sig i fåtöljen och låta Jako komma ut och umgås en stund.

När vi skulle gå och sova bad jag Livskamraten att kolla om vi verkligen har currylinjer över vår säng. De två slagrutemännen hade sagt att det var så, men eftersom de aldrig varit uppe i vårt sovrum så har vi inte brytt oss om det. Men vi har upptäckt att både Livskamraten och jag helst sover längst ut på vardera hållet i sängen. Vi har alltså ett stort tomrum emellan oss och ligger upptryckta så långt från varandra som möjligt. Det har blivit tydligare sedan vi började gräva brunnen i källaren. Jag har dessutom fått så svårt att sova. Går jag och lägger mig i gästrummet sover jag som en stock, men uppe i sovrummet sover jag en liten stund, sedan är jag vaken i timmar innan jag somnar igen och vaknar så långt ut mot sängkanten att jag nästan ramlar ur sängen.

Så han kollade med slagrutan och det var som slagrutemännen sagt; vi har en currylinje rakt över sängen. Nu har jag dessutom läst på Internet att vattenådror under huset kan förstärka den negativa effekten av dessa linjer. Är det vad som skett när vi börjat gräva? Vad ska vi göra åt det? Det går inte att ställa sängen någon annan väg. Enda sättet att komma undan currylinjen är att sätta en säng längs vardera väggen och ha tomt i mitten…….. Så var det faktiskt möblerat när vi var på visningen av stugan. Jag tror att vi måste ta hit slagrutemännen igen och se vad man kan göra åt detta. Det finns mycket mellan himmel och jord.

Usch ja, den ensamhetskänsla jag skrev att jag upplevde vid ankomsten till Centralen i augusti 1971, den var jobbig. Min guldlockige vän Livskamraten följde mig till mitt boende och hade tänkt stanna hos mig. Men jag ville bevisa att mamma haft fel när hon sade att jag flyttade bara för ”finnens skull” så jag sade helt enkelt att jag ville vara för mig själv. Det hade jag nog tänkt också, men senare på kvällen slog ensamhetskänslan till igen. Bara tanken att, för första gången i mitt liv, vara ensam i mitt nya rum i boendet, i storstaden kändes omöjlig. Så vad gjorde jag; jo jag ringde min vän. Känslan när han kom var underbar; glädje, trygghet, värme och det är en känsla som finns kvar, 44 år senare, tack och lov.

Personalboendet var väldigt bra har jag tänkt nu i efterhand. Låst huvudentré med knappar numrerade för varje rum. Besökare fick ringa på knappen till det rum de skulle besöka, det ringde inne på rummet hos den personen och man kunde fråga vem det var innan man släppte in besökarna. Det fanns en telefonhytt utanför mitt rum så när det ringde där svarade den som hörde signalen, oftast jag då, och sedan var det bara att trycka på knappen för det rum den uppringande ville tala med och meddela att de hade telefon. Var 14:e dag fick man lämna in sängkläderna för tvätt, få nya sängkläder och toalettpapper samt rummet städades en gång i veckan av en jättegullig kvinna. Jag delade hall, pentry och badrum med en annan tjej. Så välordnat det var, vilken lyx egentligen. Jag undrar om det finns kvar. Adressen var Bergssundsstrand, det minns jag, men inte vilket nummer. Alldeles runt hörnet från T-banan låg det.

Ibland är det nog så att man gärna skulle vilja ha den servicen med byte av sängkläder och städning, men det får väl vänta tills serviceboendet….

När tankarna gick tillbaka till när Livskamraten och jag möttes för 44 år sedan så tänker jag också på hur mamma reagerade när jag berättade att jag skulle flytta till Stockholm. Glad var hon inte, ”det är bara den där finnen som lockar”, var ord som hon upprepade. Detta förnekade jag naturligtvis för jag var ju en självständig, myndig person som agerade för mitt eget bästa (vem tror jag att jag lurade). Men trots sitt motstånd så hjälpte mamma mig att handla den nödvändigaste köksutrustningen. Vad som helst dög inte utan allt skulle gå i rött och vitt. Porslinet var tjockt, vitt och vackert, köpt på Trådrullen. Tillbehören, plastskålar, salt-och pepparkar m.m var fräscht röda, fint var det.

Som vuxen har jag förstått vilken oro och ängslan det måste varit för henne att jag skulle flytta och det ända till Stockholm, detta syndens näste. Men som 18-åring så visste man ju att man var oövervinnerlig och kunde klara allt. Alla varningar jag fick; åk inte tunnelbana för någon kunde sticka en spruta knark i rumpan på en och då var det kört, var inte ute när det mörkt för det finns bara en massa skurkar överallt som bara väntade pågått få slå klorna i en ungdom från ”landet”. Allt sådant bara fnös jag åt, jag visste nog hur det gick till i stora vida världen,. Men för mamma som jag inte tror hade varit i Stockholm överhuvudtaget vid den tidpunkten så måste det ha varit fruktansvärt. Att släppa iväg sitt yngsta barn, som inte lärt sig att använda tvättmaskin, som inte kunde laga speciellt mycket mer mat än korv och köttbullar (färdigköpta), som levt ett skyddat liv i ett mindre samhälle. Nej, fy sjutton så jobbigt det måste varit.

Jag minns att jag åkte iväg med natt-tåget, sov ganska gott på tåget men den känsla jag upplevde när jag steg ut på Centralen, den vill jag inte uppleva igen. Ensam, rädd, frusen ända in i märgen. Då längtade jag hem. Jag längtade så mycket att jag beslöt mig för att lämna mina väskor kvar på Centralen och boka en resa hem igen. Hem till mamma och pappa, hem till tryggheten, hem till det välkända. När min guldlockige vän dök upp på Centralen så blev det i alla fall lite tryggare. Så tryggt att jag beslöt mig för att ändå åka till personalboendet vid Hornstull. Men väskorna fick vara kvar för jag skulle hem igen. Då hade jag gjort vad som helst om jag kunnat ha mamma hos mig.

Sade jag någonsin det till henne? Nej, knappast, vi var inte så kramiga i vår familj. Vi brukade inte tala om att vi älskade varandra. Men även om vi inte sade det i ord så visade vi det i handlingar. Saknar mamma idag, det är väl tankarna på vad som skett tidigare i livet som spelar in. Om det nu är som våra slagrutemän säger så vet mamma ändå att jag tänker på henne.

Passa på att krama era familjer, tala om att ni älskar dem, de är det bästa som finns!

Så har de varit och farit, den lilla barnfamiljen. Vi har firat en femårsdag med presenter som pekade ut väldigt tydligt åt vilket håll gossens intressen lutar. Traktorer, traktorer, traktorer med allehanda mackapärer att koppla till. Gripklo, harv, you name it…… samt en verktygslåda med mycket verklighetstrogna verktyg. Det var rentav så Livskamraten såg intresserad ut.

För 44 år sedan, den 9 juli, kom jag med nattbussen från Umeå till Stockholm och åkte ut till Sköndal för att vara en vecka tillsammans med 3 kompisar. När vi satt och fikade på morgonen så kom väninnans pojkvän och hälsade på. Han hade med sig en blondlockig kille som inte sade ett enda ord medan vi fikade. Han fick uppmärksamhet ändå för han var så rackarns gullig! När vi fikat klart så ville vi gå och lägga oss en stund för man sover inte så bra på nattbussen. Då sade denna guldlockiga kille sina första ord: ”var ska ni gå i kväll?” Vi berättade att vi skulle gå på Malmen och dansa och då sade han en mening till: ”då kommer jag dit.” Det var till mig han vände sig när han sade det och mycket riktigt, på kvällen stötte vi ihop.

Då var alla tankar på gemenskap med mina kompisar borta. Jag var tillsammans med honom hela veckan, kär som en klockarkatt minsann. Åkte hem till mina föräldrar efter en mycket omtumlande vecka, firade min 18-årsdag och efter 14 dagar var jag tillbaka i Stockholm. Denna gång ordnat med arbete på St:Eriks sjukhus och bostad i personalboende vid Hornstull. Så kan det gå, och nu sitter vi här minsann. Lite märkligt är det att vi hamnat i Sundsvallstrakten för det var hit vi tänkte flytta när vi skulle flytta norrut från Stockholm 1974. Det blev Umeå då, men nu är vi här i alla fall.

Jag har varit ute och tittat till min Flammentanz som snart ska till att blomma. Hoppas det blir sol bara så vi kan vara ute och njuta av den.

Vacker är den.

Ibland brukar jag låna böcker om alla de vackra saker man kan gjuta; YES-flaskor kan bli väldigt fina vaser, speciellt om de målas med blank lackfärg. Jag ser mig själv forma till de mest förtjusande alster smyckade med mosaik, pärlor, vackra blad…….

Sedan går jag ut och blandar cement och sand, 1 på 3, och gjuter fast stenar i stödmurar, trampstenar och nu idag, en sarg, till en blivande rabatt. Det är i slänten upp mot vägen som vi har en kvarleva efter en rotvälta. Där håller jag på och fyller med sten, fyllnadsmassa, jord och växter för att trolla bort ärret i marken och istället skapa en rabatt med marktäckare.

Så kom Livskamraten upp ur källaren med 2 av Knuttes gamla gjutformar i trä. Formar som han använt för att gjuta cementbalkar. De håller på att falla sönder men nu har jag använt dem för att gjuta en avslutande kant vid den blivande rabatten. På det sättet får jag en avslutning och ett stöd för de stenar och den jord jag fyller upp med. Kul att ytterligare en av Knuttes småsaker kommer till användning.

Högst upp har jag avslutat med att trycka ned stenar. De är ju övertäckta med betong nu men jag ska gå ut lite senare när den torkat lite och tvätta bort betongen från stenarna. Det tror jag kan bli snyggt. Jag har fyllt i ganska mycket sten för att ge sargen ett lite naturligare intryck. ”Fattigmansbetong” kallades det för tidigare när man fyllde upp med sten.

På slutet när jag höll på så började det duggregna. Då fick jag känna på gjutarens gissel. Alla små flygande varelser som finns kom flygande och svärmade kring mig. Speciellt i ansiktet där jag fått lite betongblandning. Fy katten, nu har jag flytt in och väntar bara på att vi ska få ”främmande”. Ja, det är ju faktiskt släkt som kommer så direkt främmande är de ju inte.

Ha en skön dag”

Stack iväg till Birsta centrum i morse. Tre timmar var jag där och hann inte ens besöka IKEA. Nej, nu var det fokus på present åt en liten gosse som fyller år. Han hade önskat sig traktorer med diverse jordbruksredskap man kan haka på. En sådan uppsättning köpte jag men nu har jag hört att han visst fick en sådan förra året. Det blir till att leta reda på kvittot då och vara beredd att byta.

För övrigt inköptes jordsäckar,vit prydnadssten och handlades mat. Vi får besök imorgon och kommer att vara fågelvakter några dagar. Blir trevligt för Jocke att få en kompis!

En sten har baxats upp i sluttningen, men arbetslusten lyser med sin frånvaro idag. Strosar runt lite i blåsten istället. Den blåvita rabatten börjar se fin ut.

Den White (Snow) Pavement som planterades i fjol i sluttningen har börjat blomma. Nu hoppas jag bara att den börjar skjuta nerifrån roten också så den inte ser ut som en pinne med blommor på.
Det är denna sluttning som jag fyller upp med uppgrävd jord och sten från brunnen och försöker skapa planteringsfickor där jag planterar tåliga, rotäkta kanadensiska rosor som förhoppningsvis ska sprida sig och hjälpa till med att binda jorden. Ack ja, vad man skaffar sig arbete. Nu ska jag lägga mig på soffan och läsa en stund före middagen. Sådant kan man göra när man är hemmaarbetande.

Lite grått idag, varmt och skönt i alla fall. Världen ger ett lite nedtonat intryck i denna färgskala. Längst ute på sjön simmar några sjöfåglar. De syns bara som små prickar på bilden. Idag såg jag två svalor som jagade bort en skata. Vilket liv, vilken kamp, vilka flygaräss!

Där nere i gropen ser man Livskamraten. Hoppet stiger, fuktigheten i marken är nu  på 30 % och det börjar se lite mer lerigt ut. Snart ska det kanske börja droppa vatten. Nu är han så långt ner att vi hissar upp jorden och stenarna i hinkar. Han därnere och jag däruppe. Sedan bär jag ut sanden och stenarna till lämpliga ställen. Usch, vilket slitjobb. Idag har jag jobbat med ett antal stora stenar som jag fått rulla ut ur källaren, rulla längs sluttningen och baxa upp som stöd i sluttningen. En av stenarna längtade efter frihet och slet sig tyvärr. Den rullade ner på stranden och nu får den ligga där och bli slipad rund och go av vågorna.

Vi har bestämt att klä in entrétrappen i trall av komposit,det blir bra, den är halkfri och underhållsfri. Vi ska också köpa trallvirket till den nya altanen framför entrén. Man vet aldrig, en dag kanske lusten att gräva brunn inte är så stor. Då kan vi hjälpas åt att lägga reglarna så kan jag spika trallen själv.

I kväll blir en tidig kväll. Jag har sovit uruselt i natt, vet inte varför. Vad jag vet är att många av mina kvinnliga vänner säger sig ha samma problem; att ibland går det bara inte att sova. Mina manliga vänner, inklusive Livskamraten, verkar bara snarka och sova gott varje natt. Är det något typiskt kvinnligt?

Efter att ha varit borta och druckit eftermiddagskaffe så letade jag reda på några stenar och provade att lägga ett lager till på stödmuren. Det känns bra. Imorgon blir det till att gjuta fast dem.