Etikett: avdelning

Otroligt, oroligt, roligt!

Av , , Bli först att kommentera 27

Jag har tillbringat lite tid, till och från, på NUS, och det kan vara  underhållande, oroligt, otroligt, roligt men mest spännande, faktiskt. Inte bara då det gäller direktiv som man kan få, om man är inlagd. En säger si och nästa säger så.

29497730_10156145933576585_1656987400565424128_nNå, en av stunderna jag var där så blev det tal om munspray, för att kunna ha fukt i munnen, och det finns ju, men bara i 1 smak, varför? Tänker osökt på min pappa, då han låg där, under palliativ vård, då allt blev nedstängt och allt vi fick göra var att fukta hans läppar.

Tänk att då kunna ha en srpay, med ”god” smak. Inte bara den här jag har sett med pepparmint eller mint. Det finns ju dom som kanske inte gillar just den smaken. Varför inte kaffe, hallon, svartvinbär…ja, det är bara fantasin som sätter stopp.

Personen jag hälsade på, tyckte att jag hade kommit på världens idé…mja, det tycker jag med :D

imagesHÄR finns den bilden

En rätt så otäck händelse inträffade då vi hängde i matsalen för lite surr. Jag hör någon ropa: HALLÅ!!! HALLÅ!!! Jag förstår inte riktigt vart det kommer ifrån, och rösten var inte så stark som jag skrev, med stora bokstäver, utan nåt mellanting.

Efter ett tag fattar jag i alla fall att detta hallåande, är ett rop på hjälp. Så jag ställer mig upp och går ner i korridoren, och där, mitt på hållet, sitter en kvinna fast, i sin rullstol, mellan dörrarna. Hon skulle in från trapphuset, men var inte tillräckligt snabb, utan dörrarna åkte igen, med henne mitt emellan. Hon var tacksam (förstår jag med) att jag kom och tog loss henne. Fattar dock inte vart personalen hade sina öron, det var ju minst 3 av dom, i samma rum där jag satt, hörde inte dom ljuden som jag hörde?

En annan dag då jag var där serverades det middag, och jag blev snopen, då maten går ut, samma dag den serveras. Ok, den ska ju inte vara dålig då, men jag hade faktiskt inte köpt den där på affären och käkat den, om den inte varit rejält nedsatt i pris och lite beroende på vad för typ av mat det hade varit.

Träffade en annan jag känner däruppe, vi har en bekant som åkte in akut för en vecka sedan och han var där för att hälsa på. Igår fick jag ett glädjande telefonsamtal, från han jag träffade, allt har vänt och ser jättebra ut, det var härligt att höra :D

Nu har jag sett på Robinson, såg första avsnittet på söndags kvällen, och repris från igår, nu  på morgonen. Det får ersätta Farmen, som inte fick den värdiga vinnaren, tyvärr. Men det är väl lite som med livet…ingen rättvisa, bara ibland :D Önskar er alla en toppen tisdag, och njut av vårdagjämningen som infaller tisdag 20 mars 2018, klockan 17:15 PIP!
29388337_10156145934541585_8778851790826242048_n

Saknad 24-7, alla dagar, året om

Av , , 9 kommentarer 16

Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Redan för 2 veckor sedan började tankarna gå i huvudet om när den här dagen skulle komma och att jag gav mig den på att försöka sudda över och inte komma ihåg, men det är ju kört, så fort man ens tänker en sån tanke, det vet jag ju redan.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för ett år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungrna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser  plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna har bara flutit ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa. Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, ett år senare, så är ju givtevis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt.

Pratade med mamma igår och hon påpekade att det nu skulle vara årsdagen idag, hon tyckte det var jobbigt, och jag sa att det dessutom blir mer… inte bara årsdagen för olyckan, utan sen blir det dödsdagen och efter det begravingen… det är aldrig bara ett. Men det kan hända att just den här dagen känns tuffast.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Ja det blev ett långt inlägg idag, men det känns också skönt att ha fått skriva av sig, det man går runt och ältar i sitt huvud, inte hela tiden, men ofta, och jag tror ju också att ju mer man pratar om det, skriver ner det och får det ur sig, desto lättare blir allting att bära.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad.

Önskar er alla en fin tisdag!

pappa(1)

 

Knickedick

Av , , 4 kommentarer 5

Att man fick vara nummer ett…hela dagen igår. Jag slog mitt besöksrekord med hästlängder och hade 1919 sidvisningar. Man blir som lite lur att något är fel. Har det brunnit någonstans, har ledningar frusit, har räknare fått skvatt? Men kul är det att iaf att någon, tycker att det är tillräckligt intressant för att sitta och läsa det man skriver.

Nåja, när jag steg upp i morse så hade jag ordet knickedick i huvudet. Det är nämligen ett ord som Åke använde förut och ska betyda ungefär något som, knäppgök eller kuf eller någon som ser lite vilsen ut. Vi åkte upp och lämnade igen borrmaskinen i söndags och stannade för att bussen skulle plocka upp en man och då kom det över Åkes läppar –jaha det var en knickedick där. Det var så längesedan han sa det att jag hade glömt bort just det ordet och det var kanske därför det fastnade.
 
1997, gick jag ju en sån där kurs, och vid ett tillfälle så fick vi till uppgift att skriva upp ”fula” ord om kvinnor/tjejer, respektive ”fula” ord vi använder om eller till män. Och nu varnas det för att det kan komma svordomar och fula ord.
 
Om kvinnor kan vi säga:
*Slyna
*Bitch
*Hagga
*kärringjävel
*Hora
*Fitta
Ja, jag behöver väl inte skriva ner mer, och till männen kan vi höra följande:
*Gubbtjyv
*Gubbjävel
*Gubbstrutt
Sen kan jag inte komma på några fler ord, det finns säkert men inte i närheten lika kränkande som orden till kvinnor och då kan man ju fråga sig varför det är så här? Åke däremot har ju några ord men dom är nog ganska hemmagjorda, som till exempel, just ordet knickedick eller plösjävel men dom är nog inte heller så hemska egentligen.
 
Vi fick aldrig något svar på varför det är som det är men man får sig en funderare (vilket jag egentligen inte behöver, min hjärna arbetar för högtryck ändå :-D ).
 
Jennifer, hör och häpna, var pigg och alert igår då jag skulle ha upp henne, hon har längtat till skolan från dag ett, på jullovet. Och det är klart, många kompisar försvinner ju bort till släktingar och vänner och kvar i stan blir inte så många. Tyvärr brukar längtan till skolan avta ganska snabbt efter skolstart så jag räknar inte med några större förändringar vad det gäller väckningen av henne.
 
Idag ska jag iväg hem till Annika och jobba lite, sedan åker jag upp till henne på lasarettet, nu ligger hon på en annan avdelning och jag hoppas att dom kommer fram till vad dom kan eller ska göra. Det är ju tragiskt om hon bara ska ligga där och se tiden an.
 
Ni får ha en bra onsdag och kolla…snart är det fredag igen, otroligt!