Allsköns funderingar om politik

Sveriges kostsammaste minister?

 När det gäller att göra usla affärer för staten och våra skattepengar, är det nog få som kan tävla med Maud Olofsson, Centerns partiledare 2001 till 2011, vice statsminister i Reinfeldts regering 2006-2010 och näringsminister 2006-2011. Inte illa! Hon svepte in som en frisk fläkt i svensk politik, men idag minns vi henne nog dessvärre som kanske den kostsammaste politiker Sverige haft. Likaså kommer vi ihåg henne för att hon vägrade att låta sig utfrågas av Konstitutionsutskottet om Nuonaffären. De miljardnotor hon lämnat efter sig till oss skattebetalare efter sina affärer i Nuon och PostNord är hisnande.

Till skillnad från vår Herre, som vilade med jämna mellanrum, när han skapade människan och jorden, vilade dåvarande näringsminister Maud Olofsson inte på hanen, när hon 2009 stressade igenom sin skapelse PostNord. Kraftig kritik både från opposition och flera remissinstanser hejdade inte hennes framfart. Hon förklarade stolt och segervisst att genom denna sammanslagning tog posten steget ut i Europa. Men posten är ett nationellt ansvar.

Innan sammanslagningen bad Riksrevisionen 2008 att få granska PostNords verksamhet och förorda revisor i bolaget, men Olofsson sa nej. En granskning av Riksrevisionen hade kanske kunnat förhindra sammanslagningen och Olofssons köp av grisen i säcken. Danskarna hade nämligen ’glömt’ att informera om att danska postmarknaden skulle reduceras kraftigt, när alla myndigheter genom den snabba digitaliseringen avskaffade snigelposten. De ’glömde’ också att säga att det skulle innebära 3 000 danska arbetslösa brevbärare, många med avtal som ger dem rätt till tre årslöner vid uppsägning.

PostNord har på tre år gjort en förlust på 3 miljarder och återkommande skapat rubriker p g a tappade paket och försändelser samt massiva klagomål från alla missnöjda kunder. 2019 noterade Post- och telestyrelsen ’all time high’ ifråga om klagomål mot PostNord. Eftersom problemen tycks vara värst i Danmark, skrev den tidigare finansministern Allan Larsson (s) nyligen på Facebook:

Låt Posten gå i konkurs – köp sedan ut Svenska Posten!

-Det finns ingen anledning för svenska staten och svenska skattebetalare att fortsätta att finansiera underskotten i den danska verksamheten.

I intervju med AB (19/1-20) säger Larsson att man skulle ha tackat nej till affären redan från början:

-Det kan även ett barn se att man gör ett företag som ger årliga stora underskott och att underskotten ligger på ena sidan. Det är väl alla väldigt medvetna om nu.

Idag svarar Maud Olofsson inte på frågan om hon informerade statsministern och de andra partiledarna om sammanslagningen.

Nu var tyvärr PostNord inte Olofssons största och sämsta affär. Det var däremot Nuon-affären. 2009 köpte dåvarande statliga kassakon Vattenfall holländska gas-, kol- och vindkraftsjätten Nuon för svindlande 95 miljarder kronor, den största kontantaffären i svensk historia. Vattenfall blev därmed ett av Europas största energibolag men enl Vattenfalls egen kvartalsrapport hösten 2014, betalade de ett överpris på hela 53 miljarder för Nuon (SvD 30/10-14). Hur var det möjligt?

Affären har kallats för Sveriges sämsta affär någonsin och orsakade en politisk storm, när det stod klart att köpet av kolkraftsbolaget var ett praktfiasko. Redan 2013 hade fiaskot kostat 37,5 miljarder. På ynka 5 år förvandlades Vattenfalls köp av Nuon från tidernas affär till Sveriges sämsta affär någonsin. Vattenfalls dåvarande VD Øystein Løseth avgick hösten 2014 på egen begäran.

När det blev dags att utkräva ansvar hänvisade Fredrik Reinfeldt (m) till ”ansvarigt statsråd” och försökte därigenom lägga skulden på Maud Olofsson, som vid den tiden lämnat politiken. Per Bolund (mp) anmälde Olofsson till KU för hennes hantering av Nuon-affären. Hon kallades ett antal gånger till KU men vägrade infinna sig. Det hade jag inte förväntat mig av henne.

Ansvaret för Nuon hamnar också på många andra högt uppsatta personer, både politiskt tillsatta och tjänstemän, som likt Olofsson smiter från sitt ansvar. Tyngst faller dock ansvaret på Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha vetat bättre och stoppat näringsministerns miljardrullning. I KU (okt 2015) hävdade Reinfeldt och Borg, att de inte kände till affären i förväg. Det rimmar illa med det interna dokument som TV4 senare presenterade. Det visade att Reinfeldt godkänt affären och t o m diskuterat den med övr partiledare i Alliansen 11 feb 2009. Så skämmigt att inte kunna erkänna detta och att lägga över hela ansvaret och skulden på Olofsson! Men vilka var hennes motiv till att inte avslöja sanningen? Där vilar en hel hundkyrkogård. Sanningen lär bara de inblandade partiledarna och politikerna känna till. Notan för Vattenfalls utlandsäventyr känner vi skattebetalare till.

Nu är Maud Olofsson plötsligt ute på banan igen. I AB 23 jan kritiserar hon Kristersson (m) och Busch Thor (kd) för omoget beteende:

– Svenska folket har rätt att kräva att det finns ordning och reda i riksdagen. Det är jag uppvuxen med, att det finns regler som följs. Det skapar stabilitet. I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte bra, säger hon.

Svenska folket har också rätt att kräva att partierna genomför den politik de gått till val på. Centern gick till val på att bilda en alliansregering, men bildade istället ett JÖKbo tillsammans med S och Mp. C och L styr dessutom politiken från en bekväm och ansvarslös läktarplats. Idag har vi en regering som driver en politik som inte ens deras egna väljare röstat på. Hur moget och stabilt är det och hur mycket ordning och reda i riksdagen och politiken innebär det?

Olofsson tror att Kristersson och Busch Thor nu försvårar ett återskapande av Alliansen:

-Det kommer ju inte att underlätta, jag vet inte vad M och KD har att vinna på det här.

-Och V är beredd att göra upp med SD, det är så mycket konstigt som händer nu.

Magstarkt! Det märkligaste är att hennes egen partikamrat Annie Lööf hjälpt S och Löfven att splittra Alliansen och behålla makten trots att JÖKboet saknar majoritet i riksdagen och trots Lööfs löfte långt innan valet 2018 att hellre äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul åt Löfven.

JÖKboets främsta syfte var att stänga ute ’ytterkantspartierna’ V och SD från politiskt inflytande. Nu kritiserar Lööf dessa partier för att ge M och KD det stöd och inflytande som hon själv nekade M och KD. Att hon innan valet lovade att stödja Kristersson som statsminister i en ny alliansregering betydde tydligen inget. Maktspelaren Lööf om någon vet hur man maximerar det politiska spelet. Hur  kan hon förvänta sig att de partier hon odemokratiskt utestängde från politiskt inflytande, och som tillsammans är i majoritet i riksdagen, ska avstå från att använda sitt inflytande av hänsyn till henne och JÖKboet?

Det är lätt att hålla med Magdalena Andersson, dåvarande finansministerkandidat (s), som 2013, när S inte röstade igenom Alliansens budget, sa:

-Det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Nu, när hon ingår i en minoritetsregering, som inte får stöd i riksdagen för sin budget, är det förstås annat ljud i Anderssons skälla. Då kämpar hon för att vinna budgivningen om välfärdsmiljarderna.

Det vore klädsamt av Maud Olofsson att hålla god min i elakt spel. Det aktuella budgetsamarbetet mellan V, SD, M och KD är en följd av JÖKboet.  En konsekvens av att dagens regering är en minoritetsregering är att den inte får igenom sina förslag, om en riksdagsmajoritet ogillar dem. Det är glädjande att demokratin fungerar, trots att Lööf och Olofssons parti gjort allt för att minimera den med JÖKboet.

Hur JÖKboet ska överleva kommande samarbete mellan de 4 oppositionspartierna återstår att se. Tvingas Lööf kanske mot sin vilja bjuda in ’ytterkantspartiet’ V till samtal för att rädda JÖKboet, något som skulle riskera hennes trovärdighet och politiska karriär? Blir det kanske till sist V, som avgör Lööfs polìtiska öde? Den som gräver en grop åt andra…

16 kommentarer

  1. Brorson

    Mycket nyanserat och bra skrivet. Jag talade för många år sedan med en bonde, som haft politiska uppdrag i C. Enligt honom har C god kompetens inom kommunpolitiken, men är helt kass inom rikspolitiken. Han hade rätt och så är det fortfarande. Jaq föreslår Maria Kristoffersson, c, från Wilhelmina som ny landshövding i Västerbottens län. Som sådan skulle hon göra betydligt större nytta än inom partiets riksorganisation. Jag talar alltså inte om en reträttpost för någon som har misslyckats, utan om någon som kan lyfta hela länet och inte bara kusten. Jodå, hon står också för centerpolitik, när den är som bäst.

    Vilket den tyvärr sällan är. Den borgerliga fyrparti-alliansen lever kommunalt på sina håll i Sverige3. Den bör inte återuppstå på riksplanet. Åsa har tydligt visat varför. Och det finns mer. C var samma belastning för alliansregeringen som MP är för S idag. Kärnkraftavvecklingen och klimathysterin. Och dessa båda hot mot Sveriges framtid som välfärdsnation tillsammans. Och en asylpolitik, som inte ens är till för de mest hjälpbehövande – utan snarare för svenska arbetsgivare som vill pressa ner löner med ökad konkurrens om jobben.

    Måtte nu inte det nya borgerliga regeringsalternativet föra samma misstag som Mona Sahlin gjorde när hon två år före valet 2010 lovade ministerposter ill MP. Väljarstödet för S rasade mer än det ökade för MP. Dessutom drog S med sig V i fallet. V tappade också väljare,. men inte lika kraftigt som S. Tvärtemot som det såg ut i september 2008, då S ensamt hade över 43 % väljarsympatier med chans till egen majoritet i riksdagen, lyckades SVMP inte ens tillsammans skrapa ihop tillräckligt med röster i valet 2010 för ett regeringsskifte.

    Alltså: inga löften till SD om ett framtida regeringssamarbete före valet 2022.Det finns gott om borgerliga kärnväljare som skulle reagera som de socialdemokratiska kärnväljarna, om flydde till det motsatta blocker 2010. Och 2014 Och 2018. Mitt råd till de borgerliga partierna är att gå till val med ett borgerligt regeringsalternativ bestående av tre partier. Och säga som Sjöstedt har sagt på sistone, när frågan om SD kommer på tal: ”Vi förhandlar inte med dem. Vi lägger våra förslag som vi har kommit överens om med M och KD. Och sedan får SD ta sina egna beslut”. .

    Målet för den borgerliga sidan bör alltså vara att M, KD och L erövrar ´minst hälften av riksdagsmandaten. Lyckas inte detta, men dert borgerliga blocket ändå blir större än vänsterblocket, får man försöka säkra ett tillräckligt stöd i riksdagen för att bilda en regering vari i de tre partierna ingår med en stabil majoritet i riksdagen bakom sig. Eller utlysa nyval. Vore det verkligen så skämmigt – om det skulle bli nödvändigt – att säga till väljarna: ”Det går inte att bilda en regering, som kan regera landet, med det valresultat ni gav oss.”?

    Statsvetaren Johan Hinnsvfors har sagt att det var ett högt spel av Ulf Kristersson att kräva nyval, att M inte har något att vinna på ett nyval. Att endast SD har något att vinna. Tänk, att jag tror tvärtom. Att M har mycket att vinna, förutsatt att partiet sköter sina kort rätt. Och om M ökar, speciellt om M ökar starkt, blir utgången mindre framgångsrik för SD. Men det beror förstås även på hur SD sköter sina kort. SD har förstått att den som är mot nyval med all sannolikhet kommer att tillhöra förlorarna om det blir ett nyval. Även V tycks ha förstått detta.

    Löfvén och sosse-toppen är att beklaga, för han har fortfarande inte förstått att en socialdemokratisk enpartiregering,. som stöds av V är ett starkare alternativ till en borgerlig regering än en ny SMP-regering.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Jag känner inte närmare till Kristofferson och har svårt att tänka mig att hon gjort så betydande insatser att hon skulle kunna bli utnämnd till landshövding.
      Helena Lindahl, också C, skulle kanske kunna ha en chans, när hon uppnår en ’respektabel ålder’. Hon är bra på att synas och att föra fram Norrland och norrlänningars problem och intressen.
      Jag har svårt att se Kristersson som statsminister i en borgerlig regering. Skulle mkt hellre ha en stark moderat, t ex Christian Sonesson i Staffanstorp. Han har inte försvagat sitt varumärke genom att samarbeta med Ruinfeldt i åratal. Hanif Bali skulle också kunna göra skillnad men med honom förlorar man nog många gamla moderater.
      Jag saknar starka, kompetenta och smarta personer med ledaregenskaper och karisma. Problemet är att sådana personer rensas ut tidigt ur sina partier, då de utgör ett hot mot de politiska karriärister som odlar sina karriärer redan i tidiga tonåren.

  2. Glesbygden

    Det du skrev om Maud är ett bevis för ett parti som inte är realistiskt och har okunnig och naiv syn på ledarskap. Centern är ett flumparti som helst borde försvinna. Den Centerpartist som jag kan hysa aktning för är Helena Lindahl som kämpar för glesbygd och Norrland och dessutom hade kurage att vägra att rösta ja till vår märkliga regeringsallians.. Heder åt henne för detta.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Håller helt med dig!! Skrev i en kommentar till Brorsson för en stund sedan om Helena, som jag gillar. Han skrev att Maria Kristoffersson skulle kunna bli en bra landshövding för Västerbotten, men jag framhöll Helena:
      ”Helena Lindahl, också C, skulle kanske kunna ha en chans, när hon uppnår en ‘respektabel ålder’. Hon är bra på att synas och att föra fram Norrland och norrlänningars problem och intressen.”

  3. Brorson

    Jag har inter alls den personkännedom inom Centerpartiet för att kunna avgöra om X verkligen är bättre än Y. Vad som eventuellt skulle kunna tala mot Kristoffersson är hennes nära samarbete ned -Annie Lööf inom riksorganisationen. Vilken del har hon i de kontroversiella beslut, som C har tagit beträffande rikspolitiken Å andra sidan har jag funnit att jag och Kristoffersson tänker ganska lika i frågor om stad och landsbygd, kust och ínland i Norrland, etc. Och inte minst i frågan om arbetsförmedlingens framtida organisation. Jag tror att hon skulle kunna bli en stark röst mot de regionala obalanserna i rollen som landshövding.

    Anledningen till att jag inledde min kommentar med att föreslå Kristoffersson som landshövding, var att jag inte ville ge en helt negativ bild av C, som ett parti som man inte kan samarbeta med i några som helst sammanhang. Utan det gäller i regeringsställning, där C inte ska vara med – med tanke på partiets tidigare bravader och inte verkar ha ändrat sig. Däremot bör försök göras att locka tillbaka L till alliansen. L verkar emellertid fortfarande ha svåra interna problem, som tyvärr inte alllså har lösts med partiledarbytet.

    Tvärtom tycks vänsterflygeln inom partiet vässa knivarna för att åter få en vit man om partiledare. Mer jämställt och antirasistiskt än så är en partiet. Och ”socialliberalismen” verkar mest handla om gärna planhushållning så länge den är bra för de rika oc dålig för de fattiga. Se bara på skoldebatten Skolorna ska vara kapitalistiska vinstmaskiner, som delar ut skattemedel till sina ägare, med exakt samma innehåll, eller med andra ord privatägda statliga indoktrineringsskolor. För att det ska bli ett regeringsskifte måste även L leverera något som en bredare allmänhet behöver och vill ha.

    Valfrihet – är det samma sak som att välja mellan olika tillverkare av exakt samma produkt?

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      L och Sabuni har nog en lång resa framför sig. Behövs det partiet ens?
      Fr min tid i kommunalpolitiken i Umeå minns jag C som ett opålitligt parti.

  4. HansLindström

    Visst inledde M.O sin karriär som ”SLÖSA” med att leda Västerbottens Hushållningssällskap till konkurs !?. Har Du ngn uppgift på hur mkt den konkursen kostade ?
    Tycker Helena Lindahl är den politiker som kämpar mest och bäst för Norrland!Tyvärr representerar hon fel parti!

    Hassan

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Ja, Maud orsakade en konkurs för Hushållningssällskap när hon basade där.
      Kommer inte ihåg summan, men den var säkerligen försumbar i jämförelse med de förluster hon varit med om att medverka till i Nuon-affären och PostNord.
      Jag har i repliker här på blogginlägget både igår och idag framhållit Helena Lindahl som en bra talesperson för Norrland och norrländska intressen. Orädd dessutom. Men, som sagt,fel parti.
      C verkar nu ha drabbats av stora darren som ett resultat av att demokratin funkar; minoritet i riksdagen innebär att man inte får igenom sin politik!

  5. Jonsson

    Maud Olofsson dyker upp i media med jämna mellanrum och förmedlar floskler. ”I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte så bra”, basunerade hon ut senast i AB.
    Tydligen tror hon att alla väljare har glömt bland annat Nuonaffären.
    Som ny partiledare deltog hon i ett underhållningsprogram i Tv, utklädd till clown, tycks jag minnas. En förklädnad som knappast inger något större förtroende. Olofssons mimik påminner för övrigt om Hyacinth Buckets olycksbådande högdragna minspel i komedin ”Skenet bedrar”.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      För varje gång hon framträder och strör floskler omkring sig, försvagas hennes varumärke ytterligare
      Efter Nuon-skandalen och senare PostNord-fiaskot skulle hon tjäna på att ligga lågt, då vi är många som idag ifrågasätter vilken kompetens hon egentligen hade för att bli näringsminister. Att vilja är ju inte att kunna.

  6. Brorson

    Vi fyra, (inkl Åsa) som hittills har skrivit, tycks vara överens om att alla centerpartister inte är dåliga. På lokal nivå bör därför samarbete avgöras från kommun till kommun. När S samarbetar med C så är målet att splittra borgerligheten, inte för att samarbetet i sig ska leda till något bra. Resultatet har blivit att S gräver sin egen grav med C som grävmaskin. Låt dem fortsätta med det. Skillnaderna mellan M, KD och L (och även SD) å ena sidan och C å andra sida i ett antal för Sveriges framtid avgörande frågor är för stora för att det ska vara en bra idé att återupprätta M; KD; L och C-alliansen.

    Det finns för övrigt inget som säger att en regeringsallians måste bestå av fyra partier. Två eller tre partier kan vara bättre. Ju fler kockar, desto sämre soppa…. Valtaktiskt torde fyra partier vara en nackdel, om SD ska vara det fjärde partiet. Skulle skrämma bort många borgerliga kärnväljare på samma sätt som samarbetet S – MP har skrämt bort socialdemokratiska kärnväljare. C skulle sannolikt inte skrämma bort kärnväljare hos de andra partierna på samma sätt. Men ett regeringsalternativ bör ju inte bara vinna val, utan måste dessutom kunna regera. Alltså.

    Utöver meningsskiljaktigheter i bl.a. energifrågan, har C inte gjort upp med sin gamla förkärlek med statsmonopolkapitalismen. Som hatas av den riktiga vänstern, men älskas av högersossar, som leker kapitalister och tror att de kan bedriva konkurrensutsatt affärsverksamhet med vänsterhanden under 20 minuter per månad vid sidan av de tunga politiska uppdrag. Sådant som riktiga kapitalister, som dessutom kan sina branscher, ägnar all sin tid till

    Statsmonopolkapitalism är när man med stöd av en partitiell monopolställning i sitt eget land ger sig in i konkurrensen i andra länder, med de egna skattebetalarnas och konsumenternas pengar som riskvilligt kapital för en synnerligen riskfylld spekulativ affärsverksamhet. Den som hade så höga tankar om sig själv., så att hon lekte Wallenberg, var Maud Olofsson. Postnord skulle ju bli steget ut i Europa,. Och med Nuon skulle Vattenfall ta klivet in på den europeiska naturgasmarknad, som skulle uppstå i tomrummet efter kärnkraften.

    Det stora politiska affärsgeniet före henne var Björn Rosengren, S, som helt saknade erfarenheter av konkurrensutsatta verksamheter, när han blev infrastrukturminister med ansvar för bl.a. de statliga tidiga affärsverksamheterna Posten och SJ, som han förstörde i grunden. Han trodde att SJ konkurrerade med sina egna verkstäder, som gjordes om till ett särskilt bolag, Euromaint, om med absolut monopol på den svenska marknaden, skulle konkurrera på den europeiska marknaden. I Sverige var SJ enda kund och Euromaint enda leverantör av tågunderhåll.

    I ett desperat försök att få ner de kraftigt höjda priserna på tågunderhåll, körde SJ omkring med dörrar som inte gick att öppna och kanske en fungerande toalett i tåg med tio vagnar. Rosengren trodde också att kassahantering konkurrerar med brev och paket, och inrättade ett särskilt bolag, som hette Kassaservice och gick med brakförluster. Nu nedlagt och glömt.

    Rosengren stod bakom börsintroduktionen av den övervärderade Telia-aktien, som sjön som en sten under det första året. Telia har avslöjats med att expandera utomlands i diktaturstater, som är f.d. sovjetrepubliker, med hjälp av mutor. Rosengren är även känd för sitt uttalande att Norge är den sista sovjetrepubliken. Svårt att säga vem som är den dyraste ministern av de två, Rosengren och Olofsson.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Några saker har Olofsson och Rosengren gemensamt; ekonomisk inkompetens, befordran över sina kompetensnivåer och högt självfötroende.

  7. Brorson

    Måste man ha en lösning på problemet för att man säger att det finns ett problem? Nej, men det vore bra. Nackdelen med det kan dock vara att den föreslagna lösningen undanskymmer alla möjliga lösningar. Vi borde nu ha en bred diskussion om postens problem, olika lösningar får brytas mot varandra. Men andra och troligen ännu större problem tar nu allt intresse.

    Få minns väl idag Allan Larsson och att han har varit socialdemokratiskt finansminister? Och om någon minns honom, så är det för hans många förslag som fick många dogmstyrda sossar att sätta kaffet i vrångstrupen. Nu lanserar han det ganska självklara första steget till en lösning på postens problem, nämligen att låta Postnord gå i konkurs och sedan lösa ut den svenska delen. Jag har på denna blogg och på Mattias Larssons C-blogg antytt vad som bör ske därefter. Kommer regeringen att följa Allan Larssons förslag? Nej, det kommer jök-partiet C inte att gå med på.

    Stycka upp Maud Olofssons språngbräda ut i Europa? Förlusttyngda Postnord har visserligen hittills inte orkat ta steget, men nej. Och tur är väl det, för då slipper svenska skattebetalare betala framtida förluster i ryska posten. Är det inte tjusigt med statsägda företag, som i kraft av partitiella monopol på hemmamarknaden konkurrerar med varandra i andra länder? Och om Postnord – med halvstatliga Telia som förebilds-hade etablerat sig i Turkmenistan, så hade kanske bolagets brevbärare haft till uppgift att rapportera till landets säkerhetstjänst inte vara varifrån landets regimkritiker fått sin post.

    Utan också vad som står i breven. Brevhemligheten, som finns i demokratiska länder, finns inte i alla länder. I tidigare diskussion på denna blogg har jag föreslagit att brevbärare inte ska ha tystnadsplikt om personer, som mer än tillfälligt får post till adresser som de inte är folkbokförda på. Detta för att spåra upp illegala invandrare. Det kan ju vara hitresta mördare. Detta är egentligen inget nytt, eftersom myndigheter får föreskriva att deras post inte får eftersändas vid definitiv avflyttning, utan ska skickas tillbaka till myndigheten med uppgift om eventuell ny adress. Varför ska personer, som inte ens har rätt att vistas i Sverige ha ett bättre anonymitetsskydd – gentemot bidragsutbetalande myndigheter – ån svenska medborgare?

    Brevservicen är – vare sig vi vill inse det eller inte – en nödvändig del i myndighetsutövningen gentemot enskilda. Om vi inte vill ha en jättestor underjordisk befolkning, vars rätta identitet är okänd för folkbokföringen cch andra myndigheter. Myndigheterna måste veta vilka enskilda de har att göra med, vare sig det myndigheten själv eller den enskilde som inleder ett ärende, exempelvis en ansökan om uppehållstillstånd eller ekonomiskt bidrag, och när beslutet i ärendet expedieras. Eller ska ett beslut att svenskt medborgarskap har beviljats eftersändas – utan myndighetens vetskap – till någon adress i utlandet – för att användas vid stöldturnéer i Sverige?

    Vad som enligt min mening bör hända när den svenska delen av Postnord har lösts ut, är att vi får ett svensk, statligt postverk, som ska ha monopol på frimärksutgivning samt utbärning av personligt adresserade brev, men upphandla brevbärartjänsterna från privata postföretag, som konkurrerar med varandra om dessa entreprenader. De anställda i dessa bolag ska naturligtvis ha tystnadsplikt, med endast de undantag som anges i lag – enligt ovan..

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Det blir intressant att se hur man fixar upplösningen av PostNord. Allan Larssons förslag kanske inte är så tokigt. Viktigt är som du påpekar att det handlar om myndighetsutövning, men idag fallerar den inom ett antal områden.

  8. Brorson

    S.k. naturliga monopol: Offentligt monopol utan privata inslag eller offentlig huvudman/ beställare med privata utförare? Det är frågan även beträffande postens framtid. Uppkomsten av det offentliga monopolet inom alkoholproduktionen under 1700-talet motiverades av skatteskäl, men delvis också för att motverka livsmedelsbrist genom att alltför stor del av spannmålsskörden gick till brännvinet. Föreställningen om de offentliga monopolen som en kassako för stat eller kommun lever fortfarande vidare bland vissa politiker, inte minst på vänsterkanten.

    Uppkomsten av de offentliga monopolen under slutet av 1800- / början av 1900-taletinom de då nya branscherna, som uppstått genom teknikutvecklingen, motiverades dock huvudsakligen av konsumentintresset, att skydda konsumenterna mot en monopolistisk prissättning i privata företag i monopolställning. Prissättningen skulle i stället bestämmas politiskt, med mål att uppnå kostnadstäckning i verksamheten i stället för maximal vinst.

    Det gällde dels verksamheter, som krävde så stora kapitalinvesteringar, så att marknaden inte räckte till det stora antal företag, som behövdes för att pressa ner priserna till kostnadstäckning genom fri konkurrens. Och dels övriga fall, då kundunderlaget inte är tillräckligt stort för rationell drift inom flera konkurrerande företag på samma marknad. Brevhanteringen var redan då ett statligt monopol och hade så varit sedan starten under 1600-talet.

    Detta, att det råder en motsatsställning mellan fri konkurrens och rationell hantering, torde gälla i ännu högre grad i dag och under framtiden, om önskvärd service för kunderna, med brevutdelning flera gånger i veckan, ska kunna upprätthållas.. Detta p.g.a den kraftigt minskande brevmängden. Som beräknas sjunka till 1 / 10-del av vad den varit. Och vad den var, när de nio toppmoderna sorteringsanläggningarna planerades.

    Som det nu ser ut skulle det inom en snar framtid räcka med en enda. Om den placeras i Sydsverige, kan ju danska posten skicka sina brev till Sverige för sortering på de olika brevbärardistrikten i Danmark, medan ett brev från en privatperson i Kiruna till en privatperson i Luleå skickas till Skäne eller Småland för sortering. Posten i Sverige och posten i Danmark behöver för den skull inte vara ett gemensamt bolag. – Utan de danska breven torde den befintliga sorteringsanläggningen i Rosersberg, vid Norra stambanan och nära Arlanda, har bästa läget i Sverige.

    Som motståndare mot koncentrationen av allting till de tre storstadsområdena, hoppas jag dock på en annan placering av den enda sorteringsanläggningen. Kanske Borlänge, som också har goda kommunikationer både norrut och söderut. Fördelen med en enda brevsorteringsanläggning för hela Sverige är att breven kan sorteras direkt på de olika brevbärardistrikten redan vid första sorteringen, och inte som nu vid andra sorteringen.

    Vad ska räddas? Jag ser som mest angeläget att det inte blir för glest mellan brevbärarturerna i samma område, d.v.s att breven delas ut i brevlådorna minst tre gånger i veckan, d.v.s. varannan dag måndag – lördag. Det kommer då att ta högst två dagar efter det att avsändaren har lagt brevet i brevlådan för avgående post tills brevet når adressaten. Exempelvis måndag kväll till onsdag eftermiddag. Men regeringen kommer att göra ingenting, till det är för sent att göra någonting bra under rådande framtidsutsikter.

    • Åsa Sundh (inläggsförfattare)

      Regeringen kommer att tillsätta en utredning som blir klar nån gång i framtiden, när alla glömt frågan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.