Etikett: påskhelg 1977

Tid och otid, allt är relativt

Av , , Bli först att kommentera 11

I min värld hade jag tänkt, att jag och möjligtvis Åke, skulle haft tid att åka ner på stan igår för att se rallyfolkets veteranbilar som skulle visas upp därnere. Men med ett 60 års firande som skulle börja 17, och med oskrivna kort och annat, så blev det för lite tid. Fast då ringer Nicco, hon undrar om jag ska med och träna lite snabbt. Nopp, säger jag med fast och bestämd röst, finns ingen tid till det. Men så ändrade jag mig.

Det är ändå skillnad på tid och tid. Åker man ner på stan vill man väl inte ha en tid att förhålla sig till. Det hade väl varit najs att bara gå omkring och kolla in bilar, kanske ta en fika, ja sånt där. Men träning, det kan man ju styra lite hur som. Så vi for och gjorde vår grej och åkte hem igen.

Tid är och kommer alltid att vara relativ, precis som ålder. Det beror på vad du tänkt att du ska hinna med, och vem du frågar. Jag fick detta av Elisabeth, i morse, och det sammanfattar väl tid på ett bra sätt.

Jag gjorde mig i ordning för kvällens firande och plockade fram berlocken i glas, som jag fått av min bror Sivert, efter en resa han gjorde till Venedig. Året var 1977 och han fick fara på fotbollsläger till varmare breddgrader. Han åkte strax innan påskhelgen, som var andra veckan i april.

Det är inte ofta jag tar fram den berlocken men igår var väl en bra dag, tänkte jag.

Vi hade turen att få låna ut Åkes bil till Susanne som vi plockade upp på vägen till Siverts och sedan tog hon hem bilen till dom. Perfekt, kändes bra att slippa ta Taxi med tunga, och aningens stora paket.

Hemma hos Sivert och Ewa var det dukat fint långbord och folk droppade in vartefter

Vi fick börja med prat och goda småplocks saker, såsom, ostar, röror, kex och tunnbrödrullar, och en liten fördrink till det.

Sen rullades det upp ett bildspel på teven, haha, så kul att se, Camilla hade gjort ett fint jobb med det. Sivert i alla olika skepnader en människa har genom åren.

Middagen bestod av en hemgjord potatissallad, det var kyckling, rostbiff på älg, ostkrustader och nån till variant på kött. Allt med olika såser vid sidan om, mycket gott. Mera prat och mera folk som dök in. Present öppning och mera surr och skratt. Så frågar jag Sivert om när och vart just denna bild var tagen. Sivert längst till höger.

Jo, det var i Venedig säger han, haha. Jag visar upp halsbandet och påminner om hans present han köpte till mig på den resan. Varken han eller mamma kommer ihåg det men visst var det kul att en fråga leder till nåt annat och i detta fall var det andra just halsbandet jag valde att sätta på mig.

Vi började klura på vilket årtal det skulle ha varit. Vi vet ju, jag och lillebror Lars var hos vår farmor och farfar i Lainejaur. Mamma och pappa åkte söderut för pappa skulle tävla med Tegskäglorna och Sivert hade ju åkt till Venedig. Detta är påskhelgen då mina föräldrar är med om en tragisk bilolycka, och på nåt vis, så vet jag detta flera dagar innan det händer. Nå, det har jag skrivit om förut.

Mamma kommer in på vad som händer efteråt.

Vi är hemma i Umeå mamma ligger kvar i Uppsala då hon fått en större kross skada på lårbenet. Sivert kom inte ihåg detta, men jag minns händelsen som igår. Pappa tar på sig gympadojorna och far iväg på en träningsrunda. Jag och Sivert gör väl inget speciellt. Vi gissar att Lars stannat kvar hos farfars, för ingen av oss minns vart han är i allt detta.

Jag går in på toaletten, låser dörren. Jag hör då pappa kommer hem och plötsligt kan jag inte andas. Jag kämpar med att få åt mig andan och jag hör pappa fråga Sivert vart jag är nånstans. Tänker att jag måste ut, så jag låser upp dörren och går in till dom, håller mig fr halsen och det bara väser när jag andas. Pappa reagerar med en gång och kastar sig över telefonen och ringer dåtidens 90 000, (112 idag). Jag och Sivert står bredvid, Sivert går runt och slår i garderoben och säger att dom ska skynda sig. Hör att pappa säger till larmcentralen som ska skicka en ambulans att det går fortare om han tar mig i bilen och kör. Han säger till Sivert att ta fram kläder till mig och springer för att hämta bilen. Här kommer jag bara ihåg att Sivert tog fram gummistövlar och nånstans tänker jag att det är fel skor. Vet inte varför jag kommer ihåg just det, hjärnan är finurlig minsann

Nå, vi kommer oss iväg och nästa minne är då vi står i luckan inne på Akuten och kvinnan frågar pappa om min ålder. Pappa är förmodligen stressad och vet inte, han drar till med att jag är 12-13 år, och det vet jag ju att jag inte är, men, hahaa… Det spelade inte så stor roll. Jag var 9 år, kan jag ju säga. Även om jag fyllde 10 samma år.

Nåja, jag överlevde även om det blev en jobbig vecka då jag hamnade på intensiven och hade febertoppar med över 42 graders feber. Dom första dygnen där, kommer jag inte ihåg. Dom pratade om att detta skulle ha kunnat vara Akut inflammation i struplocket, något som inte är så vanligt idag då man tydligen blir vaccinerad mot det.

Jag hade varit förkyld innan och dom sa även att olyckan och allt innan kan ha bidragit till att detta utlöstes. Ja där ser man vad en berlock från förr, kan väcka för minnen, och att dom vävs ihop, av att nån säger nåt, som kopplas ihop med en grej och en bild och… på den vägen hamnar vi ofta, känns det som.

Jag ska dock dubbelchecka årtalet, mamma sa 1975, Sivert 1976, och jag velade mellan 76 och 77. Men 1977 stämmer bättre i mitt huvud, för jag fick brev från min skolfröken då jag låg inne på lasarettet. Och hon hade vi bara i årskurs 3, så… men jag kan fortfarande ha fel, vi kanske hade henne i 2:an också. Sen var det väl inte årtalet som var grejen, inte egentligen. Fast man ska alltid fastna i när det var, då man pratar om olika händelser 😁

Det var en trevlig kväll, med släkt och några av Siverts vänner. Musik quiss och vandring down memory lane, skratt och prat i vanlig ordning. Och ja just ja…efterrätten inte att förglömma. Semmelkladdkaka, med grädde, jordgubbar, melon och ananas…bra avslut på en fin middag, tänker jag.

Avslutar med ännu en fin bild tagen av vår pappa. Mamma berättade att det var en nyckelpiga Sivert hade på handen som han skulle visa mig. Med en önskar jag er alla en fin söndag!

 

Maria Lundmark Hällsten