Etikett: händelser

Så många frågor❓ Så lite svar…🤔

Av , , Bli först att kommentera 15

Kommer ni ihåg skon jag skrev om, mina skor som jag nu saknar 1 av. Jag har fortfarande inte fått veta vem jag bytt med. Ingen av mina kollegor i alla fall. Eller min brukare, h*n har bägge sina skor, intakta, hemma hos sig. Jag var ju så tvärsäker att det var där, jag gjort ett byte.

Och det gör fallet, mer svårlöst. Jag vet nämligen inte vart jag har varit annars, där jag tagit av mig mina skor🤔

Vi har heller inte haft besök och jag kan tyvärr inte, säga när, det faktiska bytet, skedde. Det är ju nämligen 2 likadana modeller.

Vad som skiljer sig åt, är att min sko, har mera foder, samt 1 dragkedja på sidan, och ett litet annorlunda mönster under sulan. Medan den felande skon, har 2 dragkedjor.
Detta är väldigt mystiskt…har jag gått i sömn Har vi haft en intruder här, som ville ha en sko Jag blir galen…jag vill ha tillbaka MIN sko, ju 🥴

När jag pratade med mamma igår så kom vi i alla fall fram till att det är tur att det är min storlek, alltså samma på bägge två. Själv hade hon varit på nån typ av gymnastik för 2-3 år sedan och då hon skulle hem blev hon förvånad över att skorna var så stor.

Hon gick där och funderade på hur hennes fötter hade kunnat krympa under den lilla stunden. Men väcks ur hennes tankar då en kvinna ropar och frågar om det är nån som möjligtvis fått med sig hennes skor. Jodå, skillnaden där var att hon inte fick på sig sina, och det är ju snäppet värre.

Nåja, där skiljde det nog inte mer än en storlek. Värre var det med historien jag fick höra igår, av en annan släkting. Hon har precis som jag, 38 i storlek, men hon fick med sig ett par 42:or, haha, Hon undrade om detta nu kan vara ett släktdrag.


Nåt som verkar vara genomgående för oss i vår familj, är att det ständigt och jämt ska hända saker. Bara för att det kan.

I måndags var det Nicco som blev offer för en händelse. Hon och Georgo skulle iväg och handla, så hon startar upp sin bil, medan hon gå runt och skrapar rutor och sopar bilen.
Georgo kommer ut och ska hoppa in då han plötsligt säger att det luktar brand och det ryker från hennes säte. Det är sätesvärmare som börjat brinna. Och detta slutar med att dom skär upp ryggstödet för att vara säkra på att det slutat brinna.

Då hon ringer mig för att berätta om händelsen, så börjar jag skratta, och det är ju förmodligen för att det är så dråpligt. Men sen säger jag att det var ju en jäkla tur att det hände där det hände.

Obra att ligga i 110 efter E4an, med enkelfil och mitträcke, och sätet tar eld. Det går fort att det börjar brinna, dessutom kanske det hade tagit nån minut innan man fattat att det faktiskt brinner 🔥

Nej, nu ska hon plocka bort bägge värmarna. Det satt en felaktig säkring där, så det är förmodligen den, som är boven i dramat.

Tog en bild igår, borta vid Tvärån, förstås. Och vill nu visa vad man kan få till om man redigerar. Den första har jag bara poppat lite, för att få fram mera konturer, en skarpare bild. Fin tycker jag, jag gillar det skarpa 🧡

 


Och den här, hoppla, nu fick man färg och en annan typ av bild, lite mer magisk.


Detta är ju verkligen på gott eller ont. Det är ju jättekul om man får till en superbra bild. Men lite tråkigt om man faktiskt kan redigera bilderna till max. Originalet försvinner ju på ett sätt. Och dom där gamla fotograferna som tagit fenomenala bilder på djur och natur, ter sig inte längre som proffs, fast dom ju är det…på riktigt.

Vart jag vill komma är väl att allt INTE är vad det ser ut som. Vissa saker är mindre dramatiska än det verkar. Fast…inte om man snackar om min försvunna sko, hahaa…

Här kommer nu det bittra slutet för fultomtarna, vem hade kunnat ana, att det skulle sluta på detta sätt? Varför fattade dom inte vad som skulle hända? Är dom borta för alltid eller kommer dom att återuppstå, nästa jul? Så många frågor, och så lite svar.


Hoppas på en fin trettondag, för er alla. Själv ska jag iväg och göra rätt för mig, på jobbet.

Tror eller vet?

Av , , Bli först att kommentera 2

Läste Lisbets blogg igår, där hon skrev om mod, och hur man hittar mod för att gå vidare. Nu är det givetvis en tolkningsfråga, för det behöver inte handla om hur man går vidare efter någons död, det kan ju vara vad som helst som händer en under livets gång, både motgångar och framgångar.

Man brukar ju så vackert säga att saker händer just dig, för att du klarar av detta, och vissa är ju mer drabbade än andra. Eller så tror man på ödet, att saker händer för att du är du, och du var där just då, därför hade det en mening. Ja, det kan ju vara så också, det kan nog ingen säga helt säkert utan det är upp till var och en att avgöra vad man ska tro.
 
En sak jag tror är att saker som händer i livet, formar dig till vem du är, oavsett om det är en liten sak eller en stor händelse. Jag har sagt förut att cigaretterna inte gjorde mig, jag var en rökare men om jag nu har slutat, vad är jag då? Rökningen har ju inte format mig, eller så kan den faktiskt ha gjort det. Jag kan ju ha stått på ett ställe för att röka, och där kan jag ha mött en annan person som talade om en sak för mig som gjorde att jag ändrade ett beteende. Eller som fick mig på andra tankar. Och hade jag inte varit rökare vid det tillfället så hade jag missat detta.
 
Jag slutade ju röka på grund av tankarna på en annan människa och hans livsöde ändrade på mitt sätt att se på livet. Olika saker formar dig och man säger ju också att ramlar man av hästen ska man fort upp på den igen, annars törs man inte längre. Och då har man tappat modet att rida. Och törs man inte så har den händelsen ändrat ditt liv och kanske ditt sätt att se på hästar, medan det kunde ha varit något helt annat om du hoppat upp igen, då hade du kanske insett att det är du som bestämmer vart hästen ska och inte någon annan. Ja jag vet inte, det är knepiga funderingar och det finns inga givna svar på frågorna som kan väckas heller, men vi kanske ska vara glada för det, vi är ju i så fall lyckligt ovetandes om vad som kunde ha varit.
 
Ha en fin söndag!

Liv och död

Av , , Bli först att kommentera 3

En arbetskamrat till Åke var med om en bilolycka igår, där en människa miste livet. Så det var det givna samtalsämnet vi hade igår kväll. Hur fort en olycka händer och hur lite man faktiskt kan göra.

När olyckor inträffar och det är någon man känner så blir allting helt plötsligt så nära inpå och man tänker nog på sin egen dödlighet, på ett annat sätt. Ofta säger man nog också, att det hade lika gärna ha kunnat vara jag. Men det kan det inte, du var inte där. Däremot kan det hända alla på en annan plats om man råkar vara där vid fel tillfälle.
 
Nu gör dom flesta allt dom kan för att undvika en kollision och killen igår gjorde allt han kunde för att klara av detta och jag sa att han kunde ju faktiskt ha dräpt sig själv i viljan att klara både sig och den mötande. Det går nog på ren automatik och man har inte mycket tid på sig att reagera. För dom som är med om liknande händelser så gäller det nog att ta sig till jobbet så fort som möjligt för att kunna gå vidare på ett smidigt sätt och förhoppningsvis ha någon att prata med. 
 
Mina föräldrar var ju med om en trafikolycka 1977. Jag har skrivit om den tidigare så jag tänker inte ta det en gång till. Men det var inte min pappas fel, utan den mötande bilen fick en sladd som han försökte häva med den följden att det blev en ännu värre sladd och han körde rakt mot bilen där mina föräldrar samt två andra passagerare satt. I den andra bilen fanns ett föräldrar par och deras 17 åriga dotter. Föräldrarna dog på plats och fyra blev skadade. Min pappa var den enda som klarade sig utan större blessyrer.
 
Jag kom inte ihåg så mycket om tider men jag vet att vi åkte hem till Umeå, lillebrorsan och jag, och vår farmor följde med. Det kanske gick en dag och sedan ringde polisen, dom efterlyste pappa. Han hade försvunnit och dom visste inte vart han tagit vägen. Det gick bara en liten stund efter samtalet så hörde vi en bil som körde upp på gården. Vi gick ut på balkongen och där var det en blå Volvo. Vår pappa körde och kör fortfarande Mercedes så vi trodde väl att det var någon annan men han som klev ur bilen var vår pappa.
 
Han hade gått och hyrt sig en bil i Tierp och satt sig och kört hem i den. Han sa sedan att om han inte hade gjort detta så hade han aldrig mer satt sig bakom en ratt. Han kände sig nog på något sätt skyldig eller att han kanske hade kunnat göra något annorlunda men oftast är det nog inte så. Man gör så gott man kan och med dom förutsättningar man har, man kan inte ändra tidpunkt och plats. Och med dom orden så hoppas jag att ni tar det lugnt i trafiken och tänker på era medtrafikanter, och givetvis, att ni får en bra dag.