Jag inte ville skriva

Detta är sådant jag inte ville skriva. Ulf Kristersson ljög för koncentrationsöverlevaren Hédi Fried om att inte befatta sig med SD. Liberalernas Johan Pehrson sade till Åkesson att ”L kunde de lita på”. I regeringsbildningens ryktesström sägs att KD inte ”litar på L” och vill inte ha med dem i en regering. Vem litar på SD tro? Inte cirka åttio (80) procent av väljarna. ” Sverigedemokraterna får ordförandeposterna i riksdagens justitie- och utrikesutskott. Det står klart när M, SD, KD och L kommit överens om fördelningen.”, Svenska Dagbladet 22-09-30. KD tycktes ha blivit bli ett utpräglat högerparti som speglar sig i SD. Jag skulle heller inte vilja skriva att en fjärdedel av männen röstar på SD. Inte heller vill jag skriva att det faktiskt kan konstateras att de borgerliga partierna har radikaliserats mer mot höger. Det är även beklämmande att många unga som röstar inte bryr sig om vilken ideologi som ligger bakom ett visst parti de röstat på. Tyvärr behöver jag även skriva om att det fanns mycket som de borgerliga numera högerpartierna inte var överens om vilket kommer att visa sig först nu. Kristersson upprepade ständigt att 700 000 utrikesfödda inte kan försörja sig själva men valde att inte tala om hur många svenskar som inte kan försörja sig. Politik tycks för en del vara en ofullständig sanning men många luckor att fylla igen. Begreppet sakpolitik blev en försköning av hela sanningen om vad olika partier egentligen vill och deras ideologier. ”Samtala med” blev en försköning av att samarbeta och bli beroende av. Som att välja att inte våga säga sanningen. Det är inte bara i krig som sanningen först går förlorad.