Ett vackert sken som inte bedrar

Detta är en liten något anspråkslös hyllning till Norrland och norrlänningar. Det är även en fragmentarisk berättelse om mina möten med ”norrlänningar”.

Min allra första kontakt med norr för länge sedan någon gång i mitten av femtiotalet blev en granne Allan Nilsson. Vi bodde på vår gård Västansjö utanför Fredriksberg i södra Dalarna. Allan Nilsson såg alltid skogens djur. Inte en eller två utan flera på samma gång. Oftast fem eller sex älgar. Familjen åt palt till middag då och då. För en liten dansk pojke som jag blev det ett mindre mysterium hur man kunde äta dessa grå klumpar. Men nu senare i livet äter jag mycket väl palt. Senast var det blodpalt i förrgår i en stuga i Ammarnäs.

Nästa norrlänningsmöte inträffade flera decennier senare. Under tiden på ett It-företag i Stockholm jobbade kollegan Roger från Norrland. Roger åkte alltid hem till Norrland ett par gånger om året för att lasta bilen full med röding och hjortron. Det var något genuint och originellt över det hela tyckte jag.

En annan gång vid en av mina tjänsteresor till Sundsvall, om det nu är Norrland, lärde jag mig att en skidbox egentligen borde kallas stockholmslåda.

Under en tjänsteresa till Skellefteå blev jag förbryllad. Något stämde inte vid tjugotre tiden på kvällen. Det förstod först eftre en koll på klockan. Nu insåg jag det. Det var ljuset. Jag hade aldrig mött nattens norrländska ljus.

För omkring trettiofem år sedan försov jag mig till flyget från Stockholm till Umeå för en jobbintervju som konsultchef på ett It-företag i Umeå. Vd:n sade till mig då. – Du förstår Villy, hade detta varit i Stockholm då hade du fått vända om igen direkt. Men du, här i Norrland är vi inte sådana som i Stockholm. Vi är annars. Jobbet som konsultschef blev mitt.

Jag flyttad från Stockholm till Umeå första gången nittonhundra åttioåtta (1988). Vägar och gator saltades inte på vintrarna då och jag tvättade inte min vita Volvo på flera månader. Umeå hade åttioåttatusen innevånare och aldrig var det köer till flyget. Umeås stadsbild liknade mera rena landsbygden.

Nittonhundra åttioåtta på hösten och vintern gjorde jag ett konsultjobb på Lycksele kommun. Ett par gånger blev jag bjuden att bo hemma hos en av uppdragsgivarna i stället för att bo på Hotell Lappland. Det var trevlig och personligt och hade aldrig kunnat ske i Stockholm.

Jag har blivit Norrland hängiven utom ett par tre år då Mora var bostadsorten. Detta år blir mitt sjuttiotredje år i livet. I Vindeln står snöslungan och bilen i carporten. För det mesta är det snö på vintern och skidträningen startar direkt från altanen.

En gång i slutet på åttiotalet satt jag på Gällivare flygplats i två timmar. Jag tänkte att det kan bli en trevlig stund på flygterminalen därför tog jag hyrbilen och åkte tidigare från Kiruna. Inte en människa att prata med. Tomt. Kaffeautomaten var ur funktion men jag kunde köpa så många ”dammsugare” som jag ville. Jag köpte tre. Hungrig var jag fortfarande. Det var ingen höjdare. Men Norrland är en höjdare.