Kategori: Norrland

Kollektivt självförtroende i Norrland

Av , , Bli först att kommentera 0

Beundran av skenet i Norrland som inte bedrar

När det har börjat delas ut Guldbaggar till regeringsmedlemmar i skådespeleri känns det positivt att kunna berätta om det kollektiva självförtroendets utveckling i Norrland och i synnerhet Umeå. Nu känns det kollektivt självförtroende högt för de flesta platser i Norrland. Detta är en kort berättelse om skenet från Norrland som inte bedrar.

När jag första gången besökte Umeå 1983 och därefter flyttade hit till Umeå 1988 var det mycket av knuten näver i fickan och vända sig bort och tycka att det mesta var orättvist. Ortens två största problem och utmaningar var då enligt VK tilldelning av älgkvoter och byta av mjölkförpackning på Elopack i Bjurholm. Jag flyttade från Stockholm och myntade då begrepp, kollektivt självförtroende. Norrland var bra och Umeå var landet tyckte jag. En rubrik i VK kommer jag aldrig att glömma om någonting angående byggteknik ”Nu har storstadstekniken kommit till Umeå”. !983 hade Umeå 83 000 innevånare och 1988 blev det 88 000 innevånare. Nu vet alla hur det gått och att vi är många fler.

Tiden gick och under nittiotalet var jag ordförande i Företagarna i Västerbotten några år. Vi många möten ställdes ofta två frågor. Vart skall det ligga och vilka bidrag kan vi få? Så låter det inte längre. EU motståndet var betydande inför 1994 men hur många EU-stöd och utvecklingsmöjligheter har inte kommit till? Jag frågade en gång näringslivsansvarige på Länsstyrelsen i Luleå vilka hans viktigaste arbetsmål var. Han svarade då, ”se till att allt inte hamnar i Umeå”. I Västerbotten var det ett ständigt ”länsderby” om att vinna över den andre. Synsättet var, den enes bröd var den andres död. Så är det inte längre. En annan gång deltog jag i ett möte mellan kommunalråden i Örnsköldsvik och Umeå om eventuellt samarbete mellan Umeå och Örnsköldsvik. Efter mötet stannade jag kvar för ett samtal med en besviken Vidar Fahlén. Margot Wikström kommunalrådet i Umeå blev inte mera populär efter detta möte. Nu märks inget av detta, vi samarbetar när vi kan.

Vid ett tillfälle i början av nittiotalet när jag genomgick en mera omfattande managementutbildning skulle vi bedöma varandra. Jag en snabbpratande dansk blev uppfattat dom ”trygg norrlänning”. Av detta förstod jag ingenting men kände mig ändå något stolt.

Nu representerar jag ett Norrland i utveckling med allt som händer i kuststäderna och vad som faktiskt finns att erbjuda i inlandet. Men fortfarande behöver vi samla oss och arbeta för den politiska orättvisan. Där har regeringen inte gjort bra i från sig. Näringsministern ser tyvärr ut att kunna få flera Guldbaggar i olika kategorier för sitt skådespeleri.

Vi har vänt uppochner på Sverige när det gäller anseendelistan och listan på graden av kollektivt självförtroende och vilka möjligheter som finns. Jag säger som någonting Winston menade fast tvärt om, detta är inte ens början vi ser utan endast början på början.

Hyllning till Norrland och norrlänningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Detta är en anspråkslös hyllning till Norrland och norrlänningar och en fragmentarisk berättelse om mina möten med norrlänningar och Norrland.

Min allra första kontakt med norr för länge sedan någon gång i mitten av femtiotalet blev en granne Allan Nilsson. Vi bodde på vår gård Västansjö utanför Fredriksberg i Dalarna. Allan Nilsson såg alltid många djur på samma gång. Sällan en eller två älgar oftast fem eller sex älgar. De åt palt till middag då och då. För en liten dansk pojke som jag var det ett mindre mysterium hur man kunde äta dessa grå klumpar. Men nu senare i livet äter jag mycket väl palt.

Nästa norrlänningsmöte inträffade flera decennier senare. Under tiden på ett It-företag i Stockholm jobbade kollegan Roger från Norrland. Roger åkte alltid hem till Norrland ett par gånger om året för att lasta bilen full med röding och hjortron. Det var något genuint och originellt över det hela tyckte jag.

En annan gång vid en av mina tjänsteresor till Sundsvall lärde jag mig vad en skidbox egentligen borde kallas. Stockholmslåda skall det heta.

Under en tjänsteresa till Skellefteå blev jag förbryllad. Något stämde inte vid tjugotre tiden på kvällen men förstod först inte vad det var. Jag kollade klockan. Nu insåg jag det. Det var ljuset. Jag hade aldrig mött nattens norrländska ljus.

För omkring trettiofem år sedan försov jag mig till flyget från Stockholm till Umeå för en jobbintervju som konsultchef på ett It-företag i Umeå. Vd:n sade till mig då. – Du förstår Villy, hade detta varit i Stockholm då hade du fått vända om igen direkt. Men du, här i Norrland är vi inte sådana som i Stockholm. Vi är annars. Jobbet som konsultschef blev mitt.

Jag flyttad från Stockholm till Umeå första gången nittonhundra åttioåtta (1988). Vägar och gator saltades inte på vintrarna då och jag tvättade inte min vita Volvo på flera månader. Umeå hade åttioåttatusen innevånare och aldrig var det köer till flyget. Umeås stadsbild liknade mera rena landsbygden.

Nittonhundra åttioåtta på hösten och vintern gjorde jag ett konsultjobb på Lycksele kommun. Ett par gånger blev jag bjuden att bo hemma hos en av uppdragsgivarna i stället för att bo på Hotell Lappland. Det var trevlig och personligt och hade aldrig kunnat ske i Stockholm.

Jag har blivit Norrland hängiven utom ett par tre år då Mora var bostadsorten. Detta år blir mitt sjuttiotredje år i livet. I Vindeln står snöskotern och snöslungan i carporten. För det mesta är det snö på vintern och skidträningen startar direkt ut från altanen.

En gång i slutet på åttiotalet satt jag på Gällivare flygplats i två timmar. Jag tänkte att det kan bli en trevlig stund på flygterminalen därför tog jag hyrbilen och åkte tidigare från Kiruna. Inte en människa att prata med. Tomt. Kaffeautomaten var ur funktion men jag kunde köpa så många ”dammsugare” som jag ville. Jag köpte tre. Hungrig var jag fortfarande. Det var ingen höjdare. Men Norrland är en höjdare.

 

Bedrövliga vägar i norr

Av , , 10 kommentarer 0

I många år har vi läst om det bedrövliga vägunderhållet i Norrland och Norrlands inland.  I Trafikverkets förslag till nationell transportinfrastrukturplan 2022 till 2033 talas om vägtyper som ger minst samhällsnytta. Men dessa ”vägtyper” kan betyda det mesta för dem som bor där trots att Trafikverket säger att de gör minst ”samhällsnytta”. Det betyder minst nytta för samhället enligt Trafikverket, där det är färre trafikanter på vägarna. Detta drabbar norra Sverige på ett orättvist sätt. Norrland är glesare befolkat på många ställen och därför bor färre människor där med likadana behov. Så är det också med färre röster och hur många eller få som ”talar för” Norrland.

Jag läser i VK 2023-01-02, ”Över hälften av Västerbottens statliga vägar kommer att bli sämre. Det avslöjar den rapport från Trafikverket som är underlag för underhåll av vägar mellan år 2022 och år 2033. Sprickor, tjälskador och potthål påverkar trafikanterna på Västerbottens vägar – och värre kommer det att bli.” VK, 2023-01-02.

Det finns det cirka 10 000 mil statlig väg i Sverige varav cirka 950 mil i Västerbotten. Över hälften av dessa statliga vägar kommer att bli sämre. För Västerbotten handlar det om över 500 mil vägar som kommer att bli ännu sämre.

Det är våra riksdagspolitiker som bland annat skall sörja för att Norrland kan utvecklas och inte heller behandlas orättvist. Det borde kanske finnas en samlad regional kraft som talade för Norrland när det inte riktigt lyckats den politiska vägen.

Vem talar för Norrland?

Av , , Bli först att kommentera 2

Vem och vilka talar för Norrland? För många år sedan läste jag en artikel i VästerbottensKuriren om en politiker vilken det framstod som att hen vigt sitt liv åt att sörja för Norrlands bästa i Riksdagshuset. Det var om hen fick säga det själ förstås. Sannolikt är det så tragiskt att riksdagspersonerna från de norra distrikten har fullt upp med att tjäna omkring sjuttiotvåtusen (72 000) kronor i månaden i Stockholm. Lönen är det inget fel på den känner de sig sannolikt värda.

Ett exempel är Norrlandsförbundet. Jag googlade in på Norrlandsförbundets hemsida, http://norrlandsforbundet.se, och tittade på ”Opinionsbildning”. Så intressant? Den färskaste artikeln är från ”2019-11-10, Ökad skogstillväxt i Norrland – bra för både klimatet och välfärden”. Därefter, tidigare omkring ett års tid, var de lediga från opinionsbildningen för Norrland, ” 2018-10-25, Norrlandsförbundet protesterar, Otillräckliga statliga medel och fyrkantiga regler kommer att Isolera människor på landsbygden och på mindre orter.” Under rubriken ”Nyheter”, inte så nya 2022-05-24, står det 2022 års hedersbelöningar. Härmed offentliggörs Norrlandsförbundets mottagare av Ingeborg Hedbergspriset och till utmärkelserna Norrlandsbjörnen och Olof Högberg-plaketten för år 2022. Visst gör Norrlandsförbundet en hel del.

Jag behöver naturligtvis lära mig mer om vem och vilka som arbetar för Norrland. I ärlighetens namn skall jag säga att inte själv inte hat till uppgift att arbeta för Norrland utan endast delvis i Norrland.

Jag tror att det måste arbetas för Norrland i sin helhet för att bland annat skapa en stark Norrlandsbild. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. Var och en behöver lägga sitt strå till stacken.

Sverige behöver Norrland och Norrland behöver Sverige. Då jag 1988 emigrerade för andra gången i mitt liv blev det till Norrland. Min första emigration var från Danmark till Sverige i Dalarna 1951. När jag presenterar mig vid olika tillfällen i till exempel Stockholm och andra ställe säger jag att jag bor i ett annat land, Norrland. Då får man leenden. En gång fick jag applåder.

Men Norrland är inte ett enda homogent område vare sig kulturellt eller ekonomiskt. I Arjeplog, Lycksele, Niemisel, Korpilombolo, Umeå eller orter och byar lite lägre söderut i Norrland skiljer det sig mycket åt på olika sätt. Norrland är ett varierande land med något för varje smaksak.

Min första kontakt med Norrland var grannen Allan Nilsson. Allan Nilsson var vår granne i Dalarna. Norrlänningen som vi kallade honom såg aldrig bara en eller två älgar han såg alltid fem eller sju älgar på en enda gång. Dessutom åt de palt. Som en liten dansk pojke funderade jag över hur man kunde äta palt.

Jag har rest på nästan var enda väg eller järnväg i Västerbotten och Norrbotten med tåg, buss och bil. Ibland har det bara varit jag och busschauffören när vi ankommit till Pajala under det första gruvperioden med Northland Resources. Jag har hört många olika språk talas från Hotell Silverhatten i Arvidsjaur till Hotell Ferrum i Kiruna i gruvdriftens och biltestens miljö. Som de pratar i Arjeplog. Norrland är till och med internationellt. Norrland lyser grönt i skogen, med Norrskenet och vitt om vintern.