Första mötet i affären 2

Villnar körde ner till byns affär vid tvåtiden. Affären påminde något om gamla tiders lanthandel med allt från kläder, skruv, byggmaterial till livsmedel. Det luktade till och med lanthandel. Med en näst intill obetydlig något subliminal dansk accent frågade Villnar om möjlighet till bostbox. Expediten var en vildmarksklädd dam i femtioårsåldern.

Det finns lediga sådana men det beror på vilket storlek du behöver ha, sade expediten.
Bara för vanliga brev men jag kommer ändå inte att få så mycket post, svarade Villnar.
Är du ny eller bor du här sedan tidigare frågade expediten?

Jag kom i går eftermiddags så jag är verkligen ny här, jag tar och tittar runt i affären och lär mig vad ni har sade Villnar.
Det fanns ett mindre sortiment med kläder i synnerhet socker, handskar och mössor. Det fanns ett fullgott sortiment med livsmedel. Det var omkring femton mil till närmaste annan ort. Verktyg, spik, skruv och kontorsförnödenheter. Villnar stannade till vid hyllan med böcker. Är det något du saknar tar vi hem det, ropade expediten. Villnar fyllde två varukorgar. Han betalade och plockade ner det han köpt i några stora tygkassar. Han tittade upp på expediten och frågade, vad heter du?

Jag heter Leila, Leila Lundmark svarade expediten.Villnar observerade hennes raka hållning och något mörkare hy än han annars brukade se i de Skandinaviska länderna.
Jag heter Jan Ba.. förlåt jag svamlar, Villnar von Brockdorff heter jag. Jag stod och tänkte på en gammal vän som flyttat från Danmark till Sverige, han hette Jan, ljög Villnar.

Nu gäller det för mig tänkte Villnar att försöka vara Villnar von Brockdorff trots att jag varit Jan Bakker under många år.
Villnar von Brockdorff är det något adligt, frågade Leila? Villnar svarade lite tveksamt att det var något Tyskdansk av visst adligt slag.
Dessutom har du en fin accent och det låter inte som att du ens var från Sverige, sade Villnar.
Hon verkade både sympatisk och verkligen intresserad tänkte Villnar. Nyfiken men ändå på distans med en viss grad av integritet.
Sannolikt hade Villnar en mindre släng av lättare autism vilket han dock fått klart för sig först i vuxen ålder. Det hade han själv och med hjälp av en vän och psykiater kunnat konstatera.

Villnar beställde en stor snöstyrare, en mindre snöskyffel och en metallspade eftersom det han ville ha inte fanns hemma i affären. Innan han åkte tillbaka till stugan satta han sig ner och drack en kopp kaffe i kaffehörnan. Liksom djupt försjunken i tankar ryckte Villnar till när hon expediten frågade. Har du din familj med dig hit upp nu, frågade Leila? Nej jag har inte ens en hund som alla andra verkar ha här, svarade Villnar.
Villnars nya liv hade börjat.

Anlände 1

Villnar von Brockdorff anlände till den lilla norrländska byn sent en vinterdag i december. Han tog två dagar på sig att köra från Köpenhamn. Villnar var pensionerad sedan fem år. Han hade sina skäl att flytta till en plats många skulle kalla obygd eller vägens ände. Där i byn tog vägen slut. Efter en lång lyckosam karriär hade Villnar von Brockdorff de senaste åren ägnat sig åt konsultarbete inom sina specialområden.

När Villnar åkte in i Mosele hade det redan börjat mörkna. Flera fritidstugor hade byggt i byn de senaste åren. Byn betecknades även som en turistort på uppåtgående. Villnar hoppades att han skulle kunna smälta in på ett icke uppseendeväckande sätt. Det var bara det där med hans namn som var något ovanligt. Han hoppades bli väl mottagen. Villnar hade köpte ett relativt nytt fritidshus i byns utkant. Han hade dock inte varit på plats och sett huset innan köpet men noggrant studerat dokumentation i form av bilder och film. En väl ansedd mäklare var inblandad i köpet. Klockan var tjugo över sex och det hade snöat ymnigt. Hans fyrhjuldrivna pickup och ett långt släp var packat med personliga tillhörigheter, en och annan möbel, kom lätt hela vägen upp till huset.

Villnar hade danskt påbrå. Föräldrarna emigrerade till Sverige i början av femtiotalet. På grund av jobb hade Villnar i unga år flyttat tillbaka till Köpenhamn. Där han ännu hade han sitt hus kvar. Det var ett mindre hus med garage och förråd på en skyddad innegård i storstadens utkant.

Villnar von Brockdorff var av adlig dansktysk släkt. Tyvärr hade hade hans farfar Peder von Brockdorff gjort sig persona non grata i släkten varför Peder förlorat alla rättigheter över tillgångar och arv. Detta till trots hade Villnar sörjt för att kunna få äganderätt till en bostad i det kvarter i Köpenhamn som släkten von Brockdorff ägde.

Under resan upp hade Villnar ätit en sen lunch i ett mindre samhälle cirka femton mil innan Mosele. Inte heller hade han särskilt mycket av ätliga förnödenheter med sig till stugan men han antog att det skulle gå bra att handla i affären nästa dag. Nu var det sanningens ögonblick för Villar. Huset skulle inspekteras in i minsta hörn. En knapp timme senare kunde Villnar konstatera att huset var i formidabelt skick och det även fanns ting som övergick hans förväntningar. Efter ett par timmar hade han lossat släpets innehåll och kunde falla till ro. Huset var utrustat med alla moderna bekvämligheter som bergvärm, fiberuppkoppling och övervakningssystem. På cirka etthundratjugo kvadratmeters yta fanns ett stor all- och vardagsrum med köksdel, ett sovrum, gästrum, ett mindre kontor och andra förvaringsutrymmen. Ett vidbyggt trippelgarage kunde inrymma både fordon och annat. Klocka tjugotre släckte han sovrumslampan. Nästa dag planerade han att inrätta arbetsrummet och ordna lite mera praktiskt med var saker och ting skulle förvaras. Därefter gällde att åka ner till affären och göra sig bekant med folket.