Fans normalisering kan liknas vi en näst intill synlig kraft som en process vilket förflyttar det som tidigare ansetts som otillåtet efter att ha varit till exempel sjukt, katastrofalt, omoraliskt eller inte acceptabelt. Normalisering innebär att allt detta blir normalt och accepterasutan protester och i frågasättande.

När normaliseringen inträffar inom politiken är det ödesdigert utan att ens nämna exempel på specifik politik. Däremot verkar det ha blivit normalt att ljuga, vilseleda och förtiga inom politiken. Följden kan bli att det allmänna resonemanget hos några blir att ”då kan även jag göra det samma”.

En annan beklaglig normalisering tycker jag är att flera journalister undviker att ställa vassa följdfrågor och vill så gärna undvika ”dålig stämning i studion”.

Slutledningen kan bli att normalisering kan vara både bra och dåligt men att det gäller att vara på sin vakt. Någon äldre människa som minns sin historia sade någonting om att saker och ting inträffade i så små steg att inte många observerade det och förstod vad som hände. Detta kan betyda att normalisering är en process som kommer ytterst försiktigt smygande innan det utgör ett bra eller farofyllt faktum.

En gång var ”yuppienalle” ett skällsord för mobiltelefon. Nu har alla en sådan. Bra eller?