Högerationalismens stryptag

Detta är en icke vetenskaplig och subjektiv betraktelse från av politiskt landskap.

Nationalismen med konsekvensen av att högernationalism frodas har tagit stryptag även på Sverige. Den romantiska synen och uppfattningen om att ”vi kan rösta bort dem vid nästa val” håller inte. I synnerhet håller den inte i fallet med Sverige när tre borgerliga partier har det högernationalistiska partiet SD som arbetsgivare.

Inom demokratin och parlamentarismens spelregler är det naturligtvis möjligt att ett parti med endast omkring tjugo (20) procent av rösterna efter ett nationellt val kan komma att dominera regeringsarbetet.

Nationalistiska partier är politiska partier vars ideologi enligt allmän uppfattning eller enligt partiet självt vilar på nationalistisk grund. Det finns naturligtvis både vänster- och högernationalistiska partier. Nationalismen verkar ha en inneboende kraft att göra skillnad på människor och dela upp den i oss och dom. Följden blir inte sällan att dom är dem som är skyldiga till det som är ont och dåligt. Ur nationalism sämsta har bland annat nationalsocialismen (nazismen) sprungit.

Skulle vid nästa riksgasval i Sverige den så kallade borgerliga sidan som numera bör kallas SD-regeringen förlora valet kommer dem till vänster att få det hett om öronen. Det så kallade ”sossehatet” ser att inte ha några gränser när det gäller nedslående syn på människovärde och rättvisa. Till varje pris och mycket högt pris bekämpades de vänstra. Det centrala partiet Centern dog i princip ut vad gäller inflytande i det politiska arbetet. Det kostade på att hålla löftet som de andra inte höll nämligen att inte ha med SD att göra. Till detta kommer naturligtvis andra orsaker till Centerns nedgång.

Det liberala partiet sade sig skulle vara ”liberalismens vakthund” men vaktade i stället ett högernationalistiskt partis intressen och det egna intressen om ministerpost. Som jag förstår kunde de flesta även de som inte hade tillstymmelse av borgerliga sympatier tidigare stå ut med Moderata Samlingspartiet och numera Moderaterna. Nu när Moderaterna i praktisk mening har radikaliserats mot höger sida märker man förtvivlan och till och med desperationen hos många.

Högernationalismens kännetecken är stopp eller stark begränsning av invandring från icke-västerländska eller icke-europeiska länder, ibland förenat med krav på återvandring, förstärkt skydd för medborgerliga rättigheterna, aversion mot acceptans av HBTQ, konservativ familjepolitik och motstånd mot EU. Dessutom är högernationalister ofta mycket kritiska mot journalister och media. För att inte tala om hur de definierar svenskt och jagar andra kultirer och religioner. Se han som kom från Finland och fick sig ett tyskt namn med sidokammad lugg. Han den religionskrigaren bör akta sig för regnväder vilket skulle få hand frisyr att likna den av en annan från trettiotalet.

Dessa partier (M, KD och även L) som formidabla stödpartier för SD och SD-politiken och synen på människor observeras och kommenteras kritiskt utan synbarliga konsekvenser. Det har tydligen ingen betydelse hur mycket ”skit och dynga” som kastas på SD utan de blir ändå påhejade av sina sympatisörer. Sanningen att säga så behöver M, KD och trots allt L sin arbetsgivare. Annars hade inte Kristersson varit statsminister. Näste gång kan tyvärr Jimmy Åkesson vara statsminister om M, KD och L fortsätter som stödpartier.