Etikett: kölapp

Agent 007, för en dag!

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag var på Apoteket för några dagar sedan. Diskuterade och frågade, fick svar och valde det jag skulle ha. Plötsligt säger kvinnan i kassan…du är 007 va? Ehh, what, jag fattade ingenting. Ja, 007, hade du 007 på din kölapp?

Jo, sa jag, det hade jag. Så dök hon ner i muggen med kölappar, halade upp min lapp och la ner den i min påse, med orden: Jamen det var ju det jag tyckte, och därmed är du ju vår agent för idag.

17309376_10155057792436585_3296299970297743326_nAgent 007, så det kan hända att någon ringer för att få svar på frågor…bara så du vet, men du behöver inte svara, du kan säga att du, i egenskap av agent, redan är strängt upptagen.

Japp…ok, jag är med…eller, hm? Hahaa…ja, det måste ju var nån grej dom kör med, däruppe, det är ändå kul med överraskningar, eller då folk i gemen, bara är fantasifulla och roliga :D

BRENhJICMAAkkcoHär fann jag minion agenten

Det blev en trevlig kaffe och smoothie dejt hemma hos Helena igår. Känns aldrig som om vi inte har saker att säga eller diskutera. Hur våra liv kan vara så olika, erfarenheter som inte är den andre lik, men ändå med samma tankar, och samma känsla för saker, det är rätt så intressant, att det kan vara så.

Nu kan det ju vara så, kanske för dom flesta människor. Jag menar, en fläta eller en väv, kan man väl nästan göra av hur många trådar som helst, men man får ändå ihop den, i slutändan, till ett och samma.

originalHÄR finns den…annorlunda bilden

Efter en andra promenad med hunden så följde jag med Nicco och Adam till Avion. Jag har länge tänkt att jag skulle ha hittat mig en ny väska. Den jag har, håller faktiskt på att torka ihop…ve och fasa. Den tappar nån frans, då och då, har blivit jätteblekt på ovansidan och känns bara tråkig.

När vi sedan avslutat en lunch på Finas, skiljs våra vägar en stund och jag försvinner in på Modigt, en liten butik på övre plan. Och gissa vad mina ögon faller på, precis innan jag ska gå ut, på andra sidan. Jo, en väska, precis i min smak, och gissa vad, den är nedsatt med nästan 400:-…som att vinna på lotteri :D

Sen förberedde jag dagens middag, bakade inför ikväll och nu är det smågrejs kvar att göra. Vi ska nämligen fortsätta fira Nicco (man kan ju nästan tro att hon bara fyller år en gång vart fjärde år, typ :D ) och ikväll kommer då ett gäng med släktingar hit, och ska dricka kaffe, äta nåt gott till det och den som vill, kan få nåt starkare också. Här finns det resurser!

Önskar er alla en trevlig fredag!

När den halte leder den lytte

Av , , 2 kommentarer 10

 

För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.
Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.
Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.
Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?
Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi :) Men jag undrar vad hon tänkte om mig.
Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.
Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.
Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.
Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.
Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.
När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut :)
Önskar er alla en trivsam, solig söndag!